Katt-Nytt

Katten Astor har numera för vana att tillbringa nätterna på mitt bröst. Det är mysigt. Han är aldrig så gosig som på nätterna. Ibland vaknar jag av att han försiktigt sätter en enda klo mot min hand, inte så hårt att det gör ont, bara för att väcka mig. Han vill kli klappad. Jag klappar lite, vi somnar om och så vaknar jag en stund senare av samma klo. Det gör inget. Det är mysigt.

 

Oftast är han ute och springer på kvällarna innan läggdags. Det sista jag gör är innan jag lägger mig är att öppna dörren och vissla på ett speciellt sätt. Då kommer han galopperande. Igår kväll gjorde han inte det. Det har bara hänt en gång innan och den här gången var jag inte lika orolig som förra gången, men det skaver ändå. Mitt i natten vaknade jag, tassade barfota ut på trädäcket trots minusgrader och visslade på honom. Ingen katt.

 

Nå, han var tillbaka i morse; trött, kelsjuk och med en halv skog intrasslad i pälsen. Först när jag skulle till jobbet såg jag att han för första gången (vad vi vet) gjort det katter gör. En förvånansvärt stor, påtagligt död fågel prydligt placerad framför ytterdörren.  Han är vuxen nu, katten. 

Mammadagen

Idag är en stor dag för idag fyller Son tio år! Jag har varit mamma i tio år! Wow!

 

Det var lite dramatiskt när han föddes. Jag har fortfarande inte riktigt klart för mig varför, men han måste haft dålig score på Apgarskalan för jag minns att undersköterskan (som talat barnspråk med mig hela förlossningen) frågade Make om han ville klippa men barnmorskan var väldigt bestämd: "Nej, JAG klipper." Sedan ett barskt Kom med! till Make och så försvann de med bebisen. Många gånger har jag reflekterat över vad jag kände då, nämligen: Ingenting. Eller möjligen: Skönt. Jag hade frossa och var glad att det var över. I bakhuvudet hade jag det jag intalat mig så länge, de har koll, de löser allt, det finns inget att oroa sig för. Jag frågade sköterskan som var kvar om allt var lugnt och hon sa Jaja, det är ingen fara.

 

De kom tillbaka efter ett tag, Make med bebisen i famnen, känslorna all over the place som prinsen sa. En läkare kom och förklarade för mig vad som hänt. Okej, sa jag. Han mår bra nu. Fint. Make var betydligt mer skakad, för honom var de första ögonblicken som pappa oerhört traumatiska men ingen frågade honom hur han mådde och hans röst tjocknar fortfarande när det där kommer på tal.

 

Egentligen först när Lill föddes, en perfekt förlossning, förstod jag vad som saknats känslomässigt hos mig med Son, för det hängde i, vet inte hur länge. Alla sa att jag var en så "cool" mamma, oroade mig inte för något men egentligen var det nog något som saknades hos mig. Förstod först senare, att det jag kände för Lill när hon var bebis kände jag inte för honom. Jag har tänkt att det där som de tjatar om, med anknytningen, det kanske ligger något i det.

 

Nå, han är en helt fantastisk kille. Vi är så stolta över honom. Älskar med honom att han är en bra kompis, omtänksam och osjälvisk. Han har inga som helst behov av att hävda sig och bedömer folk efter hur de behandlar andra. Utöver det är han smart, fyndig, härlig humor och är väldigt duktig i skolan fast han knappt behöver anstränga sig. Han har mycket både från mig och Make. Från mig det introverta, livsnjutare, eftertänksam. Från Make de sunda värderingarna och förhållningssättet till framgång och status. Sådant märks tidigt. Älskade barn! 

Påverkar dig att påverka mig

I veckan hade jag utvecklingssamtal med min chef. Förra året var jag lite sur på honom, tyckte att han var väl gnällig och hängde upp sig på småsaker plus att han enligt teamet är väldigt snål med goda omdömen. Senaste tiden, halvåret, tycker jag att han varit mycket bättre än tidigare på glada tillrop i vardagen och jag uppskattar det väldigt mycket, det är snudd på vad som motiverar mig mest i arbetet, när jag vet att chefen ser vad jag gör och uppskattar det. Är f ö övertygad om att de flesta människor funkar så. Får man beröm för det man gör bra vill man göra mer av det. Får man gnäll för det man inte gör bra tappar man bara motivationen och blir sur.

