Död och elände

Chefens pappa gick bort i natt. På Jamaica. De var på kryssning och nu sitter mamman där helt själv och (i alla fall i morse) får inte ens komma in i sin hytt p g a polisutredning måste utföras.

 

Sån j-a mardröm. Inte nog med att en pappa dör, dessutom så långt borta och en stackars mamma som är ensammast och ledsnast i världen. Så vansinnigt sorgligt.

 

Vi i teamet funderade på om vi borde skicka blommor men kom fram till att nej, det är kanske inte rätt. Det var min tanke ursprungligen men jag vet inte hur man gör. Det känns så fel att "ignorera" en sådan händelse men samtidigt; hur visar man sitt deltagande? Å tredje sidan är kanske hennes tillvaro så kaotisk nu att det inte spelar någon roll.

Käpphästarna

När jag kom tillbaka till jobbet i november blev jag smickrande nog rekryterad som projektledare till att fräscha upp receptionen och matsalen. HR-chefen tyckte att det var viktigt med delaktighet, så projektteamet blev ganska stort. Ganska tidigt föll det på plats att koncernen (naturligtvis) har en guideline för hur saker och ting ska se ut och i början var jag själv rätt skeptisk, ville att vi skulle få bestämma själva, men så har jag insett hur bra det ändå blir – och snyggt när det ser hyfsat likadant ut mellan olika siter.

 

Projektgruppen är dock mindre övertygade. Särskilt damerna, de som är "intresserade av inredning". De tycker inte om att vara styrda av guidelines. Samtliga dessutom Balkantjejer med lite häftigt humör. Jädrar vad de kan tända till, man är inte riktigt van. De begriper inte varför vi ska ha en projektgrupp om vi inte får bestämma något. Men det får vi ju, bara inom vissa givna ramar.

 

Den äldre av dem bestämde sig från start för att hon ska ha ett glasskåp med gamla produkter i receptionen. Och svartvita bilder från källaren på väggarna. Jag har försökt styra bort ifrån det, kanske lite för diplomatiskt för hon har inte släppt det. Hon ska ha ett glasskåp, så är det bara. Idag skickade jag ett mejl och skrev att det inte kommer gå, det avviker för mycket och just receptionen är viktigt att hålla linjen i. Däremot (diplomatiskt) passar hennes idéer väldigt bra på ett annat ställe, där vi sagt att vi ska ha "historien" samlad. Jag tror hon kommer bli sur och avgå från projektgruppen. Lite hoppas jag det. Få ihop folks tycken och smak är tamejfan svårt. Varenda människa har ju god smak, om man frågar dem själva.  

Skrot och korn

Idag åt jag lunch med en f d kollega, den enda jag har regelbunden kontakt med från förr-förr-förra jobbet.

Jag är inte attraherad av honom, har aldrig varit det, men jag tycker att han ser bra ut. En sån grej som kommit med åren, att man skiljer på de två. När jag var 20 var jag attraherad av alla jag tyckte var snygga.

 

Vi har ändå någon sorts skum koppling, han och jag. Vi ser något i varandra som inte är attraktion men jag är väldigt säker på att han är dominant lagd och att han ser det spegelvänt i mig. Vi har vid vissa tillfällen haft ett samspel som liksom tangerat det och som varit helt… "naturligt" i stunden. Så svårt att förklara.

 

En gång, när vi jobbade på samma ställe stod vi och pratade i kontorslandskapet. Mitt i en mening tog han tag om min handled, förde min hand uppåt och bakåt så att min hand hamnade bakom min axel och armbågen pekade mot honom. Hans blick i min. Helt lugnt och jag, lika lugnt, fann mig i det. Det kändes i stunden inte ens konstigt. "Du har något där" sa han och plockade bort en tråd eller något från min armbåge. "Jaha, tack" sa jag. Jag föll som väldigt tillfälligt tillbaka i ett annat Jag, det som egentligen inte finns längre, det som är lagt till handlingarna men som ändå existerar långt under ytan. Jag är övertygad om att han såg det i mig, lika mycket som jag såg det i honom. Sedan gick vi vidare.

 

Vi har aldrig pratat om det. Finns ju inget att säga. Jag ser inte ens att det hade hänt något om vi båda var fria för som sagt, jag känner inte någon attraktion och vi har aldrig ens varit i närheten av att flirta med varandra. Inte en enda gång. Ingen spänning. Men vi är två sidor av samma mynt, och vi vet båda om det.

Akademisk byråkrati i högform

Nu när Make pluggar igen blir man medveten om hur mycket som ändrats i den akademiska världen på drygt tio år. Till exempel får man numera inte gå vidare till ens nästa termin utan att ha klarat föregående termin. Jag gissar att det är för att de ledsnade på att utbilda folk utan att få betalt för det (eftersom universiteten bara får betalt när studenten tar ut examen). En annan grej är likabehandlingsprincipen – I vissa fall är uppgifterna anonymiserade så läraren som rättar vet inte vem som skrivit den. För Make blir kombinationen av detta ett jätteproblem när han nu får komplettering på ett PM som han skrev i januari och som universitetet tagit tre veckor på sig att rätta. Igår fick han mejl om att han måste komplettera och har till 26 februari på sig att göra det, men så fick han även ett annat mejl som säger att han måste vara klar med terminen 8 februari (dvs i övermorgon!) för att få läsa vidare på nästa termin.

