Katten Astor har numera för vana att tillbringa nätterna på mitt bröst. Det är mysigt. Han är aldrig så gosig som på nätterna. Ibland vaknar jag av att han försiktigt sätter en enda klo mot min hand, inte så hårt att det gör ont, bara för att väcka mig. Han vill kli klappad. Jag klappar lite, vi somnar om och så vaknar jag en stund senare av samma klo. Det gör inget. Det är mysigt.
Oftast är han ute och springer på kvällarna innan läggdags. Det sista jag gör är innan jag lägger mig är att öppna dörren och vissla på ett speciellt sätt. Då kommer han galopperande. Igår kväll gjorde han inte det. Det har bara hänt en gång innan och den här gången var jag inte lika orolig som förra gången, men det skaver ändå. Mitt i natten vaknade jag, tassade barfota ut på trädäcket trots minusgrader och visslade på honom. Ingen katt.
Nå, han var tillbaka i morse; trött, kelsjuk och med en halv skog intrasslad i pälsen. Först när jag skulle till jobbet såg jag att han för första gången (vad vi vet) gjort det katter gör. En förvånansvärt stor, påtagligt död fågel prydligt placerad framför ytterdörren. Han är vuxen nu, katten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar