Sista ordet

Igår hände det som jag i många år gruvat mig för. Jag sprang på han som var min första pojkvän. Han som gjorde så att jag är som jag är nu, förstörde mig och gjorde mig trasig på ett sätt som aldrig kommer läka. Jag har i 20 år vetat att han bor i samma stad och förundrats över att vi aldrig sprungit på varandra.

 

Igår när jag var på gymmet var det en man där som jag inte sett tidigare. Långt hår i knut, stort skägg. Egentligen ingenting alls som var likt honom men ändå var det något som gjorde att jag funderade på om det var han. Jag försökte snegla, fick en skymt av en nästan barnslig knappnäsa i profil. Hm. När jag satt i en maskin, hade honom några maskiner till vänster om mig, såg jag i spegeln hur han plötsligt reste sig och gick med raska steg mot mig. Jag låtsades som ingenting förrän jag hörde hans mjuka röst säga mitt namn snett bakom mig och jag vände mig om. Hans ögon, ett osäkert leende – vad man nu kunde se bakom det långa skägget. Gula äckliga tänder.
"Visst är det du? Jag tyckte att det var du. Hur är det?"

Bra sa jag och vände mig bort och sa – utan att se på honom. "Jag vill inte prata med dig."

Okej sa han och vände på en femöring, gick tillbaka.

Jag ropade efter honom: Nästa gång du ser mig, låtsas som att vi inte känner varandra! Jag vill aldrig mer prata med dig! Hör du det? Jag vill aldrig mer prata med dig!

Han gjorde någon jaja, jag fattar-gest, tyckte väl att det var pinsamt. Jag hade önskat att fler var där, att fler hade hört.

 

Jag tvingade mig att göra klart mina sista 2 x 12, sedan tog jag mina grejer och gick ut till bilen. Där upptäckte jag att jag andades som att jag sprungit ett hundrameterslopp, händerna skakade och känslorna som en flodvåg. 

Senare funderade jag på honom, om han gick hemma hos sig och funderade på vad som fått mig att reagera så, vad han gjort mot mig som får mig att, efter mer än 20 år, skrika till honom att jag aldrig mer vill prata med honom. Jag tror faktiskt inte att han vet, att han någonsin fattade. Hade han gått fram till mig då, i hopp om lite trevligt nu-för-tiden-prat och kanske en kram? Eller tänkte han vatten-under-bron och Herregud, det var ju mer än 20 år sedan!

 

Nu känns det ändå rätt okej, som att jag fick sista ordet och jag är lättad över att jag inte sprang på honom när jag hade barnen i sällskap, eller Make för den delen. Förhoppningsvis håller han sig borta från just mitt gym. När jag kollade var han bor ser jag att han har minst lika nära till ett annat i samma kedja. Jag vet att det kommer vara jobbigt att gå dit nu, jag kommer svepa med blicken över lokalen och kanske vända direkt om jag ser en man med håret i knut och stort skägg. Eller så sträcker jag på mig, går in, gör min grej och låtsas att han inte existerar. Vi får se.