Den röd-grön-gul-blåa sörjan

Svärmor är mycket, mycket upprörd över det politiska läget och skickar ut små kommentarer mejlledes till sina barn med respektive, samt sin make som cc. Det verkar inte som att hon får några reaktioner tillbaka. Ingen som orkar.

 

En sosseregering är KA-TA-STROF. Oklart varför men hon drar gärna exempel som man ba' Jaaaa, fast så är det väl ändå inte?

"Nej inte nu nej, men det var inte länge sedan det var så!"

Det måste du ändå ha varit ett ganska bra tag sedan för jag har inget minne av det.

"Mja, det var väl på 80-90-talet någon gång."

Jaja, bara 30-40 år sedan? Ja, det är klart.
(Le bara artigt och börja inte diskutera för det kommer inte göra någon skillnad. Hon kommer tro och tycka vad hon vill ändå. ) Men Make blir vansinnig över att hon har så starka åsikter i kombination med noll koll på någonting. Han försöker hålla sig lugn men hon ger sig inte och som han säger: Vi kan ha suttit bredvid varandra i tevesoffan och sett samma intervju, men vi har totalt motsatt uppfattning om vad den som intervjuvat sagt. Svärmor hör det hon vill höra, det som stämmer med hennes verklighetsuppfattning. Enda gången jag hört henne svära var i höstas, om sossarna. De är "ett jävla skit".

 

Jag är ju inte lagd åt sosse-hållet men inte direkt åt höger heller. Jag tycker Kristersson verkar bjäbbig och osympatisk, kände ingen önskan att ha honom som statsminister. Är inte extremt imponerad av Lövet heller men har som mer förtroende för hans karaktär. Jag bryr mig inte om några hundralappar hit eller dit i skatt varje månad. Jag bryr mig om familjeåterförening. Om så ett enda barn får återförenas med sina föräldrar som ett resultat av hela den här cirkusen så känner jag i hela kroppen att det är värt allt. Så otroligt ovärdigt att inte låta barn förenas med sina föräldrar. Jag tror det blir bra, det här. Om inte annat är det nyttigt att röra om i grytan med jämna mellanrum.

Rune

Make har världens roligaste alter-ego han går in i, nästan dagligen, och inget hos honom får mig att skratta så som det. Han blir en bonnig norrlänning som pratar på världens bredaste Skeå-mål (tror jag det är). När han får feeling kör han en monolog på någon minut eller så, resonerar på något särskilt tema, och så är vanlige Make tillbaka lika snabbt som han försvann, med ett generat leende. Roligast är det när hans alter-ego (jag tror vi kallar honom för Rune) håller monolog kring någon juridisk teknikalitet. Eller när han är upprörd över något, det är han nästan alltid.

Jag har sedan länge lobbat för att Rune borde ha ett eget Instagramkonto där han publicerar sina haranger, tror (faktiskt) att folk hade skrattat ihjäl sig, men Make vägrar. Han är så 'privat' av sig, är livrädd att tappa anseende och visst, det köper jag men åh… Kan du inte maskera dig? föreslog jag. Nä. Han vill inte. Men jag fortsätter tjata. Världen förtjänar Rune!

Uppdrag: Charm

Efter kollegan som slutade ärvde jag fabrikens mest struliga leverantör. Tydligen funkade det bra tidigare men så hände något och nu levererar de sent, svarar inte på mejl eller telefon, verkar helt ointresserade. Min chef och fd kollegan hälsade på i somras för att få rätsida på allt, men säljchefen var enormt dryg, satt enligt chefen bara och speglade sig i sin telefon hela mötet och argumenterade i stil med att "I Italien är inte fem dagar någon försening".

 

Nu har jag i alla fall lyckats etablera en skakig kontakt och chefen har sagt till mig att åka dit om jag kan med ett uppdrag: Charma skiten ur dem så vi får attention igen! Yes ma'am! Sa jag. "Jaja, vi har redan skickat dit en blondin och det hjälpte inte" sa fd kollegan och syftade på chefen.

 

Italienare kan ju vara rätt hårda om man ser ut och beter sig på fel sätt. De dömer hårt efter kläder. Fd kollegan var ju sjukt lurkig så jag tror inte att han gjorde något slående intryck på dem. Igår pratade jag med syrran och sa att jag misstänkte att de betett sig lite, hmmm… "Svenskt?" fyllde syrran i. Mmmm. Skär upp pastan med kniv, beställer en cappuccino efter middagen. "Frågar vad det finns för franska viner" fnissade syrran. Sedan ska ju en säljare kunna ha överseende med sådana saker, men är de lite halvgriniga från början hjälper det inte om man, i deras ögon, beter sig som obildade idioter.

