Vi bestämde oss igår för att prata med en annan fransk tjej också. Hennes beskrivning lät jättebra, älskar barn, älskar att laga mat, pigg och glad, har jobbat som barnvakt för en svensk familj tidigare (fast i Frankrike). Först kände jag att jag inte orkade riktigt, det är så mycket med allt och lite mentalt slitigt att prata med nya personer som kanske kommer att bli viktiga i ens liv, ta ställning till om de är bättre än någon annan. Kanske har man två kandidater man tycker jättebra om och tvingas välja. Make tyckte ändå att vi skulle ge det en chans så vi gjorde det och det var bra, för efteråt kände vi bara ännu mer att Rachel är helrätt.
Olika personer lämnar en med olika känslor, tror man ska vara lyhörd inför det. Båda gångerna vi pratat med Rachel har vi känt oss uppåt, glada, påfyllda. Hon är så rar och ger ett behagligt intryck. När vi lagt på med tjejen igår kände jag mig närmast utmattad. Hon var påtagligt intensiv och dominant i samtalet. På ett sätt är det så klart positivt, när någon tar initiativ och är målmedveten men vi var ändå båda överens om att hon inte är en person vi skulle orka bo ihop med. Så vi sa till Rachel att vi gärna vill att hon blir vår au-pair. Hon ska prata med våra tidigare och så verkar det som att hon vill ha sin mammas "välsignelse", men det är en bra början i alla fall. Vi ropar inte hej förrän åtminstone flygbiljetten är bokad. Vi har varit med förr, vet att allt kan hända.
Jag är trött. Vet inte om det är den förbannade tidsomställningen eller att det bara är mycket på alla håll och kanter. Funderar lite lågintensivt över mitt jobb. Jag tycker att det är kul, men det är också slitigt, varje dag när jag åker hem känns det som att jag sprungit ett hundrameterslopp. Om nu Make, som det verkar, kommer gå över till att lägga huvuddelen av sin tid på firman blir hans tillvaro mer intensiv. Han kommer vara borta mycket mer och med au pair är det ändå mycket runt-omkring som landar på mig när han behöver fokusera på att driva ett stort företag. Japp, ur ett teoretiskt feministiskt perspektiv är det förkastligt, men i praktiken är det en gemensam investering, i vårt gemensamma liv och vår gemensamma privatekonomi. Jag tror att vi inom kanske ett år landar i något för mig också. Kanske ska jag bli receptionist i förvaltningsbolaget. Det hade varit något, det. (Eftersom bolaget i princip bara är ett organisationsnummer. Haha.)
1 kommentar:
Är det alltid uttalat att det är ett år som gäller? eller finns det utrymme att förlänga om man hittar någon som klickar 100%?
Skicka en kommentar