 

Nu har jag initierat ett psykologiskt experiment med chefen som labbråtta. Jag gav honom positiv feedback på att han ger mig positiv feedback (och slängde in min tes ovan, om att motivation, antydde att han kan använda det på teamet i stort) men tyngdpunkt på att han är duktig som ger positiv feedback. Det såg liksom ut som att han tog till sig det jag sa. Nu ska det bli väldigt spännande att se om han blir bättre på att ge övriga i teamet positiv feedback. Jag har berättat om min master plan för min närmaste kollega, hon har varit missnöjd just med frånvaron av glada tillrop så om det fungerar tror jag att hon kommer märka skillnad.

 

Hon hade f ö fått feedback på sitt samtal om att hon borde tagga ner lite på möten. Chefen upplever att vissa (läs: män) inte vågar säga sitt för att hon ofta är väldigt direkt. Grejen med henne är att hon inte lindar in saker och hon är som sagt väldigt 'direkt'. Inget pokerface alls och hon låter nog ofta mer konfrontativ än hon avser. Å andra sidan har hon i princip alltid rätt och hon tar aldrig någonsin illa vid sig om någon inte håller med men kräver att man i så fall kan argumentera för sin sak. Min (och chefens, det vet jag) uppfattning är att hennes bidrag i våra gemensamma diskussioner är ovärderligt, men vissa (män) tycker att det blir obekvämt när hon inte beter sig mjukt och feminint. Vansinnig på det kan man bli, och trött på chefen som antagligen inte tänkt så långt.

 

För några veckor sedan, direkt efter hennes utvecklingssamtal, satt hela teamet i två dagar för att arbeta fram vår strategi fram till 2028. Då reflekterade jag över att hon var ovanligt tyst, svarade enbart på tilltal. Då tolkade jag det som att hon inte alls höll med och liksom zoomat ut men efteråt fick jag alltså reda på att hon bestämt sig för att hålla tyst. Chefen hade också märkt av skillnaden och frågat henne efter mötet vad som var fel. Då blev hon arg och förklarade varför. Man hoppas att han lärt sig en läxa men hon håller i, är tyst på möten och de som chefen trodde skulle prata mer om hon inte tog kommandot är fortfarande lika tysta. Jag håller på henne, alla da'r i veckan.

 

På tal om det fick jag för ett tag sedan upp en ytlig men intressant i flödet, från Guardian: "How to win people over" – övertygande personer som delar sina tips. I princip handlar det om att först få människor att gilla en, sedan att få dem att lita på en. Ljug aldrig. Berätta en bra historia. Anpassa ditt beteende (min paradgren). Är man nyfiken kan man hitta inlägget på Guardians Instagram, publicerades 30 mars.

 

--- Förresten, utvecklingssamtalet gick väldigt bra, god stämning. Jag helnöjd med allt, chefen helnöjd med allt, högsta betyg och ömsesidigt axelklapp. 

Sticka huvudet i miljösanden

Idag på morgonen är det en nyhet att 1177 börjar ge råd till folk med klimatångest och jag får påminnelse från vår hållbarhetskoordinator, något vi ska göra som har med hållbarhetsmålen att göra. 

Till och med jag, som verkligen tycker att det är viktigt, vill bara sticka huvudet i sanden. Om man zoomar ut lite är det egentligen helt oerhört att den allmänna kunskapsnivån kring hur man som företag ska arbeta hållbart är så låg. Jag skulle säga att det på sin höjd/i princip bara är de riktigt, riktigt, riktigt stora drakarna som hyfsat vet vad de ska göra och hur. Jag tror att de flesta andra företag, även rätt stora sådana, står (liksom vi) handfallna och inte vet var de ska börja eller hur. Jag tror att ett av de största hindren, det som folk 'invänder' först, är baseline. Var är vi nu? Hur ska vi veta om vi förbättrar oss om vi inte vet var vi börjar? Så trillar diskussionen in på att vi inte har en aning om vårt nuvarande footprint och hur ska vi göra för att börja mäta det? Sedan kommer vi alltid in på affärssystemets brister, att det inte finns något fält för det och det. Ungefär så långt komna är syret i rummet slut, deltagarna är trötta, har ont i huvudet och är stressade över alla andra mer akuta arbetsuppgifter som behöver göras, så koordinatorn säger, utan någon som helst övertygelse, att hon bokar tid för uppföljning.

 

Alla behöver uppfinna sitt eget hjul (när det egentligen borde gå att hyfsat ta ett koncept och applicera på en massa företag, bara justera där det behövs) men som det är nu ska alla hitta sin egen väg vilket tar det tid varken vi som individer eller planeten har. Väldigt frustrerande när man tänker på det. Alla vet att det är viktigt men ingen vill jobba med det, för ingen vet hur man ska göra. Så fruktansvärt tungrott. 