 

Idag fick jag bekräftelse från leverantören på att jag är välkommen nästa vecka och det bästa är att jag passar på att ta Rom över helgen, hänger med syrran och hennes ungar. UTAN MINA EGNA UNGAR! Bäst av allt! Så jädra mycket Win på det!

I form

I julklapp förra året fick jag presentkort på PT. Hade önskat mig det, så det var ingen taskig vink men det tog ett år (364 dagar) innan jag fick tummen ur och  bokade in det. Första tillfället var i fredags, jag dök upp i pennkjol och blus eftersom det bara skulle pratas, kommas fram till hur jag ska träna.

PTn hade gått "mamma-utbildning" och frågade om jag hittat bäckenbotten och jag ba' Ehhh ja? Så slog han ett slag för knipkulor (OMG!) och så gick vi vidare.

 

(Jag har ett par knipkulor men fixar inte att använda dem. Jag har alltid, alltid alltid haft svårt för att liksom stoppa in 'grejer' där, aldrig kunnat med den sortens leksaker eller så men först nyligen lade jag ihop att jag måste ha så svårt för det p g a första upplevelsen var att min idiotpojkvän, som tidigare berättats om, tyckte att det var motiverat att trycka in en enorm dildo i 16-åriga mig. Dessutom i äckligt latex/jellymaterial som jag först senare förstod att jag är allergisk mot (blir torrt och svider). Ytterligare en händelse då jag inte ville för att det gjorde ont men han tyckte att jag skulle försöka "slappna av" så skulle jag få se att det var skönt. Det blev aldrig skönt. Det gjorde ont flera dagar efteråt. Det är klart att det är därför det alltid låst sig för mig och jag bara förknippar penetrerande leksaker, även små, med ångest och smärta. Fattar inte att jag inte begrep det tidigare.)

 

Jallafall, det var inte bara prat för han ville kolla mina förutsättningar lite så vi gick in i en sal och jag gjorde squats och planka och lite annat smått och gott i… inte helt optimal klädsel. Kände mig som ett sådant våp.

 

PTn ska i alla fall sätta ihop ett styrketräningsprogram till mig som jag kan göra hemma men enkla redskap. Jag ska fortsätta springa några gånger i veckan som nu, och komplettera med styrketräning några gånger i veckan. Det känns otroligt bra att få lite styrning på det och att jag kom på att jag faktiskt inte måste åka till gymmet för att träna. Jag är på riktigt taggad för nästa steg!

SuperPappan och SuperMamman

Sedan Lilltjompan kom har jag börjat fundera på om jag hade någon sorts emotionell funktionsnedsättning  när Son var bebis för jag kände aldrig med honom som jag känt med henne. Det berodde naturligtvis aldrig på honom, men det var som att jag inte tog till mig honom på samma sätt, hade inte den där mamma-hjärtat-känslan som jag har med henne. Mycket mer Jaja, han klarar sig alltid.  

 

Jag tror att det berodde på allt runt omkring. Det måste ha gjort det. Att det var så kämpigt i äktenskapet då, med husköp/helrenovering, att jag var mellan jobb och aldrig gick all-in på att vara förälder/mamma utan hela tiden hade jobbsökandet på G vid sidan av. Antagligen spelade det in att Make från dag ett var sådant kontrollfreak i allt som hade med Son att göra, det var som att han inte litade på att jag var en tillräckligt kompetent förälder. I allt. Skrek Son när han var med mig kom Make ångande med Nu-löser-jag-det-här-hålling. Packade jag skötväskan packade Make om den. Klädde jag på Son bytte Make tröja på honom, till en varmare. Han insisterade på att göra välling för han litade inte på att jag vispade ihop vällingen rätt. Gav jag Son smörgås var Make där och kontrollerade så att bitarna inte var för stora.  Kanske blev det självuppfyllande, att jag backade för att han tog så stor plats?

 

Son började säga Mamma jättesent. Han sa Pappa, Traktor, Bil och en del andra ord, men Mamma tog det nog ytterligare ett halvår innan han sa. Jag minns att de övade med honom speciellt på dagis.

