Cass!

 Imorgon kommer Cass! Helt overkligt att det är dags nu! Det har känts sedan vi bestämde med henne till hälften som att vi ska få ett tredje barn. Vi har planerat, köpt grejer, möblerat om, förberett oss mental på att en till person ska bo med oss. Å andra sidan har det också, fram tills nu, känts lite som att det är på låtsas (kanske också lite det som när man ska få barn). Jag tror nog inte riktigt att hon faktiskt kommer förrän jag vet att hon sitter på planet imorgon. Både Make och jag känner för henne som en familjemedlem, redan. Som en lillasyster eller en äldre dotter. Vi hoppas så att hon kommer trivas här och känna sig hemma. Jag har piffat hennes rum. Köpt orkidéer, manglat lakanen, putsat fönstret. 

Vi har tjatat på henne om att gå med i Facebookgrupper och ladda ner träffa-kompisar-appar. Det är det vi är mest oroliga för, att hon ska sitta här hela dagarna och aldrig komma ut, inte skaffa sig ett eget sammanhang. Haha, hoppas att jag får äta upp dom orden!

Vi har inte direkt berättat för fler än ett fåtal att vi ska ha au pair. Jag vet inte riktigt vad folk kommer tycka om det men de vars uppfattning jag bryr mig om kommer tycka att vi gör helt rätt som testar. Lills bästa kompis mamma, även om frankofil, fick något drömskt i blicken. Hon saknar franskan, saknar utlandsvibbarna. Jag ser också så mycket fram emot att få höra franska varje dag. Förhoppningsvis lära mig lite mer själv också. Mmmmm, franska... 

Skogsterapi

I helgen var jag ute på trevligheter med min härliga kompis Lisa som jag träffar alldeles för sällan. Hon är utlänning, född på bokstavligen andra sidan jorden och en udda fågel här, med blev kär i Makes kompis när de träffades i London, där hon bott i många år. Karriär, lön och arbetssituation som väldigt få i Sverige och Skandinavien har – på gott och ont. Inga barn, by choice, det har aldrig funnits på kartan för henne och jag tror att hon uppskattar med mig att jag aldrig någonsin med så lite som ett andetag har ifrågasatt den saken. Det gör jag inte, men jag tror att hon hade mått bättre om hon haft något annat i sitt liv än jobb för hon är ständigt utarbetad, kroppen hotar ständigt med strejk, jobbar galna timmar till och med nu när hon jobbar i Sverige.

I lördags förstod jag att det ändå var värre nu än vanligt. Inte med jobbet, hon är van säger hon, men privat och lite existentiellt. Hon känner sig deppig (men biter ihop och jobbar på), saknar mål och mening med sitt liv. Relationen är inte vad den har varit och mellan raderna tror jag att hon ifrågasätter om den hennes man blivit efter en längre jobbig period är en person hon tycker om att leva med.

 

Då bestämde jag att vi skulle ut i skogen tillsammans dagen efter. Hon har aldrig varit i en svensk skog, än mindre (någonsin) plockat svamp. Hon blev glad och på söndagen efter lunch hämtade Lill och jag upp henne, i gummistövlar från Mulberry, eller om det är Burberry – lär mig aldrig vad som är vad, en liten kort designerjacka och Gucci-bälte i jeansen. Jag hade med kaffekorg och filt.

Hon blev helt skogsfrälst, trots mygg och risk för älgloppor. Hon älskade den mjuka mossan, doften, tystnaden, svampen (helt fascinerad av flugsvamparna, hade alltid trott att det var något som bara fanns i tecknad film) och blev så glad när vi hittade ganska gott om gula kantareller, lite trattisar och några Karl-Johan. Innan när jag haft med henne på andra utflykter har hon varit artigt rastlös och lite otålig, men vi var ute i flera timmar och jag tror att hon gärna stannat längre men Lill började bli trött. Vi satt helt tysta på filten i mossan, lyssnade på icke-ljuden och drack kaffe. Det var så mysigt. 

Nära ögat

 Igår med mormor och morfar fick barnen måla ekollon med permanent marker. Färgen på händerna går ju bort men den på kläderna... vågar inte hoppas på det. 

