FYI

 För kännedom var Bonus hos oss den här helgen. Yep, vi kryddade med ett leklandsbesök, hon hängde glatt med när jag hämtade henne, var helnöjd hela vistelsen och dagen efter, när det var dags att åka hem, ville hon stanna en natt till. Mamman också glad och lättad över att vi är on track igen. 

Så angående de här konstiga och insinuanta (som av en händelse anonyma) kommentarerna jag fick på förra inlägget: Mitt sociala engagemang och det ansvar jag (vi) känner för det uppdrag vi tagit på oss får tydligen vissa att känna sig lite… ska vi säga ”provocerade”?  Jag tänker att de säger mer om dem än om mig. Om man själv är en smula missnöjd med sin tillvaro vill man nog gärna tro att det som andra har bara är yta. Det är en go tanke att värma sig vid. Det är ändå inte äkta. Sorry, det är äkta. Hela vägen igenom. 

Bonusen

Lilla Bonus skulle ha varit hos oss i helgen men hon är inne i någon fas där det mesta är jobbig och hon, som aldrig med en min antytt att hon inte vill vara hos oss (snarare tvärt om) ville inte den här helgen. Vi kom överens om att hon skulle komma igår, bara över dagen, men på morgonen skrev hennes mamma att hon inte ville. Vis av erfarenhet med egna barn som också haft sina perioder bestämmer vi att inte göra någon stor grej av detta och inte pusha henne men vi gör ett nytt försök igen nästa helg. Den här gången ska jag lägga till föräldraskapets ABC: Hot, Muta och Hot om Indragen Muta. Fast inte "hot" då såklart. Bara Muta och (om det behövs) Påminna om att Mutan inte kan realiseras om hon inte är med oss. Gissningsvis blir mutan Leos. Hon älskar Leos.

 

För två veckor sedan hade vi avstämning hemma hos oss med socialsekreteraren, mamman och Bonus. Det var en så fin kväll, när de plingade på dörren sa jag att det känns som att vi ska ha fest för det gjorde det och socialsekreteraren fnissade och glittrade med ögonen. Jag hade tänt ljus och dukat fram hembakt bröd, ostar, egengjord tomatmarmelad, te och annat kallskuret. Det var en kväll man hade velat rama in och spara. Innan det var dags att runda av berättade socialsekreteraren att hon ska sluta. Purung är hon inte, definitivt i pensionsåldern och jag har sagt till Make att den dag hon går i pension blir den här världen ett lite sämre ställe. Det visade sig att hon är en bra bit ÖVER pensionsåldern och att hon skolade om sig till socionom sent i livet. Innan dess har hon bott i USA och på andra ställen, plus att hon haft flera chefspositioner i det så kallade näringslivet, både i Sverige och utomlands. Det hade vi aldrig kunnat gissa.

 

Tillbaka till Bonus ovilja att vara hos oss just nu: Det känns väldigt bra att senast vi sågs var de alla, inklusive mamman, hos oss och såg hur bra allt funkade med Bonus. Hon och Clarken leker jättefint, allt var som en reklamfilm för lite luddiga familjekonstellationer. Alla inblandade vet att hon har det bra hos oss.  

Mer eller mindre lustigt

Jag har haft problem med att Anslut nu-knappen i teams är gråad, går inte att trycka på. Ringde supporten, förberedde genom att öppna Teams som man gör för att ansluta till ett möte, kamera på och allt. Supportkillen fjärranslöt till min dator så han såg mina skärmar (inklusive mig i kameran), något jag inte tänkte på när han sa "Jag ska bara göra så jag ser din mus också" och jag gjorde en blixtsnabb grimas som man kan göra när man är i telefon och vet att det man gör inte syns, kom i exakt samma sekund på att han visst såg mig. Fan också.

 

Son kallar sin lillasyster för Clarken, oftast när hon inte hör. Jag tycker det är roligt, skrattar varje gång. Sedan (samtidigt som jag skrattar) bannar jag honom för att han säger så, för hon blir vansinnig om hon hör det. Sedan skrattar jag lite till. Själv kallar han sig för Fronken. Det är också roligt. Clarken och Fronken. Mina barn.

 

Igår bjöd jag hem min favoritkollega från Göteborgskontoret och min chef på lunch. Vi kallade det lunchmöte men pratade inte mycket jobb. Astor låg på stolen där min chef skulle sitta, så med milt våld föste chefen ner honom på golvet. Astors svar på det var att placera en tass med en enda vass utfälld klo på chefens ben, precis tillräckligt för att det skulle kännas genom tyget. Han satt så en stund, markerade missnöje. Katter!