 

Senast vi haft möte med koordinatorn och (tyvärr) varit tvungna att skjuta ner hennes idé om hur vi på inköp ska verka för företagets utveckling inom hållbarhet (deras förslag var hundraprocentigt fokus på återvunnet material i våra produkter men på grund av en massa olika anledningar är det – om inte hål i huvudet, så åtminstone missriktat) och den stackars koordinatorn såg ut som en urvriden disktrasa när vi stängt Teams-länken för de som varit med på distans. Jag försökte liva upp stämningen genom att visa en gammal 90-talsreklam från IBM (på temat Internet Hype vilket såhär i efterhand är lite komiskt) som av någon anledning fastnat i huvudet på mig och som jag tänker på varje gång vi försöker prata hållbarhet.

Says here: "The Internet is the future of business." We have to be on the Internet.

Why?

...

It doesn't say.

 

(Jag hade för mig att den andra killen frågade How? och inte Why? Men ja.)

 

https://youtu.be/IvDCk3pY4qo?feature=shared

Beröringspunkter

I fredags avslutade jag arbetsveckan med en halv eftermiddag och en hel kväll hos Äventyret. Vi kände båda att vi verkligen behövde mer tid den här gången. Den dynamik som de första åren var så central i vår relation har senaste tiden fått stå tillbaka. Inte av någon särskild anledning, det har bara blivit så men det verkar som att både han och jag saknat den och outtalat behöver det igen.

I fredags gick jag mer eller mindre rakt in i duschen hos honom. Efteråt flätade jag håret i en stram inbakad, den frisyr som känns mest naturlig. I badrumsskåpet står parfymen han köpt åt mig, den jag bara har när jag är där. Gucci Guilty. Sist tog jag på de stay-ups han hängt fram till mig och ångrade att jag inte tagit med något rött läppstift. I sovrummet hade han lagt fram allt han under åren köpt. Varenda pryl noga utvald för att passa mig där vi varit då, en krönika vår gemensamma resa. Jag tycker om att känna det men vill helst inte se, så jag vänder bort blicken, låtsas som ingenting. Ett helt nytt inslag kunde jag dock inte låta bli att kännas vid. Smidigt, blankt konjaksfärgat läder, svalt när det löper mellan fingrarna. En gammal känsla jag glömt, en pust av vad som lika gärna kunnat vara ett tidigare liv. Han vet allt om mig men just det har jag aldrig tänkt på att berätta, hur det brukade påverkade mig för länge sedan. Vi har aldrig pratat om det men ändå har jag det nu i handen.

"Jag har tänkt på det länge" säger han. "Känns det okej?"

Ett av Äventyrets signum är Kvalitet. Han är inte typen som kompromissar. Hans handfängsel är tunga och seriösa. Lädermanchetterna breda och bekväma. Ögonmasken sitter som gjuten. Den är viktig. Jag kan inte släppa taget utan den. Sist nyförvärvet, inte hårt, bara symboliskt, för känslan. 

Jag kan inte minnas när jag senast sjönk med Äventyret men det var länge sedan. Känslorna och intrycken flyter ihop med varandra och såhär i efterhand kan jag inte för mitt liv säga vad som hände när, eller i vilken ordning. När jag är i det tänker jag att jag ska minnas men efteråt är det suddigt och osammanhängande som en dröm. Det är det man är ute efter, sjunka och sväva på samma gång. Tidsuppfattningen är helt off men när han lösgör mig känns det som att vi just börjat och jag blir lite besviken för jag är inte klar, jag vill stanna där jag är, vill inte upp till ytan. Egoistiskt för jag vet ju att det frestar på för honom mer än för mig.

 Det har gått två timmar. Vi äter sushi från det stora träfatet jag gett honom med just det ändamålet i åtanke, dricker varsin öl, landar. När vi ätit upp har vi fortfarande flera timmar kvar och är rörande överens om att det där var en uppvärmning i världsklass. 

Litar på känslan

Vi bestämde oss igår för att prata med en annan fransk tjej också. Hennes beskrivning lät jättebra, älskar barn, älskar att laga mat, pigg och glad, har jobbat som barnvakt för en svensk familj tidigare (fast i Frankrike). Först kände jag att jag inte orkade riktigt, det är så mycket med allt och lite mentalt slitigt att prata med nya personer som kanske kommer att bli viktiga i ens liv, ta ställning till om de är bättre än någon annan. Kanske har man två kandidater man tycker jättebra om och tvingas välja. Make tyckte ändå att vi skulle ge det en chans så vi gjorde det och det var bra, för efteråt kände vi bara ännu mer att Rachel är helrätt.

