Sorella

Min syster har bott i (nu strax utanför) Rom i tio år. Hon bodde i Stockholm ganska många år, hade eget förstahandskontrakt och fast riktigt jobb, ett sådant hon pluggat till. Hon var logistiker ut i fingerspetsarna, tänkte allt i effektivitet, småsprang vart hon än skulle. Lite så som vi ute i landet ser som "en typsik stockholmare" (rätt eller fel, förlåt förutfattade meningar) men bråttom överallt och Jäklar, vi missade tunnelbanan, nu är det fyra minuter till nästa! Allt hemma hos henne var design och välmatchat, inredningsintresserad, sparade till och köpte fina saker.

Så tröttnade hon på Sverige och Stockholm, gjorde slut med sin svärmorsdröm till sambo sedan länge, sade upp sig från jobbet, hyrde ut lägenheten i andra hand och åkte till Rom, bokstavligen med bara en resväska och boende fixat för en vecka. Hon åkte ner vid årsskiftet, hade fått plats på en skola för att plugga italienska och meningen var att hon skulle ha det som plattform för att söka jobb. 

Till och medd våra föräldrar, som annars är stöttande i ALLT vi tagit för oss, undrade vad hon gett sig in på och (halvt om halvt) tyckte att hon förstörde sitt liv. Jag var nere över påsken, hon bodde då i en lägenhet med tre killar varav en visade sig vara "mer än en kompis" och som hon idag är gift med. 

Hon var helt annorlunda, bara efter de där månaderna. Vi gick Rom runt, såg allt man skulle se, var uppe på åtminstone två av kullarna. Vi stannade och "fikade" (d v s drack ett glas vin). Tidigare hade hon alltid varit sådär hurtigt hälsosam, ville alltid bara äta sallad och dricka mineralvatten och jag blev så paff över att hon gick med på att bara sätta sig och dricka vin mitt på eftermiddagen. Lägenheten var ett ihopplock av uddagrejer. Hennes gamla jag hade åkt till IKEA första dagen för att ha matchande glas. Hennes nya jag brydde sig inte.

Fast forward till nu. Hon har blivit så himla italiensk och det blir kulturkrock varje gång hon kommer hit. Hon har som helt slutat planera sin tid och det leder alltid till irritation. Vet inte hur många gånger jag blivit tokig på henne för att hon säger att vi ska ses "efter lunch" och jag planerar runt det, för jag priortierar verkligen att träffa henne när hon är här, men "efter lunch" kan betyda precis när som helst och inte sällan inte alls, eftersom det inte blev av p g a något som kom i vägen. Jag blir alltid besviken och irriterad men just i detta nu påstår hon att hon är på väg hit med barnen, så jag litar på det och väntar med att slå på kaffe tills hon kommer. 

Alla kycklingar hemma i boet

 Nu är syrran hemma igen så alla kan pusta ut. Hon flög från Rom via München och blev först vägrad att följa med på planer från Tyskland, personalen sa "Inga svenskar" (Tänk om någon berättat för en för ett år sedan att det skulle vara så här, då hade man ju inte kunnat sova på nätterna) men efter en massa om och men och personalen ringde Kastrup så syrran och barnen kom med. Hon har en kompis som flög exakt samma rutt två dagar tidigare och då var det inga problem men det är väl olika personal som hört olika saker och alla är osäkra på vad som gäller/rädda att göra fel.

Det är därför man inte ska resa men jag är glad att hon är i Sverige. Nu stannar hon till påsk, är det tänkt.

På tal om påsk var jag helt hundra på att påsk är i slutet av nästa vecka. Har gått och tänkt att det bara är den här veckan och nästa på jobbet (börjar det nya tisdagen efter påsk) men så igår gick det upp för mig att det är ytterligare en vecka. Åh! Fick frågan här om dagen om jag ser fram emot att sluta för att jag längtar till det nya eller för att jag är less på det nuvarande. Det är ju båda, men nu är jag så kräkfärdig på nuvarande att det tar överhanden. 

Matbloggen

 Jag har upptäckt SELLERI. Det har varit en ehh-okej?-grej för mig tidigare men nu har det gått upp för mig att mycket blir godare med selleri. Grytor, soppor, såser och sådant. Tror att det är umami den bidrar med

I fredags lagade barnen och jag fredagsmiddag ihop. Jag kände mig sprängfärdigt mallig över den saken och tycker att jag förtjänar extra cred för att jag inte skröt om det på sociala medier men det var faktiskt... eventuellt en av mina höjdpunkter som förälder. Son fick skala och med liten kniv dela grönsaker. Lilltjompan fick blanda och sleva in fyllningen i "kycklingens rumpa" (mycket roligt var det). Vi körde variant på mat-Tinas tupp och fyllde stor ekologisk kyckling med citron, katrinplommon eller dadlar, äpple, ingefära, selleri (!), färsk timjan och kanske något mer. Jädra gott blir det. Sedan gör man sås på det gottiga i formen och vill inte tänka på hur mycket mättat fett men ja, det är ju bara fredag en dag i veckan, am I right!
Barnen tyckte att det var kul, de höll sams, var glada, lilltjomp blev bara lite arg över att hon inte fick använda kniven och ingen gjorde sig illa. Det var så lyckat att barnen fick montera sina egna pizzor dagen efter. Wow!