 

Lika glad som jag blev över (trodde jag) ännu en säsong av the Split blev jag besviken när det gick upp för mig att säsongen bara var två avsnitt. Inte schysst! Varför gör de ens så?! Har f ö ett något komplicerat förhållande till Nicola Walker. Alla serier hon spelar i är jättebra men jag har liiite liiite svårt för hennes känslosamma uttryck. Hon sväljer luft och det är något med darret runt munnen som man blir trött på i längden. Särskilt eftersom alla hennes karaktärer i alla serier gör likadant. 

Love me like you do

I fredags tillbringade jag eftermiddagen och kvällen hos Äventyret. Med tanke på att vi känt varandra i så många år är det faktiskt helt galet att vi fortfarande trillar ner i mejlbråksträsken. När vi ses är det aldrig något som skaver, vi bråkar bara när vi inte ses. Det är skönt att ingen av oss är sådan att vi ska prata ut. Jag hatar att prata ut. Jag är enbart Vatten under bron, nu går vi vidare. Äventyret har i alla fall sedan julafton inlett tre vita månader (utmanad av sin son) och börjat gymma igen. Några veckor nu och det syns och känns redan påtaglig skillnad. Ett fysiskt underverk, den mannen.
"Nej men, och här står ju jag alldeles naken" var det första han, tillgjort kokett och förvisso med en handduk över axeln, sa när jag klev innanför hans ytterdörr i fredags. En syn för gudinnor ska ni veta. "Ska vi komma överens om att sluta berätta för varandra hur den andra känner?" frågade han mellan två kyssar. Efter en ultrasnabb analys från min sida kom jag fram till att en sådan överenskommelse enbart är till min fördel, så jag sa ja.

 

Sedan gick vi till sovrummet. 

 

Fredagen blev som en omstart. Sedan i somras har vi nog inte riktigt vetat var vi har varandra. Han har varit orolig för att göra mig illa så han har hållit tillbaka och jag har bitvis upplevt det ganska platt, som att allt vi gör har vi gjort innan men helt annorlunda den här gången. Han berömmer mig för att jag tar min plats, viskar vad jag har saknat och vad jag önskar, för att jag svarar så gott jag kan när han frågar, fast jag är dimmig, hög på att sitta fast, på att släppa taget, sväva över avgrunden.

 

Gör det här ont?

Jag vet inte… kanske… sluta inte. 

Som en gummiboll...

Man jobbar med tekniker. Jag älskar att jobba med tekniker. Det är så självklart för dem att alla är lika tekniska som dem. Till exempel: "Ma men det är ju som att man köper en lampa på IKEA och kabel är en halv kvadrat eller möjligen noll sjuttifem och så ska man använda lampan i ett uttag som ger tio eller tretton amper. Det känns ju inte bra alls!" Man ba': håller minen och håller med.

 

Detta på tal om att vår hårfön höll på att börja brinna dagen innan nyårsafton. Det hade varit glapp i den och jag vet ju egentligen, just eftersom jag jobbar med tekniker, att glapp är livsfarligt för det kan bli så fruktansvärt varmt att kabelns isolering smälter på nolltid. Precis det hände med vår hårfön. Innan jag ens hunnit fatta att något var fel hade den hunnit bränna hål genom min tröja och ge mig ett brännmärke som såg ut som att någon fimpat en cigg mot min hud. Sekunden senare började hårfönen spruta gnistor. Det otäckaste var att Lill, vars hår jag höll på att torka, hade fleecemorgonrock på sig men allt gick bra.

 

Äventyret sansade sig. Man får ge honom att han varit jättebra på att hålla huvudet kallt senaste året, det har knappt varit något alls förrän nu och jag vet att det varit tufft för honom ibland. Längre ledigheter är svårast, när jag är upptagen med familjen och han har alldeles för mycket tid att tänka. Under veckan hann jag logga in igen på Sajten, mest för att påminna mig om att det finns alternativ. Enda "problemet" är att det inte finns några alternativ. Jag mejlar ej-flirtigt med någon som är trevlig, har intressanta synpunkter och (påstår han) inte är intresserad av att träffa någon just nu (smart sätt att få en kvinna att sänka garden), men bara tanken på att lära känna någon, bygga tillit och sedan alla logistiska utmaningar det skulle innebära, eftersom att träffa någon ny i samma stad är extremt osannolikt, gör mig matt. Precis som tidigare känner jag, när jag fått tänka efter: Äventyret eller ingen alls men om Äventyret pushar för långt kommer jag att välja bort honom. Jag är fullt beredd att göra det. 