 

Olika personer lämnar en med olika känslor, tror man ska vara lyhörd inför det. Båda gångerna vi pratat med Rachel har vi känt oss uppåt, glada, påfyllda. Hon är så rar och ger ett behagligt intryck. När vi lagt på med tjejen igår kände jag mig närmast utmattad. Hon var påtagligt intensiv och dominant i samtalet. På ett sätt är det så klart positivt, när någon tar initiativ och är målmedveten men vi var ändå båda överens om att hon inte är en person vi skulle orka bo ihop med. Så vi sa till Rachel att vi gärna vill att hon blir vår au-pair. Hon ska prata med våra tidigare och så verkar det som att hon vill ha sin mammas "välsignelse", men det är en bra början i alla fall. Vi ropar inte hej förrän åtminstone flygbiljetten är bokad. Vi har varit med förr, vet att allt kan hända.

 

Jag är trött. Vet inte om det är den förbannade tidsomställningen eller att det bara är mycket på alla håll och kanter. Funderar lite lågintensivt över mitt jobb. Jag tycker att det är kul, men det är också slitigt, varje dag när jag åker hem känns det som att jag sprungit ett hundrameterslopp. Om nu Make, som det verkar, kommer gå över till att lägga huvuddelen av sin tid på firman blir hans tillvaro mer intensiv. Han kommer vara borta mycket mer och med au pair är det ändå mycket runt-omkring som landar på mig när han behöver fokusera på att driva ett stort företag. Japp, ur ett teoretiskt feministiskt perspektiv är det förkastligt, men i praktiken är det en gemensam investering, i vårt gemensamma liv och vår gemensamma privatekonomi. Jag tror att vi inom kanske ett år landar i något för mig också. Kanske ska jag bli receptionist i förvaltningsbolaget. Det hade varit något, det. (Eftersom bolaget i princip bara är ett organisationsnummer. Haha.)

Ditt och datt

Hälsningar från ett snöigt Småland, till ett snöigt övriga Sverige.

 

Det är fullt ös. Jobbet är intensivt, känner att stressen börjar sätta sig djupare men samtidigt är jag bra på återhämtning. När jag går på eftermiddagen släpper jag jobbet och vägrar tänka på det fram till nästa morgon. Vi skrattar mycket, har kul. Det är viktigt. Avdelningen är bra på att ta pauser. Det blir en halvtimmas fikarast på förmiddagen, och en timmas lunch. Jag tänker inte ha dåligt samvete för det, inser att de långa pauserna är ett måste för att orka arbeta så intensivt som jag gör mellan.

 

Vi har haft ett andra videosamtal med en fransk tjej som heter Rachel. Hon verkar så fantastiskt gullig och bra. Första gången var hon jättenervös, hittade inte orden på engelska och stakade sig. Andra gången var det bättre och då fick vi också träffa hennes pojkvän. Ja, det här med pojkvän har alltid känts risky men jag har pressat henne lite på det och hon verkar genuint motiverad att åka iväg ett år. Sedan hjälper det naturligtvis att vi är väldigt flexibla, både med att ta ledigt och att låta pojkvännen (eller andra) komma hit och hälsa på. Kul med det här samtalet är att det var första gången barnen kunde vara involverade i att prata med en ny potentiell au pair. Annars har de i bästa fall stuckit in huvudet i samtalet, sagt Hej! och sedan sprungit iväg igen, men nu är båda så bra på engelska att de får ut något av att sitta med.

 

Son berättade att han gillar Star Wars och då visade det sig att pojkvännen är supernerdigt Star Wars-fan så han sprang och hämtade sina Star Wars-grejer och Son gjorde samma. Om Son fick välja hade han nog hellre sett att pojkvännen skulle komma som au pair, haha.

 

Vi har packat ihop sommarstugan så när vi åkte därifrån såg det ut som att vi skulle sälja den, men det är för att kakelugnsmannen ska kunna härja fritt. Han kör igång senast början av nästa vecka. Jag har nog lagt tio timmar minst på att surfa på tapeter, är nöjd med helheten nu. Särskilt glad för den här som ska vara i vårt sovrum. Tycker att den är helt ljuvlig.

 

Enda problemet är att Lill absolut inte vill ha blommigt i sitt rum. Fan, klart att det ska vara blommigt i en sommarstuga! Hon vill ha något med djur! Tittade på Dancing Cranes men nääää, den blir liksom lite rörig tycker jag, som ändå ÄLSKAR tranor. Kanske kan jag sälja in den här med fåglar istället.

 

Till verandan hade jag först tänkt något med mer färg men så när vi satt där här om dagen så bara kände jag NEJ. Det ska vara vilsamt, harmoniskt. Våra pinnstolar är alla målade i Rustas duvblå kulör och klaffbordet är varmt trärent. Denna blir perfekt där: