Dagens rapport

Vår au pair-kandidat sa ja igår! Vi är glada men känner nog båda att med tanke på förra gången så vågar vi inte riktigt pusta ut förrän hon är på plats. Så ska hon ju trivas också men det ska vi göra allt vi kan för att åstadkomma! Make, som brukar vara rätt ointresserad av personer som inte är närstående, har en okaraktäristisk soft spot för henne redan. 

Det var han som tyckte att vi i slutet av andra samtalet skulle erbjuda henne jobbet, han som annars brukar vara plåååågsamt mycket fundera-på-saken och wait-and-see och finns-ingen-anledning-att-jäkta och snarare jag som tycker bold-action, vi chansar! Jag tror hon triggade något pappa-instinkt i honom, det där hon sa som mellan raderna (men helt utan effektsökeri från hennes sida) fick oss att tänka att hon nog varit med om något, att hon framstår som sårbar under den glada ytan, som gjorde det. Han såg så bekymrad ut efter, som att hon redan är någon han bryr sig mycket om och som han vill väl. Det är fint att se den sidan av honom, han som kan vara så fruktansvärt fyrkantig och selektiv med vilka han bryr sig om.

 

 Preliminärt kommer hon 15 september. Det vore en nåd att stilla bedja om, det. Håller tummarna att hon inte ändrar sig!

 

Fortsatt brinnande kaos överallt på jobbet. Chefen var tillbaka efter semestern igår och jag var orolig att hon skulle bli irriterad på mig för att vi ligger så illa till men hon är fantastisk, pragmatisk och stöttande. Inga anklagande fingrar i någons riktning utan bara ett konstaterande om att alla har problem nu, inte bara vi på vårt företag utan alla – stora som små. Vi behöver bara begränsa skadorna så mycket som möjligt, och prioritera. Skönt att kunna släppa oron att få skäll, som jag ändå gått med ett bra tag. 

Ditt och datt

 Jag uppdaterade länklistan till höger med er nya som så trevligt lämnade ett avtryck för ett tag sedan. Ser fram emot att se vilka ni är! Tog samtidigt bort någon som jag hoppas inte tar illa upp, men skyddade bloggar fungerar ju ändå inte med den gadgeten så no hard feelings hoppas jag! 

Samtal två med au pair-kandidaten igår. Samtal två är alltid bättre, närmare, lite lugnare. Det slutade med att vi sa att om hon vill komma hit så är hon välkommen, men uppmanade henne samtidigt att fundera i några dagar. Hon verkar otroligt snäll och varm för att inte tala om glad, men jag har en stark känsla av att det döljer sig något under det glada. Hon har haft dödsfall i familjen och uppenbart varit med om något annat som gör att (hennes ord) hon har svårt att känna förtroende för andra. "Det är därför jag bara har en vän" sa hon. Vi var alla överens om att om hon ska komma hit behöver vi kunna lita på varandra, alla tre, annars fungerar det inte. 

Vi är också överens om att utvärdera lagom till jul. Om alla tycker att det funkar bra så får hon för vår del stanna så länge hon vill (fast hon känner max ett år och det är nog sunt) och annars har vi så att säga ett naturligt break där. 

Lagom kul att vara tillbaka på jobbet. Allt skiter sig, det mesta sådant som inte går att påverka. Vädret är en stor faktor i vår bransch, på gott och ont. När jag var på intervju skojade de om det, att när det går bra är det på grund av vädret (eller pandemi) och när det går dåligt är det på grund av vädret. Nu är det tveeggat. Försäljningen går bra (p g a pandemi) men att få hem grejer är en mardröm p g a dåligt väder i våras, dåligt väder för två år sedan, överhettad transportbransch, omöjligt att få tag på containers i Kina, åkerier som blir av med chaufförer för att det är sådan efterfrågan, Suez-historien som fortfarande orsakar stora förseningar då hamnarna ligger efter. Och så det där som man hade kunnat göra annorlunda, som kanske blivit annorlunda om man inte varit på semester och litat på att folk skulle höra av sig om något strulade. Det är den man har ont i magen över, det som hade kunnat gå att påverka. 

Starbus

 Syrran med barn är hemma. Deras business har dragit igång rejält. Hon berättade om en klient förra veckan som avbokade sin Colosseum-tur 12 timmar innan den skulle starta, eftersom det gått upp för honom att han befann sig i fel land. Han hade hela tiden trott att Colosseum låg i Aten, det var även där han befann sig. 

Jag undrade hur de svarat på det. "Happens all the time"? 

Make frågade vad det konstigaste de varit med om varit men omöjligt att välja, säger hon. Fast en rätt kul grej nyligen var han som hörde av sig och undrade om det gick att köpa biljetter till spelen i Colosseum. Syrran ba' Asså, det är lite sent. 2000 år för sent, närmare bestämt.

Het grej nu är tydligen att hyra turnébussar och åka runt i på semestern. De har ett sällskap nästa vecka som gör det, 10 personer som bor i bussen (fast tar in på hotell regelbundet för att  ha en bas om de stannar några dagar på ett ställe). Chauffören sover på dagarna och kör på nätterna så turisterna vaknar på nytt ställe.

Inte utan att man blir sugen!

(Äh, försökte bifoga bilder på bussarna men det gick inte så bra. Googla Beat the street/Starbus om du är nyfiken!)

På au pair-fronten mycket nytt

En setback under semestern var att vår för-bra-för-att-vara-sann-au pair mycket riktigt var det. Vi hade en dålig känsla ett tag, lyckades inte få ur henne besked om vilka datum vi kunde boka hennes resa. Jag frågade henne rakt ut om hon ångrat sig, att vi i så fall behöver veta det och hon påstod att hon inte ångrat sig, bara att (massa obegripligt om covid och vaccin och vi begrep inte vad hon menade). Så mot slutet av vår frankrikevistelse hörde hon av sig och sa att hon fått ett erbjudande om jobb på sjukhuset hon varit tjänstledig ifrån, och att hon inte kunde tacka nej. Jaja. Nänä. Ingen som kan klandra henne för det, naturligtvis, men det var så tråkigt.

 

Nu har jag dragit en repa på au pair-siten igen och hittat en annan kandidat. Hon är inte lika bra som den förra, yngre (22, den förra var 26) och naturligtvis utan den pondus och mognad någon som jobbat som sjuksköterska några år har, men ändå en skön energi och hon tänker sig att stanna 10-12 månader (den förra hade bara blivit tre-fyra). Det är ändå positivt, det tar ju ett tag innan man lärt känna någon och bondat. Skulle det inte funka så, tja, då ligger det inte i någons intresse att fortsätta, då får hon väl åka hem.

 

Vi Facetimade med henne i lördags och hon verkade nästan bli lite kär i oss, vid vissa stunder i samtalet såg hon nästan rörd ut men så hade hon skrivit i sin profil att hon är "emotional"*. Lustigt, för när samtalet kopplades upp var min första tanke att hon på väggen bakom sig hade EXAKT samma åskmolnsblå färg som vi har i TV-rummet, där vi satt. Det var som att vi satt i samma rum.

Vi har lite frågetecken vi behöver räta ut med henne, men om vi tycker att hennes svar känns vettiga tror jag att vi kommer erbjuda henne att komma till oss. Med lite tur kan hon åka redan i mitten av september.

 

*En av mina käpphästar; de allra flesta (alla?) av en persons sidor är eller kan vara av både godo och ondo. Det är en insikt jag haft stor nytta av, i alla möjliga sammanhang. 

Bilder

 

Dessa ljuvliga kvällar på stranden. 

Våra nya kompisars terrass. Samma utsikt som vår, fast ändå annorlunda. Magisk!

Jag brukar inte säga det högt för det låter lite snobbigt men jag dricker bara rosévin i Frankrike, och i Frankrike dricker jag bara rosévin. Det hör till där, men i Sverige skulle jag aldrig... 

I vår badvik. En företagsam person som åker runt med kylskåp/frysbox och säljer rosévin, mojitos och glass. 

Roman äger vad som måste vara största (privata) huset på Cappen och sommartid har han sin båt Eclipse permanent ankrad en bit utanför vårt. Världens näst största privatägda. 

När man går på strandrestaurang i J-L-P tar man av skorna. Underbar miljö men den här gången gick maten inte att äta. Mina skaldjur smakade inget annat än askfat. 

Näst sista kvällen åt vi i Antibes och gick så nära båtarna det gick att komma. 

Vacker skulptur som blickar ut över Medelhavet.

Där är vårt hus! Jag gillar den här bilden för huset ser sympatiskt ut, jämfört med det vita schabraket på kullen. 

Sista bilden får illustrera ett ofiltrerat och lite från-hjärtat-resonemang om lyx. Lyx är relativt och fast jag å ena sidan vet att det vi har är väldigt, väldigt få förunnat blir det en självklarhet och där, i den miljön relativt omgivningarna är vi i bästa fall en sorts medelklass, med gammal skrapad Audi i garaget och Samsonite-väskor. Jag brukar, på hundra procent allvar, säga att jag helst undviker vissa ställen, Cannes och St Tropez, för när man är där känner man sig bara fet, ful och fattig. Jag rekommenderar ingen att åka dit, annat än möjligen bara för att kunna check på det. 

