Män hormoner PMS

Jag är ju väldigt glad för min hormonspiral som jag satte in våren 2018. Det var bra tajming, satte in den innan jag slutade amma lilltjompan så mensen hann aldrig komma igång och så har det varit sedan dess. Jag förstår på andra, som satt in den under mer normala omständigheter, att det kan ta upp till ett halvår innan man tycker att den fungerar bra och för vissa fungerar det inte alls, men i min kropp är den perfekt. 

Jag har mens ungefär var tredje månad, och då är det väldigt lite. Någon gång i månaden, ibland lite oftare, skvätter jag men behöver inget skydd annat än för att inte trosorna ska bli missfärgade. Ironiskt nog misstänker jag att spiralen ger mig kraftig PMS, som att det jag slipper i mens kommer där istället, och jag tror att det är därför jag blir så avig i relationen. Mitt humör, som normalt sett är som en pråm, blir nattsvart och för en vecka sedan var jag så arg över att Make är för fin/lat för att källsortera plast att jag inte kunde sluta dunka handen i kylskåpet. Det är inte normalt. Eller? Tesla vill han ha, "för miljöns skull" men att tänka på att köra lite mer ekonomiskt i vår dieselbil (och kanske inte plattan-i-mattan-accelerara upp till 110 kmh på 90-väg när han VET att vi ska svänga om 300 meter) är inte till att tänka på. Nej, han är lite för bra på att köra bil för att inte hela tiden köra så snabbt det går. 

Jaha, nu blev jag visst irriterad igen, märker jag, men inte i närheten av så irriterad som inför småskvättandet. Det är ändå en gradskillnad mellan att såhär mellan tangentbord och skärm beklaga sig för att sedan gå vidare med sina bestyr och att känna att man vill slå sönder allt porslin i köket för att man hittar en rejäl bunt mjukplast i soppåsen. Och hormonspiralen är tamejtusan amazing ändå. Kommer nog aldrig använda annat preventivmedel, tror jag. 

Semesterrelationerna

Oj så fort de här fyra veckorna har gått. Jag har inte haft så kort semester sedan vi fick barn, tror jag, brukar ha MINST fem veckor, och den där femte veckans frånvaro känns liksom. Att vi inte varit utomlands har nog också gjort sitt till, det blir inte riktigt samma grej.

Det har ändå varit okej. Vilsamt. Vi har nästan inte fått något gjort, på gott och ont. Relationen känns inte heller så laddad som den brukar så här års. Detta brukar vara vår bästa tid, det är semesterboosten vi ska leva på resten av i alla fall hösten och vintern och det känns sådär att gå in i höstterminen med känslan av en pyspunka. Det är okej men inte mycket mer än det. Jag har under semestern ofta kommit på mig själv med att tvivla på att det här äktenskapet kommer hålla 'för alltid' och som en effekt av det brottas med känslan att det kanske är fel att gå och dra på något som man ändå inte tror på i längden. Så har jag aldrig känt tidigare, inte sedan innan vi förlovade oss. Om vi inte stått med allt vi har, barn, äktenskap, hus o s v, hade jag dragit. Så är det. 

En inte obetydande del av mig längtar efter ett liv där jag får vara med barnen varannan vecka och vara bara mig själv varannan vecka. Inte vara fru eller mamma utan bara JAG. Träffa någon men inte bli ihop. Inte på det sättet. Något som är totalt okomplicerat utan att vara oseriöst, med någon som vill samma som jag. Plocka russinen ur förhållande-kakan. Ses när man känner för det. En j-a massa sex. Äta gott tillsammans. Trevliga resor men inga relationsambitioner utöver det, inget träffa familjer, ställa sig in hos någons ungar, inget hos-vem-ska-vi-fira-jul, inga parmiddagar, inte behöva hålla på att frua någon eftersom vi ändå haft separata liv och den dag man vill vidare har man närapå noll knutar. Det har jag drömt om mer än vad som nog är riktigt sunt den här semestern. Men bara för att man drömmer om något betyder inte att man vill att det ska hända, visst? Jag älskar väl mitt liv? Det har jag alltid gjort hittills och vad skulle ha ändrats, egentligen? Hade jag inte känt mig mindre än halv utan min familj omkring mig hela tiden? Varför känns det som att jag försakar en större och större del av den JAG är? 

Det hjälper nog inte att det är motigt lite på alla fronter. Make har dragit igång med plugget för en sista-chansen-tenta på tisdag och sedan ska han skriva uppsats. Dessutom är han fortsatt i dålig form, huvudvärk och sömnproblem. Jag börjar bli så trött på att han alltid är i dålig form och jag känner mig hemsk som känner så men det går ut över allt annat och jag ser ingen ljusning. Varför skulle det bli bättre när det alltid varit så? 