Annars kör jag stenhårt på hembakt bröd nu eftersom jag hittat ett recept som är snabbt, smidigt och håller länge. 6 dl rågsikt (alt  rågmjöl, mixade havregryn och/eller blanda hejvilt), 4 dl filmjölk eller yoghurt, 2 tsk bikarbonat. Lite salt. Det är det. Sedan pimpar man brödet som man vill. Jag brukar hälla i en massa fröer och hacka i torkade aprikoser eller dadlar. I somras blandade jag i färska blåbär, eller så kan man klicka i lingonsylt eller honung eller vad man vill. Blanda ihop allt till en geggig deg och skeda ner i (bakplåtspappersklädd) långsmal form. In i ugnen på 180 grader i 50-60 minuter och låt svalna på galler. Det håller i plastpåse nästan en vecka. Mums!

Lite om lite

 * I fredags hade jag världens besvär med att skicka påsk-paket till syrran och hennes barn. Det strulade när jag skulle lämna in till DHL-ombudet, de hittade inte min betalda sändning på QR-koden jag sparat och mejlet med bekräftelsen hade inte kommit fram. Jaja, orutinerat av mig. Jag såg 300 spänn ner i avloppet och lade 20 minuter på att prata med deras kundtjänst innan jag gav upp och körde till terminalen istället, på vinst och förlust. Där funkade det direkt. 

* Senare på kvällen messade mamma att syrran bestämt sig för att komma hem på tisdag. Det blir ny lock down där, husarrest för samtliga fr o m måndag, så hon tar barnen och kommer hit. Jag är glad, trodde inte jag skulle få se dem förrän till hösten och syrran har verkat så trött och håglös ett tag nu. Apatisk nästan. Hon som är en av de hårdaste tuffaste jag vet. 

* I söndags åkte Make och jag på dagspa på vårt favoritställe, en timma bort. Vi låg på en såndär dubbel"säng" och pratade om... koncernstrukturer. Romantiskt? Mja, men det är ett gemensamt intresse vi har, hehe. Nä men skämt åsido (fast inte), så sa jag till Make att framöver, när vi har frågor vi behöver fundera på och vrida och vända på ska vi åka dit. Man tänker så bra där. I alla fall tills tills man slumrar till, av värmen och vattenljudet. När vi är där brukar jag ha föresatsen att inte distrahera mig med något. Ingen telefon, ingen bok. Bara blicken ut mot sjön.

* Jag såg den här bilden (med mamman och sonen) i lördags och har inte kunnat släppa den. Hela bildserien berörde mig något alldeles särskilt. Jag är ändå ingen hästmänniska trots att jag ridit i många år. Kom att tänka på senast vi var i Frankrike, sommaren 2019. Lilltjompan vaknade alldeles för tidigt en morgon så hon och jag var nere på stranden redan klockan 8. Vid det rycket kommer de lokala gamlingarna för att bada, innan cirkusen drar igång och en man körde sin fru i rullstol så långt det gick i sanden, sedan lyfte han upp henne och bar henne som ett barn ner i havet så att hon fick bada. Det syntes att hon inte hade långt kvar och jag tänkte ofta på dem efter det men det var ett tag sedan nu. Hästbilderna påminde mig. 

Fabrikspodden

 Jag har sedan hemmajobbet inleddes för ett år sedan vid flertalet gånger konstaterat att det är rätt mysigt att sitta och lyssna på andras möten. Det är lite som att lyssna på en pod säger jag som aldrig lyssnat på en pod i hela mitt liv. Det är som sällskap, något man kan relatera till men inte behöver engagera sig i, ingen som förväntar sig något av en. Det är bra mix i Fabrikspodden. Lite allvar ("om de inte bestämmer sig för semesterstängning nu kommer det inte finnas något material hemma i sommar om de ska jobba"), lite humor, raljant jargong med välbekanta skämt som på ett tryggt vis återkommer gång på gång. En och annan känga till en och annan chef. Alla spelar sin roll, tar sin ton. 

Nästan alla våra morgonmöten med teamet slutar med att någon ber någon annan att vara kvar för att de har något de behöver avhandla. Så även idag då den ene bad den andre stanna kvar och jag sa (på skoj men ändå) att om det är okej kanske jag också stannar kvar, för att det är så trevligt att slölyssna på andras möten. Min favoritkollega Allan fnissade till och sa att han tänkt precis samma sak. 