 

Helt ärligt: Det bekom mig, vad jag kan minnas, aldrig att Son var ledsen i början när jag lämnade honom på dagis. Det var aldrig så att jag satt i bilen och grät. Jag tänkte rationellt, Han kommer vara glad igen om fem minuter. Men redan nu vet jag att jag kommer må så pissigt när jag ska lämna en gråtande Lilltjompa. Hon får sådant desperat sug i blicken när hon tror att man ska överge henne. Med henne är jag en SuperMamma men jag har lärt mig och väljer ytterst noga mina tillfällen för att ifrågasätta vad Make gör med henne. Är det inte fara för liv och lem låter jag honom hållas, även om jag själv gjort annorlunda.

Alles gut!

Mamsens undersökning gick bra, ingen tumör. Hon firade med fin-lunch på slottet efter ett dygns fasta och jag pustade ut. Ett sådant tillfälle jag får Sliding Doors-feeling, ibland kan jag nästan känna livet förgrena sig åt två håll. Det kan vara i stort som smått. Igår kväll var det millimeter ifrån att Son gjorde en faceplant rakt in i murstocken, som är sådär skrovlig och mysig. Verkligen millimeter. För någon minut eller så var det som att jag såg vår parallella kväll utveckla sig, med näsblod, skrik, "åh, han slog av en tand!" osv, men istället kunde vi med våra allvarliga vuxenröster påtala hur nära det var och sedan kunde vi sätta oss och äta köttbullar.

 På samma sätt kan jag se hur min tillvaro, med omedelbar panik och ångest, dunkar på några ögonblick parallellt, där jag står med mobilen i handen och just har läst SMS:et om att allt var bra. Sedan viker det av i en egen riktning och jag tacksamt fortsätter i den riktning livet tog den här gången.

 

Livet ändå. För det mesta fint och allt löser sig till det bästa, men så urskiljningslöst grymt och orättvist när Universum vaknat på fel sida. Den här gången gick det bra, men imorgon kanske allt är katastrof.

Den gilla gången

Jobba efter nyår kändes som en bra idé. Inga möten, gott om tid att beta av allt sånt där som jag behövt/velat göra men inte haft tid till. Inte jättemycket har blivit gjort. Jag presterar inte lika bra utan kniven på strupen. Trött också. De sista dygnen av ledigheten blev lite sömn. Här om natten vaknade Lilltjompan och för första gången på hur länge? var jag tvungen att bära runt på henne innan hon kunde komma till ro. Natten till idag var Son orolig och jag sov som ofta i hans säng men i natt höll han på att stångas och prata och sparkas och jag blev arg på honom, så som man blir arg när man bara vill sova och någon hindrar en. Idag dåligt samvete för det. Ska säga förlåta i eftermiddag när jag träffar honom.

 

Make har en komplicerad och problematisk relation till sömn, så om jag kan tar jag nattstrulet för jag somnar om direkt, har inga problem med att sova gott med Son i hans växa-säng som är exakt lika lång som jag, hjässan och fotsulorna mot gavlarna om jag ligger raklång. Om Make vaknar kan det ta timmar innan han somnar om och det är inte värt det. Jag vill att han ska vara pigg med barnen på dagarna. Dessutom klarar jag mig numera på mindre sömn än jag själv tror. Det var något som kom med barnen. Det är som att jag har ett reservbatteri.

 

Uschig och bläig. Make vill åka till Frankrike över påsk men jag blir snål, både med pengarna och semesterdagarna. Plus skulle vilja åka till Rom (inte specifikt över påsk) och hänga med syrran men vet inte om jag orkar ta med mig båda barnen.  Det hade varit så skönt att kunna ta med bara Son men då är problemet att Lilltjompan inte får/bör vara på dagis om jag har semester. Eller åka själv, herreminje så underbart det hade varit! Avundas lite de som inte har några moraliska betänkligheter till att åka på semester och lämna barnen på dagis samtidigt som det naturligtvis sticker extra mycket i ögonen eftersom jag så gärna hade gjort det själv men inte gör.

 

Lilltjompan börjar med inskolning på måndag. Hennes pappa har "övningskört" henne med uteskor den här veckan. Med Son var jag så mycket hårdare, nu i efterhand funderar jag på om det var något fel på mig som var så oberörd inför så mycket men jag tyckte att folk som sa att det gjorde "ont i mammahjärtat" när de lämnade sitt gråtande barn på dagis var urfjantiga. Vaddå, de blir ju glada snart igen! Men med Lilltjompan är jag en softis. Oj, så jobbigt det kommer bli att lämna henne på dagis när hon är ledsen. Jag gruvar mig redan.