Idag på morgonen trodde vi att Son hade blod i bajset igen. Jag kikade ner och det såg inte bra ut. Röda moln i vattnet. Kände ba' ÅH NEJ! men är ju pragmatisk och så, så fiskade upp en kladd och lade i burk för att ha till labbet sedan. Betraktade fyndet och tänkte hmmmm... ser det inte lite....?

Frågade Son om det möjligen varit pyttipanna i skolan igår och då trillade polletten ner hos honom. "Jag åt JÄTTEMYCKET rödbetor igår!" Phu. 

Jag tror att jag har inflammerad tårkanal på gång. Inte akut men vårdcentralen tyckte liksom jag att det nog inte var fel att titta på det innan det gått för långt, så jag fick tid på direkten. Läkaren var rätt osäker men skrev ut några droppar. Så när jag var på väg till apoteket ringde han och hade ändrat sig och ville ge mig penicillin istället. Jag undrade om han var säker, vill ju helst inte äta sådant i onödan och han hummade och mjaade lite och kom till slut fram till att jag kunde börja med dropparna och se om det inte blev bättre. Andra gången på inte jättelång tid som jag får känslan av att läkare vill skriva ut antibiotika/penicillin som ren chansning. Förra gången var läkaren tydligt osäker på om det faktiskt skulle hjälpa, så då hämtade jag inte ens ut medicinen och var bra igen bara någon dag senare. 

Donde esta la omdöme?

 Vi har här hemma många gånger frågat oss vart omdömet tar vägen när man blir mormor och morfar. Svårt att klaga för mycket, eftersom samma  personer ställer upp så mycket och ofta och osjälviskt, men vart har det tagit vägen? De beter sig som tonåringar som ska göra revolt, vara coola för att de vågar göra som man inte borde. 

Igår hämtade de på ganska kort varsel eftersom det körde ihop sig molto på jobbet. Son hade fotboll och behövde ett mellis innan, men mormor gav honom FYRA mackor. Och apelsinjuice "för mjölken var slut". Ehhh, VATTEN? Åt Son någon middag tre timmar senare? Ehhhh, NEJ. 

Eller som när morfar spelar "svordomsvisan" (eller vad den heter) för honom. Tycker att han är cool som gör det men Son blev bara obekväm till mods, förstod jag senare när han berättade. Morfar tycker även att "Hottentottsvisan" från typ 40-talet är något som alla barn borde kunna utantill för den är "så trevlig". 

Igår när båda barnen lämnat middagsbordet efter att knappt ha rört maten funderade Make och jag på vad som faktiskt är självklart för mormor och morfar, och vad man behöver instruera dem om, för sådant som vi tycker borde vara självklart är bevisligen inte det. Var går gränsen för det självklara? När jag var liten hade mamma aldrig gett mig fyra mackor klockan halv fem på eftermiddagen, så varför ger som sitt barnbarn det? 

Men igår gjorde jag molnfluffiga ricottapannkakor till middag. Egentligen är det nog ett frukostrecept, jag skippade vaniljpulvret och serverade dem till oss vuxna toppade med sallad och röra på gravad lax (finhacka ett paket lax och blanda med creme fraiche/majonnäs, pepparrot, citronsaft, dill, hackad rödlök samt annat man gillar). MUMS! Funkar att ge barnen utan lax men med sylt och det hade varit gott att toppa med lite vad som helst, tror jag.  

Och ytterligare en random tanke: Bara jag som känner att det går inflation i medias rapportering av avlidna kändisar ("kändisar")? Det är så att man tror att om någon varit med i en film någonstans i världen vid någon tidpunkt och avlider många årtionden senare i en ålder om närmare hundra år -  har det verkligen ett nyhetsvärde för någon annan än en svartklädd medarbetare på en kulturredaktion någonstans, som ba' "Åh! Francesco de Gallo är död! Han som gjort mer  för den konceptstyrda exposentiella utveckingen inom italiensk film än någon annan under hela första halvan av 1900-talet! Det här måste folk få reda på!"