Ain't that the way shit always ends?

Man inleder inte arbetsåret 2025 med något fyrverkeri, det gör man inte. Mer som en… smygfis? Hehe. Jaja, imorgon är en annan dag osv.

 

Hänt under ledigheten?

Mycket folk, allmänt lyckat och roligt att vara med alla. Barnen överlyckliga med kusinhäng från båda sidor. Vi avslutade på Jayc'z i Götlaborg. Ett påkostat med missriktat ställe. Vem spelar generisk hisstechno på hög volym i precis alla allmänna utrymmen och väljer ett namn som innehåller Z år 202X?  Kocken hade ordnat allt och systern verkar vara dödsförälskad just i att han har så många kontakter och skämmer bort henne in absurdum tack vare dem. Hon är totalt bländad av det. 

Jag begriper inte. Hon hade kunnat vara självständig, har ekonomin för det men verkar vara något med att han känner alla som hon tycker är ballt, som att få gå före i kön för att hon är ihop med en kändis när hon lika gärna hade kunnat köpa en egen VIP-entré. Missförstå mig rätt, privilegierat även för oss att kunna bo, äta och dricka till alldeles för bra pris en hel helg men så känns det också klibbigt, som att vi utnyttjar honom och det där 'friends and family'-systemet. Efter helgen kände jag mig obekvämt proppmätt, inte bara för att vi ätit för mycket, utan på hela grejen, överflödet, stjärnögonen och att jag inte för mitt liv förstår vad hon ser hos honom.

 

Relativt oväntat hörde Äventyret av sig och sa att han inte orkar mer. Han känner för mycket för mig, vill ha mer – umgänge, kunna åka iväg och vara borta en natt, dela en flaska vin, faktiskt umgås – inte att det bara ska vara sex. Han förstår att jag inte kan, den friheten har jag inte och jag vill inte väcka den frågan med Make. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag känner för det. Sju och ett halvt år nu. Mitt näst längsta förhållande någonsin.

Dåliga nyheter

Igår var jag på en "trevlighet" som en leverantör anordnade. Föreläsningar, julbord och sport. Gubben som tillsammans med en kompanjon startat företaget berättade om deras resa. Jag älskar de där jordnära herrarna i jeans och rutig skjuta från Gekås som rattar en koncern med omsättning på +2 miljarder. Inget är komplicerat med dem. De beter sig om att deras företag fortfarande är tio gubbar i ett garage. Han sa i alla fall (sarkastiskt, på tal om hur andra i branschen gjort) att om man ska ge någon dåliga nyheter, som till exempel att man ska stänga fabriken de jobbar för, så ska man göra det sista dagen innan jul eller sista dagen innan semestern, för då hinner allt lugna ner sig lite innan de är tillbaka på jobbet igen.

 

En gång när jag var runt 12 var pappa lite nere över jul för i stort sett det sista som hände innan ledigheten var att en av hans största kunder hörde av sig och berättade att de skulle byta leverantör. Minns att pappa å ena sidan fattade att en sådan kommunikation är något man vill 'ha gjort' innan man går på ledighet, men kan man inte tänka på den på andra sidan, som får gå på julledighet med en fan också-känsla?

 

I detta nu sitter jag och måste bestämma mig för om ett paket som jag kohandlat kring hela hösten ska få stanna hos befintlig leverantör, eller gå till en annan. Det är inget självklart beslut, pengar vägs mot strategi och 'mjuka värden', vilka som är bra att samarbete med. Helst hade jag velat ha det gjort idag men det ligger i farans riktning att befintlig leverantör tappar några miljoner i omsättning, beroende på vad jag landar i för beslut.

 

Hur det än blir ska jag inte skicka några dåliga nyheter till någon idag. De undrar säkert hur det gått men jag ska inte göra det. Dessutom vill jag vara en sådan som ringer och berättar dåliga nyheter innan jag skickar mejlet. Helst hade jag bara skickat ett välformulerat mejl, men det är fegt. Jag ska ringa först.