Men så en annan del av mig kan vakna upp från de där tankarna alldeles kallsvettig. Vara utan min familj? Vilken mardröm när allt väl planat ut och man kommit över det inledande ruset av att kunna göra vad jag vill när jag vill? Att tänka på barnen och allt tid jag missar med dem? Att inte ha Make att prata med? Våra kaosiga middagar när Son sitter och håller låda om absolut ingenting parallellt med att Make pratar om juridisk problemlösning på hög nivå och Lilltjompan sjunger Ja må hon leva högt för sig själv på repeat. Vi är ju en enhet, för tusan! Skulle jag offra det?

Barnen har varit as-jobbiga under semestern, särskilt Son. Han har blivit så stimmig, fysisk. Innan har han mest varit odräglig och väsnats, men nu har han blivit sådär "pojkig" och springer runt som besatt, det går inte att trötta ut honom. Han säger själv att han har så mycket spring i benen. Detta utöver att han väsnas och är odräglig. Jag ÄLSKAR honom men antalet gånger per dag jag känner att jag TYCKER OM honom är... inte många. Vi är sura på honom precis hela tiden och har naturligtvis dåligt samvete för det. Imorgon börjar han inskolning till F-klass och GUDSKELOV, det kan bli räddningen. 

Slutspurt

Sista dagen på jobbet idag. Har nog aldrig tidigare varit med om en så lugn sista dag. Skriver lista på vad jag ska göra efter semestern. Attesterar tider och någon faktura. Har lunchdejt med min chef och sedan tänker jag avvika. 

Jag fick feeling och målade om sänggaveln (körsbärsträ, 25 år gammal) i gästrummet igår. Köpte såndär chalky finish möbelfärg på väg hem från jobbet. Började med två små burkar á 125 ml st (den är jäkligt dryg den färgen) men när jag satt mig i bilen och kommit en bit gick det upp för mig att 750 ml bara kostat en knapp hundring mer och man kanske vill måla något annat någongång så jag gjorde en aggressiv u-sväng, åkte tillbaka och bytte. 70 kr extra, kostade det. Värt. Det gör ju inget att allt med de där färgerna är så himla snyggt. Man vill som köpa en burk av varje.

På måndag kommer våra med-armbågen-inbjudna övernattningsgäster. Jag har bestämt mig för att inte anstränga mig som jag brukar är det ändå bra när sådant jag tänkt göra länge blir gjort inför en deadline. Måla sänggaveln, t ex. Och vi ska sätta upp rullgardin i gästrummet. Jag hoppas att de har med sig egna lakan och handdukar. Jag känner på mig att frun i familjen inte ens kommer kommentera renoveringen. Vi har ett helt nytt hus men jag är rätt säker på att hon på sin höjd kommer säga "ja här har det hänt lite" och sedan inget mer. Hon är sådan. Jag förstår mig inte på henne, har aldrig gjort och kommer aldrig göra. 

Son: högt och lågt

Son, sex år fyllda, har börjat uppskatta kapitelböcker sedan en tid tillbaka! Oj, vad det krävdes jobb (och mutor samt hot om uteblivna mutor) från min sida, men nu går det av sig själv. Jag går och funderar på vad vi ska läsa nästa gång. Vi klarade av Mormorsmyseriet (så himla bra, inte minst för mig!) för ett tag sedan och nu funderar jag på Tordyveln flyger i skymningen. Vill minnas att jag tyckte att den var otroligt bra när jag läste den, fast jag var äldre än han.

Annan sak som är kul är att han börjat cykla. Det är egentligen först nu, fast vi tragglade en del förra året, som det släppt. Han älskar att cykla och cyklar långt, fast cykeln är i minsta laget och saknar växlar.

Vad som däremot är mindre kul är hans uppförande. Ibland när barnen är utom hörhåll tittar Make och jag på varandra och frågar oss vad vi gjort fel, eller vad vi borde ha gjort annorlunda men vi vet inte riktigt. Kanske varit tuffare tidigare? Nu är det som att slåss mot en väderkvarn, på fem minuter kan han åstadkomma tio företeelser som var för sig skulle motivera utebliven veckopeng och bortplockad studsmatta. Man hinner liksom knappt ens reagera innan nästa grej kommer. Det är aldrig elaka grejer, bara tramsiga och att han är liksom uppkäftig fast på ett sätt som man märker att han själv tycker är "humoristiskt", han tycker att han är rolig, eller helt enkelt bara stänger öronen. Han får inte titta på Pippi Långstrump. Det märks otroligt tydligt när han gjort det. Jag fattar varför Pippi togs emot som det gjorde där på 60-talet, eller när det nu var.

  "Får man ens tycka att ens eget barn är så här jobbigt?" frågar vi oss?  Jaja, det är klart att vi älskar honom men HELVETE så jobbig han är. 