St Tropez är rent osmakligt och jag vet inte om det är de i det halvstora båtarna (säg i prisklassen 25-50 miljoner kronor), de som lägger sig vid kajen där alla strosar förbi och väljer att äta sin middag i aktern, med 50 personer som står några meter bort och glor och tar bilder, eller de som står och tittar på det är mest fel på. Sjukt är det hur som helst. Det måste vara det mest ängsliga stället på Rivieran, så många som är där bara för att vara där, för att kunna säga att. 

På ett sätt känner jag att det är bra (?) för våra och barnens karaktärer för vi är totalhärdade mot lyx. Här hemma väcker en Ferrari stor uppståndelse men barnen reagerar inte. De är vana utan att lägga någon värdering i det (vilket jag är väldig tacksam för. I deras värld är en bil en bil.) Noll wow-kolla-impulser hos någon av oss. Jag fotar gulliga retrobilar, men skulle aldrig nedlåta mig till att vrida på huvudet för en lyxbil. Det är Eclipse som är vår akilleshäl, det får erkännas. Det går inte att freda sig mot den. Den är extrem. 

En kväll på väg hem från J-L-P, när vi passerar det anrika lyxhotellet som inte är lika dyrt som strandhotellet några hundra meter längre bort men som alltid har och förhoppningsvis alltid kommer locka sin målgrupp, svängde det in en vad-det-nu-var-för-bil. En kille och hans pinnsmala flickvän klev ur och valet-killen hoppade in. Vi hade stannat till för att fixa något med Lills sko och min pappa ställer sig och stirrar med fånigt flin, spelar rollen, tacksam att ens få vara med som statist, som andäktig åskådare och mumlar något om "Tänk, bara komma med sin lyxbil och... köra in sådär... bara hoppa ur..." och jag blir så irriterad, generad. Fräser åt honom att inte stå och glo. Han är imponerad och jag skäms som en hund, kan inte komma därifrån fort nog. 

Barnen tror att var och varannan människa har semesterbostad i Frankrike.
Å ena sidan vill man att de ska förstå hur bra de har det men å andra sidan vill man inte att de ska förstå hur bra de har det, om det innebär minsta lilla risk att de börjar lägga ihop det med någon form av värdering. 

Alles gut!

Ja, hej hej! Ett litet (eller långt) livstecken. Vi är hemma från Frankrike igen. Jag kom hem redan i torsdags men resten av familjen drog från Stockholm direkt upp till norrland efter övernattning och besök på Gröna Lund. Inte optimalt men Makes bror, som han inte träffat på två år, var hemma på snabbvisit från USA och om de inte träffats nu hade det tagit ett år till. 

Oerhört tacksamt för mig, som inte haft några dagar hemma själv sedan jag var gravid med Lill. Det är ganska exakt fyra år sedan.  Jag har städat källaren (tog nästan två dagar), badat mitt på dagen, druckit lite vin (med betoning på lite, en flaska har räckt fyra kvällar) och ätit italiensk skinka direkt från scharkpappret. Inte så stilfullt men jaja. 

Liten summering hittills:

Son och hans mage är under kontroll. Det har inte varit mer blod och efter samråd med fransktalande läkare på SOS International (vilken fantastisk organisation!) avvaktar vi och hoppas att det inte blir mer besvär. Läkarna där tyckte inte att vi behövde utreda saken vidare, om det inte kommer mer blod. Så skönt!

Jag hade en tuff dag då jag hyrde bil för att köra tre timmar och träffa en leverantör mellan Aix och Lyon. Det är väl sådant man säger i efterhand, men jag hade en dålig känsla. Ville inte åka. Bilen kändes ranglig som en cykel och jag var beredd att vända efter en halvtimma när jag trodde att ACn inte funkade. När jag var bara några kilometer från rätt motorvägsavfart fick jag punktering. I mittenfilen, i 130 knyck och med en lastbil i innerfilen. Jag lyckades få in bilen till sidan. 
Sedan satt jag i vasst gräs i två timmar, medan skuggan från buskarna blev mindre och mindre. Som tur var insåg jag efter ungefär en timma att avfarten precis bortom bilen var till en rastplats, jag gick dit och tiggde en mugg vatten av en snäll kvinna. Började storgråta (!) när hon frågade om jag var hungrig  och erbjöd mig en smörgås också.

Jag har alltid tänkt att bara jag har kreditkort och telefon så klarar jag mig, men i det här fallet fanns ingenstans att köpa något och ingen kom när jag ringde efter hjälp. Jag kände mig så otroligt maktlös och ensam. Därtill har våra mobiler knappt funkat under hela semestern, eftersom franska mobilnätet uppenbart är underdimensionerade, så med jämna mellanrum tappar man täckningen och behöver starta om telefonen för att få ny täckning. Ibland klarar det sig några timmar, ibland en halvtimma, men det hjälpte liksom inte. 

