Rätt är lätt

 Jag behöver bestämma mig tills imorgon om kryssningen eller ej. Jag vill resa med min familj, vill träffa makes syskon med familjer. Vill (enligt nedan) INTE åka på kryssning. Så himla svårt beslut men om det känns fel i magen är kanske beslutet fattat redan? Jag vill göra sådant jag kan stå för. 

Sa till Make idag att om förra kryssningen varit världens grej, något jag verkligen uppskattade, hade jag kanske kunnat leva med mitt dåliga samvete, men det var en tämligen medioker upplevelse för min del. Barnen älskade det, men jag kände att jag precis lika gärna kunnat vara utan det. En tredje faktor som antagligen påverkar beslutet. 

Den här helgen är Make i norr på konferens med sin syster. Lills bästis sover över, en tämligen spontan men lyckad grej. Det hade kört ihop sig för dem och jag är glad att hon frågade. Fint när man kan hjälpas åt. 

Jag har bäddat rent med nymanglade lakan, längtar efter en varm dusch och sedan krypa ner. Sov illa inatt behöver en tidig kväll. 

The lifestyle you ordered is currently out of stock

Det här med Make och hans 'engagemang' är som en väldigt utdragen förlossning. Det är jobbigt men vi hjälpts åt att hålla ögonen på målet och tänka att det kommer att bli väldigt bra sedan. En viktig grej är att det finns ett datum. Det finns en plan. Många starka viljor, starka åsikter men Make och hans syster står beundransvärt starka med varandra. De håller sin kurs, håller en jämnt hög nivå och jag är oerhört imponerad över dem. Inga ogenomtänkta impulser, de låter inte stressen påverka hur de beter sig, varken mot varandra eller mot de som, mer eller mindre medvetet, motarbetar processen.

 

Tanken är att Make kommer vara borta varannan arbetsvecka fr o m nästa höst. Det blir lite annorlunda men vi får fokusera på det positiva. Det blir helt okej. Vi gör det bästa av situationen och jag trivs i grunden med att vara själv med barnen.  

 

Makes föräldrar vill bjuda på kryssning igen, för att fira en signifikant bröllopsdag. Det är oerhört generöst och möjligen är det enda som är mer privilegierat än att åka på gratis kryssning är att tacka nej till gratis kryssning. Känner att jag inte kan följa med. Vill inte följa med. Kan inte stå för att åka på kryssning en gång till, tycker att det är fel av så många anledningar. Miljöpåverkan, arbetsvillkoren för de som arbetar på båtarna, överturismen – tusentals människor som väller i land över dagen men i stort sett inte spenderar några pengar lokalt. Det är smaklöst, vulgärt.

Tittade på fartyget, en megakoloss med äventyrsbad i aktern. Det vänder sig i magen och jag skickade en Banksy-bild till Make; de feta turisterna i riskshaw som dras av en liten, liten pojke med trasiga kläder. Det är så det känns. Jag vill inte vara den där feta turisten mer än jag redan är. Mina in-laws skulle aldrig reflektera över det. Som min svägerska, helt ärligt, medgett: "Den enda klimatångest jag har är att jag inte pallar att vara utan sol och värme." Hon hymlar åtminstone inte.

Noventstämningen

Någon mer än jag som, så här i Novent-tider, upplever att stjärnor av överblivna tapeter är en förbannelse som aldrig släpper taget om en? Förra året lyckades jag med blod, svett, tårar åstadkomma en girlang av tapetstjärnor som såg helt okej ut, åtminstone på håll.

 

Nu matas det på med nya klipp i flödet, tapeter i dämpade färger, limstift och det ser enkelt ut. Är det dags igen? Jag vet ju hur det blir. Man tänker att det här blir ett mysigt pyssel att göra med sin sjuåring. Det slutar med att sjuåringen blir uppmanad att SNÄLLA gå och titta på teve och man själv sitter hukad över pyssenysserna, väser långa haranger av fula ord och får brännblåsor på fingrarna av limpistolen men JÄVLARIMEJ om jag inte ska lyckas.

 

Är det bara jag som blir svettig i nacken och på ryggen så snart jag ska göra något pilligt? Det räcker med att försöka få upp en hård knut på ett silkesband för att det ska börja klia i nackskinnet. 

Den äldre generationen, osv.

 Nu åker jag snart hemåt efter en oerhört avkopplande helg. Glad att jag hade katten med mig. Han pratar inte men man ska inte underskatta känslan av sällskap ett djur ändå bidrar med. Det har varit skönt att vara själv, jag behövde det, men nu längtar jag (faktiskt) hem till min familj. 

Jag har inte varit mörkrädd nästan någonting. Första natten låg jag vaken någon timma och tyckte att jag hörde ett konstigt ljud men hade ställt en skohylla så att dörrarna mellan verandan och huset inte skulle gå att öppna, om ni någon mot förmodan skulle lyckas forcera ytterdörrens lås. En extra barriär. Förutom att läsa, enda och äta mat som bara jag gillar har jag målat taket på övervåningen och fixat med lite småsaker. Skönt att få lite gjort också, inte bara såsa.

På tal om ingenting: En åldersgrej - det här men att vissa ska kommentera ALLT på Insta. För länge sedan hade jag en blogg som var öppen för alla. Den läste t o m min farfar. Då skulle pappa kommentera allt, gärna sådär lite i förbigående, antydande, såg till att väva in grejer han läst på bloggen i samtalet, som att jag skulle bli imponerad över att han läst och kom ihåg allt. Farfar var likadan. Det var nog det som till slut gjorde att jag lade ner den bloggen. Det var kul att skriva öppet. Tror jag var mer haha-rolig då.

Nu är min mamma så på Insta. Hon kommenterar ALLA stories, alla inlägg. ALLT. Jag orkar inte ens läsa vad hon skriver. Det är bara nonsenskommentarer. Bekräftande. Eller informerande, fast beside the point. Som att vi inte känner varandra. Jag svarar aldrig. Orkar för det mesta inte ens öppna och läsa. Så har vi ju gammelfaster Karin som fortfarande verkar tro att alla stories är något jag skickar privat till henne, och hon ”svarar” på samtliga. Hon missar verkligen alltid poängen. Varenda gång. 

Jaja. Nu väntar jag bara på att diskmaskinen ska gå färdigt, så ska jag åka hem sedan. Jag saknar min familj men längtar samtidigt redan hit igen!

Un peu pompette

 Det går ju inte (utan alldeles för stor ansträngning) att lägga in foton i bloggen längre så ni får blunda och fantisera: 

Katten och jag själva i sommarstugan, fast det inte är sommar.  Brasa i kakelugnen. En smula pompette på rödvin. Åt min favorit vit sparrispizza (Västerbottens, chiliflakes) till middag. En film som är för virrig för att hänga med i, den blir mer som ett sällskap. 

Jag älskar att vara här själv. Har drömt om detta sedan vi köpte stället men har medvetet väntat tills det gick att elda. Klockan är bara 21.07 men jag ska nog lägga mig nu. Kanske intensiv vecka, kanske rödvinets fel, men det känns som att klockan är efter 23.

Iver är fint. Världen är skit men livet är fint. 

Fake love for an hour or so

Drömde så konstigt i natt. Var singel (tror jag) och på mindre än ett dygn skulle jag ligga med tre olika. Först med Äventyret, sedan, när Äventyret gått, med han jag skrev om i förra inlägget (var så äcklad i drömmen) och sist hade jag avtalat att träffa en man som jag låg med en gång när jag var typ 22. Fattar inte att han poppade upp i drömmen. Han bor långt bort, i Vansbro av alla ställen, och när jag väl insåg att vafan, jag vill ju inte ligga med honom, kändes det för sent att avboka för han hade ju kört hur långt som helst och skulle snart vara framme så jag kände att jag ändå måste ställa upp. Vaknade med en hemsk ångestkänsla och det tog ett tag innan jag kunde pusta ut över att det bara varit en dröm.

 

Det var ändå en flashback till hur det var där mellan… säg 18 och 22-23? Misstänker att mötet i söndags gjort sitt till för att röra upp en massa gammalt. Man har alltid ett ansvar själv men jag ger honom ändå skulden för att jag blev som jag blev. Jag låg med så många killar och män för att jag trodde att jag behövde, att jag förpliktigat mig till det eller för att de ville och det kändes som mitt ansvar att göra mitt bästa för att gå dem till mötes. Nästan alla fick jag kontakt med på nätet, utvecklade en (ändå djup) kontakt och det var som att jag trodde att den kontakten måste befästas genom att ha sex. Alla blev det aldrig så med, men alldeles för många.

 

En jag (guschelov) bara hånglade med ser jag då och då. Det var ett så pinsamt hångel, jag tyckte redan då att han var galet töntig men vi hade chattat länge och jag trodde att jag var skyldig honom det. En gång för flera år sedan hamnade vi mitt emot varandra på tåget och jag bytte snart plats för att slippa risken för Asså, ursäkta men jag tycker att jag känner igen dig? I fredags såg jag honom och hans barn på Maxi. Hade vetat att barnen var hans utan att se honom. Hans väldigt speciella utseende i rakt nedstigande... Och i helgen fick jag upp en bild på honom på Insta, annons för jobb hos en stor lokal arbetsgivare. Hej småstad.

Sista ordet

Igår hände det som jag i många år gruvat mig för. Jag sprang på han som var min första pojkvän. Han som gjorde så att jag är som jag är nu, förstörde mig och gjorde mig trasig på ett sätt som aldrig kommer läka. Jag har i 20 år vetat att han bor i samma stad och förundrats över att vi aldrig sprungit på varandra.

 

Igår när jag var på gymmet var det en man där som jag inte sett tidigare. Långt hår i knut, stort skägg. Egentligen ingenting alls som var likt honom men ändå var det något som gjorde att jag funderade på om det var han. Jag försökte snegla, fick en skymt av en nästan barnslig knappnäsa i profil. Hm. När jag satt i en maskin, hade honom några maskiner till vänster om mig, såg jag i spegeln hur han plötsligt reste sig och gick med raska steg mot mig. Jag låtsades som ingenting förrän jag hörde hans mjuka röst säga mitt namn snett bakom mig och jag vände mig om. Hans ögon, ett osäkert leende – vad man nu kunde se bakom det långa skägget. Gula äckliga tänder.
"Visst är det du? Jag tyckte att det var du. Hur är det?"

Bra sa jag och vände mig bort och sa – utan att se på honom. "Jag vill inte prata med dig."

Okej sa han och vände på en femöring, gick tillbaka.

Jag ropade efter honom: Nästa gång du ser mig, låtsas som att vi inte känner varandra! Jag vill aldrig mer prata med dig! Hör du det? Jag vill aldrig mer prata med dig!

Han gjorde någon jaja, jag fattar-gest, tyckte väl att det var pinsamt. Jag hade önskat att fler var där, att fler hade hört.

 

Jag tvingade mig att göra klart mina sista 2 x 12, sedan tog jag mina grejer och gick ut till bilen. Där upptäckte jag att jag andades som att jag sprungit ett hundrameterslopp, händerna skakade och känslorna som en flodvåg. 

Senare funderade jag på honom, om han gick hemma hos sig och funderade på vad som fått mig att reagera så, vad han gjort mot mig som får mig att, efter mer än 20 år, skrika till honom att jag aldrig mer vill prata med honom. Jag tror faktiskt inte att han vet, att han någonsin fattade. Hade han gått fram till mig då, i hopp om lite trevligt nu-för-tiden-prat och kanske en kram? Eller tänkte han vatten-under-bron och Herregud, det var ju mer än 20 år sedan!

 

Nu känns det ändå rätt okej, som att jag fick sista ordet och jag är lättad över att jag inte sprang på honom när jag hade barnen i sällskap, eller Make för den delen. Förhoppningsvis håller han sig borta från just mitt gym. När jag kollade var han bor ser jag att han har minst lika nära till ett annat i samma kedja. Jag vet att det kommer vara jobbigt att gå dit nu, jag kommer svepa med blicken över lokalen och kanske vända direkt om jag ser en man med håret i knut och stort skägg. Eller så sträcker jag på mig, går in, gör min grej och låtsas att han inte existerar. Vi får se.