Både Make och jag var rätt hårt hållna när vi växte upp. Min pappa var jättesträng och blev väldigt arg när vi inte uppförde oss. Makes föräldrar blev aldrig arga, säger han. Han har inget minne av att de skulle ha höjt rösten en enda gång (däremot fick han tydligen "smisk" när han var liten. Jag blev helt chockad när jag hörde det, tror inte jag träffat någon annan med svenskt ursprung i min ålder som fått smisk när de varit små), men han säger också att han aldrig skulle kommit på tanken att inte göra som de sa eller att bete sig som Son beter sig. Det fanns liksom inte på kartan. "Nej jag gjorde aldrig det för jag fick inte" har Make sagt tusen gånger om sin uppväxt. Han hade otrolig respekt för sina föräldrar. Hur lyckas man med det? Är det barnets personlighet eller vad föräldrarna gör/inte gör?

Men så är han ju jättefin emellanåt, särskilt med lillasyster och det uppskattar vi väldigt mycket. Han är omtänksam, kärleksfull och hjälpsam. Högstanivån är riktig hög. Så synd att lägstanivån är så låg som den är. 

Gamlingar

Morfar som var vi trodde var veckor från att dö kom hem igen på permission över helgen och skulle tillbaka för strålning på måndagen men när han kom in var det fullt så han fick ny tid två veckor senare och blev hemskickad igen. Han är enligt uppgift "jättepigg". Nu ska han och mormor, som bröt benet i höstas och fortfarande har svårt att röra sig, flytta tillbaka upp på övervåningen i sitt jättestora hus på landet istället för att flytta ner sängen och göra ett trevligt sovrum i det som idag är matsal. Nej, de ska tillbaka upp. Det finns inte ens en toa där.

"De kommer trilla i trappan och slå ihjäl sig men då får dom väl göra det" säger mamma krasst och menar det i viss mån.
"Då går det snabbt i alla fall" säger jag och menar det också i viss mån. Mellan att dö i hjärntumör och trilla nedför trappan, vetetusan om inte det senare är att föredra.
"Höhö" säger mamma.
"Höhö" säger jag.
"Om jag någonsin blir så tjurig får du säga till mig på skarpen" säger mamma.
"Yes" säger jag.

Teknik och mina två cent om kommentarsfunktioner

Jag blev nyligen medveten om att jag inte kunde kommentera på min egen blogg, alltså svara på kommentarer. Det funkar ju på alla andras bloggar men guschelov för att support-funktioner online är så pass bra numera! Tydligen är det "inbäddningen" som är problemet, för att den ska fungera i Chrome måste man tillåta tredjepartscookies och de flesta gör inte det. Nu har jag bytt till kommentarsfält som öppnas i eget fönster och då ska det fungera.

Entusiastisk tumme upp på det, visst?

Mina två cent om kommentarer och verifieringar. Jag blir matt när man ska bevisa att man inte är en robot i typ tre steg. Okej för att klicka i en ruta men när det liksom blir svårt på riktigt, som när man får nio pixliga rutor och ska välja vilka som visar en buss och liksom aldrig får det rätt (är det en suddig buss där i bakgrunden eller inte?), då blir jag trött. Ett par gånger har jag försökt logga in på Lyko men kommer aldrig förbi den där verifieringen där man ska jaga rutor och aldrig vet när man är klar med att markera rutor som visar en buss, och när man ÄR klar kommer en ny omgång. Jag ger upp. Är det verkligen så många robotar som kommenterar att det är värt besväret? Eller som försöker logga in på Lyko FÖR ATT GÖRA VAD?! Det frågar vi oss idag.

Uppdaterat: Ålrajt, jag får ta tillbaka det där om bilderna. Det verkar inte som att det går att välja bort det. Men då vet vi det i alla fall.

Allt är bra

Jag kände mig tvungen att rensa luften med Make. Det var mycket bättre, men ändå ett litet skav kvar och jag pallar inte att gå in i semestern, den period som är så viktig att ladda relationsstyrka, med något som skaver och som är en luftficka mellan oss, så jag skrev ett mejl. Mejl är bra. Vi skriver ofta till varandra, när det är något särskilt som kan vara svårt att säga eller då man vill vara säker på att uttrycka sig helt rätt. 

Jag fick sagt det jag ville säga, men undvek att berätta hur jag tänkt och känt när jag var som mörkast. Det hade bara förstört. Det viktiga är att jag fick uttrycka det som låg kvar. Jag skrev att det jag ber honom om är bekräftelse på att det är okej, att han förstår att den där sprickan finns där, att han älskar mig ändå och att han säger att vi tillsammans ska göra vårt bästa för att få allt att fungera. Det kändes så skönt. Det tog några dagar innan han svarade men jag märkte på honom redan direkt att mitt mejl inte gjort honom bekymrad eller tungsint så allt kändes bra. Det i sig var bekräftelse nog för mig och befriande att inte känna att jag bär på någon hemlighet. 

Nu kan vi gå på semester och vara nära varandra, inget som skaver och ingen distans. Inte att en av oss går och tänker på något som inte går att dela med den andre. Det har varit ett mördarjobbigt år. Vi behöver semestern nu och jag längtar till Skåne.