Sedan var det otroligt struligt att komma hem. Det slutade med att jag fick ta tåget till Marseilles (staden Gud glömde?) och Make fick hämta mig där. GUDSKELOV att mina föräldrar var på besök då, så att barnen kunde vara med dem - annars hade jag fått sova på hotell. Just då ville jag bara hem!

Jag bryter verkligen aldrig ihop, senast var nog för sex år sedan då jag glömde handväskan på ett tåg i Danmark, men den här gången var jag ett nervvrak. Satt på tågstationen i Monté... vad det nu hette, och storgrät inför tre förvånade personal, för att jag inte skulle komma med sista tåget till Antibes. Då är man (jag) rätt slut mentalt. 

Semesterns guldkant var vi hittade en svensk familj som har lägenhet lite längre upp på samma gata. Barn i samma ålder som våra, både mamman och pappan så himla trevliga att man liksom inte fick nog av att umgås. En sådan tillgång att ha vänner där. Sista dagen, när Make och jag behövde städa huset, kom de och lekte med barnen i poolen (de har ingen i sitt hus så win-win) så att vi kunde städa, och tog sedan ner våra barn till bistron vid stranden för lunch. Så glada för dem!

Vi har också haft stor glädje av båten, var ute flera gånger med den. Vi hittade en bra badvik precis söder om udden, vilket var tacksamt eftersom stället vi brukar åka till kräver en fjärdedels tank. En tank är ungefär 1000 EUR så det är bara att räkna. Efter tre-fyra utflykter till det här stället hade vi fortfarande en dryg halvtank kvar, och lät helt fräckt bli att tanka. 

Vi har varit mer oroliga än vanligt för huset och båten, så rädda att något ska gå sönder eller bli förstörd. Svärmor är uppenbart stressad över att ha oss där, ringde flera gånger med förmaningar om än det ena, än det andra. Kompisarna verkar ha samma problem med sina och vi förenades lite underförstått i besvikelsen i att ens närmaste bryr sig mer om prylar än om individer. Kanske är lite symptomatiskt för yngre medelålders som lånar sina rika föräldrars semesterbostäder. Inte bara vi som har komplicerade relationer. 

Åh, lite bilder kanske? Det kommer nog i ett separat inlägg. 

Förresten, 65 personer läste förra inlägget. VILKA ÄR NI? Man blir ju lite nyfiken. 

Tillägg

 Jo, Son och hans mage. Hans allmäntillstånd är tipptopp, han har inte ont, allt är precis som vanligt. Hon jag pratade med på 1177 sa att det är jättebra, att allmäntillståndet ofta säger mycket om hur man mår. Logiskt egentligen, men skönt att höra. Jag har väl ungefär ett rejält gråt-bryt per dygn, när det är lugnt och jag hinner tänka. Igår när jag nattade honom. Det har alltid varit så, död och elände är aldrig så nära som när man nattar.

Drömmer otäckt om barnen. Det gör jag aldrig annars, aldrig. De har alltid varit fredade i mina mardrömmar för inget ont kan hända dem.

Egentligen inga drömmar om att något händer dem, bara att jag är orolig. En natt vaknade jag flera gånger och var rädd att barnen gått ut till poolen själva, mitt i natten. En annan natt att vi gick här ute på gatan (som är trång, mörk, kurvig och bilar/motorcyklar kommer i full fart) och i drömmen var gatan smalare och mörkare och mer farlig än på riktigt.

En lärdom är att man alltid ska ta med sitt EU-kort, det där man har liggandes i en låda. Nu räknas tydligen hans besvär som akuta, så vi har rätt till sjukvård här, men eftersom vi inte har med kortet får vi betala och sedan begära tillbaka pengarna från Försäkringskassan. Vi har gjort det en gång innan, när han var två och blev sjuk här, och det var ett jätteprojekt.

Mina föräldrar kommer ikväll och ska stanna några dagar. Jag bad mamma, som ändå var hemma hos oss, att titta i lådan i hallen, den där sådant har en tendens att hamna, och tänk att Sons EU-kort (och bara hans!) låg där! De tar med det, om vi behöver mer sjukvård här.  

På ett sätt en fördel att vara här. Fransk sjukvård känns något bättre än svensk, i alla fall på ytan. Bättre service, liksom. När Son och Make oanmälda åkte till sjukhuset i fredags fick de träffa läkare direkt, behövde inte vänta en minut. En läkare och en sjuksköterska, plus en läkare till som lite second opinion.