Någon mer än jag som, så här i Novent-tider, upplever att stjärnor av överblivna tapeter är en förbannelse som aldrig släpper taget om en? Förra året lyckades jag med blod, svett, tårar åstadkomma en girlang av tapetstjärnor som såg helt okej ut, åtminstone på håll.
Nu matas det på med nya klipp i flödet, tapeter i dämpade färger, limstift och det ser enkelt ut. Är det dags igen? Jag vet ju hur det blir. Man tänker att det här blir ett mysigt pyssel att göra med sin sjuåring. Det slutar med att sjuåringen blir uppmanad att SNÄLLA gå och titta på teve och man själv sitter hukad över pyssenysserna, väser långa haranger av fula ord och får brännblåsor på fingrarna av limpistolen men JÄVLARIMEJ om jag inte ska lyckas.
Är det bara jag som blir svettig i nacken och på ryggen så snart jag ska göra något pilligt? Det räcker med att försöka få upp en hård knut på ett silkesband för att det ska börja klia i nackskinnet.
2 kommentarer:
Haha, du är inte ensam! Känner så igen mig i detta, "det blir mysigt sa dem"....det blir inte mysigt! Vi träffades dock några kompisar med barn (lite äldre barn) och målade julkort i akvarell. Hon som ordnade det hade lite exempel att apa efter så man inte skulle fastna i att komma på motiv etc. Det var faktiskt jättemysigt :)
Låter jättemysigt! Man får hitta rätt pyssel! Släng in lite glögg så är jag på alla da’r i veckan! 🙌
Skicka en kommentar