Förra veckan handlade Fabrikspodden om att det började bli fullt i brandskåpet och hur löser vi det? Med FIFO skojar någon. Plötsligt hade man skämtbestämt att brandskåpet ska omfattas av ett styrande dokument och att vi behöver en WI (work instruction) på ämnet. Det föreslogs att Allan ska ta den bollen. Ett stående skämt i gruppen är att administration mäts i enheten Allan. Allan är faktiskt inte alls värdelös på administration men hatar det så mycket att han (faktiskt helt oförtjänt) fått rykte om sig att vara kass på det.

F-n så skönt det ska bli att byta bransch men Allan kommer jag sakna. 

Mot nya horisonter

 Två veckor kvar på jobbet! Phu! Det känns overkligt och en smula pirrigt. Inte ett dugg läskigt, faktiskt. När jag pluggade hade jag säkert minst 10 olika konsultjobb och det sitter som kvar, det är inte så stor grej för mig att byta jobb, att komma till en ny arbetsplats. Vad som däremot känns som en rätt stor grej är att börja lämna hemmet och vara på jobbet. Jag tror inte att de på nya jobbet kört genomgående hemma-jobb senaste året utan saxat lite. Jag räknar kallt med att behöva vara på plats tills jag är tillräckligt varm i kläderna för att vara självgående nog att jobba hemifrån. 

På jobbet är avslut både nära och avlägset. Jag slits mellan att bekymra mig för hur det ska gå från mina kollegor och att gotta mig lite åt att allt som kommer bli jobbigt i framtiden (här) inte blir min huvudvärk. 

En tredje, ännu mer luddig dimension är det där med Makes familjejox. Det svävar över oss, vi vet att det förr eller senare sannolikt kommer påverka vår privatekonomi ungefär som en årlig trissvinst.  När första pengen trillar ner i vår ficka vet vi inte, om ett år eller om sju (beror på snäll svärfar är med villkoren), men när det händer ser jag inte att jag kommer fortsätta jobba as-we-know-it. Det är lite konstigt att ha det i bakhuvudet.

Jag skulle vilja få en befintlig idéell second hand att lägga till förädling som verksamhet. Då skulle frivilliga som gillar att fixa och dona träffas tillsammans och göra det. Det hade blivit en social verksamhet, en träffpunkt lika mycket som en business då man snabbare kan omsätta skänkta möbler och andra artiklar som annars inte varit särskilt heta, till ett högre pris än man annars fått ut. Så fantastikt det vore att attrahera olika generationer till ett sådant projekt, allt från designintresserade tonåringar till medelålders mammor som vill bli bättre på att snickra typ (hej hej) till tanter och farbröder som är hejare på slip- och/eller symaskiner. Gott och blandat mellan ursprung och åldrar. Kaffe, prat och hembakt på det. Så jädra kul det varit att få bygga upp och driva. Det är mitt drömjobb.

Surkärringen, fortsättning

 Angående det där med patientsekretess inom sjukvården så ja, jag lackade ju på det nonchalanta svaret och vände mig direkt till sjukhusdirektören istället. Herregud, å ena sidan hatar jag mig själv för att jag blir sånhär, liksom hytta-med-näven och jag är precis som min pappa men å andra sidan vill jag verkligen hytta med näven. Å tredje sidan gör det mig helt utmattad.

Jallafall, sjukhusdirektören verkade inte heller fatta att jag syftade på ett strukturellt problem fast jag var tydlig med det. Klart att det är lättare att adressera ett lokalt engångsproblem än ett genomgripande strukturellt. Jag svarade kort och underströk att jag i princip skiter i namnlistan, den var bara ett symptom på något annat.

Idag, typ två veckor senare, fick jag mejl från någon annan som berättade att de lagt in en avvikelse baserat på mina synpunkter. Det lät dock fortfarande som att de mest syftade på namnlistan men ej tydligt. Han skrev att han hoppas att jag känner mig nöjd, jag svarade att om han berättar för mig hur avvikelsen är formulerad (och åter igen, för typ femte gången, förklarade jag att det är den allmänna inställningen till sekretess som bekymrar mig och som jag vill att de adresserar) så ska jag sedan säga om jag är nöjd eller ej. 

Jag vill inte vara sån här. Jag vill inte vara en 38-årig surkärring. Jag vill inte bli min pappa, som ska mejla allt och alla med sina synpunkter. Vi är så lika han och jag, och ändå är det de punkter vi är mest lika på som jag stör mig mest på hos honom. En liten ljusglimt är att jag ändå och faktiskt tycker att jag blivit bättre på att välja mina strider men framförallt välja bort, mycket bättre än jag var förr då varje irritation skulle ventileras. Hoppas att jag snarare fortsätter på det spåret, annars kommer min största hobby om 30 år vara att skriva syrliga insändare till lokaltidningen.