Att pendla i en liten värld

När man pendlar fem mil enkel väg till jobbet, några dagar i veckan, och är hyfsat punktlig är det så mysigt med alla andra som har exakt samma schema som jag. 

Det är en vit bil av samma modell som vår (därför jag lagt märke till den, de är fortfarande ganska ovanliga) som jag möter på exakt samma ställe, där vägen går från två- till enfilig. 

Det är samma man som jag får stanna för vid samma övergångsställe och samma tonårstjejer som väntar på bussen i lilla samhället halvvägs. I samma samhälle har det varit en mamma som kommer cyklandes med sina tjejer som ser ut att vara i samma ålder som mina och det är så mysigt att se dem komma runt samma hörn men det blir inte så ofta längre, för jag åker hemifrån lite tidigare nu och de gånger jag sett dem har klockan varit 7.10-7.12 någonting. Numera passerar jag just där bara någon minut efter sju, men jag tittar alltid åt hållet de kommer ifrån och hoppas att jag ser dem. 

Familjen Lortgris

 Fredag klockan 13 och jag kraftsamlar inför ett riktigt hästjobb som måste vara klart måndag morgon. Du har ju hela helgen på dig! Nä men skämt åsido. Föck. Behöver ett litet andrum här bara. 

Sitter hemma idag och vet inte riktigt hur jag ska stå ut med all smuts överallt. Dammråttor i hörnen, en hög sand i hallen (det där med nästan svart golv i hallen var inte smart, note to self), tandkrämsbeläggning i handfatet och dessutom var jag outhärligt äcklig själv. Vet inte om det var från mig eller om svarta toppen legat för länge blöt i tvättmaskinen men en fruktansvärt frän STANK om hela mig och håret så otvättat att det skiktade sig på huvudet. Klarade av ett möte som jag haft lite ångest inför (det gick bra, ingen som skrek på mig eller ens harklade sig irriterat) och hoppade sedan in i duschen medan lunchlasagnen stod i ugnen. 

Tänk 90-talets reklamfilmer för schampo. En kvinna som vällustigt tvättar håret och nästan stönar av njutning. Det var jag. Tänk att det kan vara så skönt att tvätta håret när man känner sig riktigt, riktigt äcklig. 

Om en vecka imorgon kommer Cass. Det är som att vi ska få ett barn till, vi planerar och möblerar om och köper grejer och väntar spänt, vill så gärna att hon ska trivas och ha det bra hos oss. Det känns verkligen som tillökning i familjen och jag tror att man behöver se det så, det hade blivit för jobbigt att tänka på henne som en anställd man bor ihop med. Vi måste se varandra som familj, annars går det inte. Gudarna ska veta att vi BEHÖVER henne. Hon är efterlängtad!

Ikväll får jag minisemester, några timmars ledigt från allt. Det är det bästa, slippa vara mamma och hustru för ett tag, bara vara den jag är när allt det andra är bortskalat. 

Önskar er alla en trevlig helg! Nu ska jag bita ihop och jobba hela vägen in i kaklet!

Efter regn osv

Och så helt plötsligt blev det bra?

Ja, det är fortfarande förseningar och kaos, men åtminstone inte på nivån att man känner att man blir utskälld för det. Vi har en plan och chefen är inte sur längre. Det var den där luften jag stoppat in i projektplanen från början. Den räddar min ändalykt nu. Tusen, tusen tack till mig själv. 

Fortsatt skojande om anställning i Snigelskalet AB. Son var trött på skolan (efter tre veckor i ettan) och Make tröstade honom med att det bara är nio års obligatorisk skolgång kvar, sedan kan han hoppa av och hitta sig ett roligt och välbetalt jobb.  Jag sa att han kanske också kan jobba i familjeföretaget, som receptionist eller något. Rätt kul, om jag får säga det själv, eftersom Snigelskalet AB INTE KOMMER HA NÅGOT KONTOR ENS EN GÅNG! 
Desto bättre, då kan han jobba hemifrån och styra sin arbetstid själv. 

Ja herrejävlar. Man har inte roligare än att man gör på sig, som Veiron-i-ottan sa.