I helgen var jag ute på trevligheter med min härliga kompis Lisa som jag träffar alldeles för sällan. Hon är utlänning, född på bokstavligen andra sidan jorden och en udda fågel här, med blev kär i Makes kompis när de träffades i London, där hon bott i många år. Karriär, lön och arbetssituation som väldigt få i Sverige och Skandinavien har – på gott och ont. Inga barn, by choice, det har aldrig funnits på kartan för henne och jag tror att hon uppskattar med mig att jag aldrig någonsin med så lite som ett andetag har ifrågasatt den saken. Det gör jag inte, men jag tror att hon hade mått bättre om hon haft något annat i sitt liv än jobb för hon är ständigt utarbetad, kroppen hotar ständigt med strejk, jobbar galna timmar till och med nu när hon jobbar i Sverige.
I lördags förstod jag att det ändå var värre nu än vanligt. Inte med jobbet, hon är van säger hon, men privat och lite existentiellt. Hon känner sig deppig (men biter ihop och jobbar på), saknar mål och mening med sitt liv. Relationen är inte vad den har varit och mellan raderna tror jag att hon ifrågasätter om den hennes man blivit efter en längre jobbig period är en person hon tycker om att leva med.
Då bestämde jag att vi skulle ut i skogen tillsammans dagen efter. Hon har aldrig varit i en svensk skog, än mindre (någonsin) plockat svamp. Hon blev glad och på söndagen efter lunch hämtade Lill och jag upp henne, i gummistövlar från Mulberry, eller om det är Burberry – lär mig aldrig vad som är vad, en liten kort designerjacka och Gucci-bälte i jeansen. Jag hade med kaffekorg och filt.
Hon blev helt skogsfrälst, trots mygg och risk för älgloppor. Hon älskade den mjuka mossan, doften, tystnaden, svampen (helt fascinerad av flugsvamparna, hade alltid trott att det var något som bara fanns i tecknad film) och blev så glad när vi hittade ganska gott om gula kantareller, lite trattisar och några Karl-Johan. Innan när jag haft med henne på andra utflykter har hon varit artigt rastlös och lite otålig, men vi var ute i flera timmar och jag tror att hon gärna stannat längre men Lill började bli trött. Vi satt helt tysta på filten i mossan, lyssnade på icke-ljuden och drack kaffe. Det var så mysigt.
3 kommentarer:
Din väninna verkar vara lätt att anpassa till skog men kommer ändå att tänka på min svärmors favorithistoria om hur utbytesstudenterna från London hon hade hos sig en period bara ramlade omkull/vrickade fötterna varje gång hon försökte ta ut dem i skogen. Fötter som aldrig satt sin fot på något gropigare än en välklippt parkgräsmatta klarade inte riktigt av de djupa Sörmlandskogarnas rötter, stenar och stigar.
Superklokt av dig att ta ut henne i skogen. Jag som inte har varken rätt eller anledning att tycka nånting om hennes liv, kan ändå inte låta bli att känna lite sorg över ett liv som bara består av arbete...
Mimmi: Vilken syn! Så rart liksom, med vuxna människor som upptäcker något som är så självklart för en annan! Som hon sa, i alla andra länder FÅR man inte ens gå i skogen, om man inte äger den, så det blir svårt att få någon större vana :-)
Carina: Jo, tänker som du ibland men så när hon väl är ledig hittar de på saker som vi aldrig kunnat drömma om. Inte för att jag hade velat byta, men jag kan på ett rationellt plan förstå att någon väljer att ha det så. Det finns ju stunder i en småbarnsförälders liv när man bara... Ja, du vet ;-D
Skicka en kommentar