 

Det betyder att han måste få någon på universitetet att scanna och skicka PM:et med kommentarer till honom, skriva kompletteringen, skicka den till någon på universitetet som ska anonymisera PM:et, skicka det till lärare som ska rätta, registrera resultatet i databasen på… Ja, en dag eftersom PM:et blir tillgängligt först i eftermiddag och nu vet han inte ens vad han ska komplettera så han kan inte ens börja jobba med det.

 

Nu har han kontakt med universitet som tittar på frågan men om de inte kan göra något pragmatiskt och det inte går att få in ett godkänt resultat tills på fredag måste Make vänta ett helt år innan han kan gå på nästa termin, eftersom den bara går en gång om året. Halv katastrof om det är så.

Tisdagssjukan

Gu' så trött jag är idag. Tisdagssjukan i kubik. När jag är trött blir jag sugen på följande:

 

* Dricka alkohol – är det därför det där fredagsvinet är så syndigt gott?

* Äta godis. Med mina mått mätt är allt mer än en enda bit frosseri. Jag äter i stort sett aldrig mer än en bit godis. När jag är trött kan jag ta två.

* Se på TV. Okej, Netflix. Så skönt när hjärnan får bli lite avdomnad.

* Bada badkar. Eventuellt kopplat till egentiden. I badet får man vara ifred, man får dricka alkohol och titta på Netflix på iPad. Japp, jag använder iPad i badet, för bok eller Netflix. Vi har survivor-skal som jag inte skulle lita på är helt vattentätt men det klarar i alla fall fukt alldeles utmärkt.

 

Ikväll är det jag som nattar Lilltjompan, alltså kommer jag få "ledigt" tidigt ikväll, alltså BADKAR! Inte optimalt så länge inte Son sover, för om han kommer in i badrummet (det gör han) och ser att jag badar badkar blir han liksom… lite svår att bli av med. Särskilt om han ser att jag har hans iPad OCH äter chips (till vinet..

 

Jag somnade vid midnatt inatt, klockan ringde 5.45. Jag klarar mig på så lite sömn, inte så att jag inte fungerat idag, men trött är jag.

Sjukdomar och "sjukdomar"

Vid middagsbordet i fredags sa Make, sådär som i förbigående, att det går vattkoppor på Lilltjompans avdelning. Jag bara stirrade på honom. Hörde han själv vad han sagt? Vadå, sa han. Det är ju två veckor tills vi åker! Ja, men det är förihelvete 10-20 dagars inkubationstid! STOR risk att barnen är sjuka lagom till avfärd! Och är de inte sjuka då så blir de sjuka när vi är borta, kanske, så får vi inte åka hem. Jaja, känner att jag fyllt stresskvoten över vattkoppor för en livstid efter juni (då jag sa att jag skulle vaccinera barnen om vi bara klarade oss – blev ju av (INTE!))

 

Idag blev barnen i alla fall vaccinerade. Tydligen kan vaccinet dämpa eller förhindra utbrottet även om man redan är smittad så… (fingers crossed). SÅ DUMT att vi inte bara gjorde det!

 

Som perspektiv: I fredags kväll såg jag på Make att det var något när han kom ner från nattningen. Han såg så mosig och rödögd ut. Han sa att arkitekten som gjorde skisserna till vår renovering är död. Han hade mejlat henne för att be om en bygglovsrelaterad komplettering men undrat varför hon inte svarade och en googling gav svaret. Vi visste att hon var sjuk, hon var så noga med att få klart våra skisser eftersom hon skulle påbörja behandling veckan efter. Det var i maj och måste ha gått fort för hon gick bort i oktober.

 

Vi var nog förvånade, både Make och jag, över hur ledsna vi blev. Vi stod och snyftade och kramade varandra en lång, lång stund i köket och satt och pratade länge i soffan istället för att se det planerade avsnittet av Sex Education. Jag träffade henne bara en gång (Make två eller tre) men hon lämnade ett avtryck. Eftervärme. I maj satt vi under blommande äppelträd och jag bjöd på pinfärska bullar, hon stannade mycket längre än planerat och vi pratade om huset och livet, spånade idéer och skrattade. Det blir personligt, liksom, när någon engagerar sig så i något som är viktigt för en. Hon gick verkligen all in på vårt hus. Nu blir det minnesgåva till Cancerfonden. Jävla sjukdom.

Man sticker ut hakan...

…och kommenterar en bild på företagets globala intranät, där åtta män och exakt noll kvinnor står uppradade eftersom de alla fått utmärkelse för sitt utmärkta ledarskap.

Congratulations to the winners! However - I find it discouraging there is not a single woman in the line-up. Ladies, it seems we need to step it up a notch! skrev jag. Och kallsvettades i typ tio minuter innan jag vågade trycka på Post Comment. Men va'fan. Om inte jag skriver det, vem ska då göra det? Och hur kan man vara så klantig att man ställer upp sju män och ger dem en utnämning utan att någon ba' Ehhmmmm, alltså, det här ser inte riktigt bra ut… Jag tror ju inte ett ögonblick på kvotering, kan knappt tänka mig något mer förödmjukande än att bli inkvoterad, men i ren självbevarelsedrift hade de väl kunnat vaska fram två tre tjejer som utmärkt sig för goda ledaregenskaper, om inte annat för att ha ryggen fri?