Vidare, på temat fabrik

Vi äter mycket ägg på vår avdelning. Nästan alla killar har med sig ett eller flera ägg till frukostrasten. Jag brukar också ha med ett. Idag glömde jag mitt ägg men en av grabbarna grus (de med gårdagens fin-i-håret) föreslog att jag skulle låna ett ägg av den andra grabben. Han tar med sig tio kokta ägg på måndagen, äter två varje dag.  Jag sa att det finns ju kvinnor som fryser sina ägg, men han har sina i kylen.
Hoppas bara att han inte försökt befrukta dem sa min kollega. Bilden jag fick på min näthinna! Kunde inte sluta skratta.

 

Resonerade med en annan kollega om att man borde gå runt med en mikrofon för att kunna göra mic drop när man sagt något riktigt bra. Spånade vidare att man hade behövt ha mikrofonen fäst med någon typ av snöre (kom inte riktigt överens om den borde vara fäst vid handleden eller foten), så att man ska kunna lämna rummet i triumf utan att behöva böja sig ner och plocka upp den, det hade ju förtagit effekten rejält.

 

Tänk om man bara skulle gå runt med en mikrofon, sa vi. Och när folk frågar varför svarar man "Det kommer du märka". Jag hade en flugsmälla på ett kontorsrum för många år sedan. Den ingick i rummet liksom. När jag frågade de runtomkring varför den var där svarade de just det: Det kommer du märka, men jag hade det där kontoret i säkert två år utan att begripa.

 

På tal om det berättade mikrofon-kollegan att när han gjorde sitt examensarbete på ett företag fick de ett rum att sitta i där på firman, och en dag låg det en kil utanför dörren. Den låg kvar där under hela tiden de skrev färdigt sitt exjobb och först efteråt fick de reda på att det var kontorsgrannen (som knappt ens hälsat på dem) som lämnat den där, en subtil pik för att de inte bjudit på inkilningstårta. Så raffinerat passivt aggressivt att jag behövde smälta den berättelsen en stund. 

POV: Jobbar på fabrik

Grabbarna jag jobbar med.  
Är på väg iväg med datorväskan på ryggen och de frågar vart jag ska, är jag sjuk? Nä, ska till frissan.

"Aha. Om vi glömmer säga det sen: Va fin du är i håret!"

Mm. Tack.

 

Några timmar senare står jag i deras dörröppning och slänger uppfordrande med håret.

De: Vi har redan sagt att du är fin i håret men… jaja, vafinduärihåret.

Jag står kvar några sekunder. Vi blänger låtsasirriterat på varandra. Jag vickar på huvudet.

De: Asså, du får inte fler komplimanger nu.

Jag tillbringar mina dagar i vad man brukar kalla rå men hjärtlig stämning, mitt bästa element faktiskt.

 

Jag blev väl sådär nöjd med håret. Det kanske var ett misstag att ta med en bild som jag hittat på Pinterest under sökfrasen "autumn blonde" och säga Ungefär sådär. Vi pratade, frissan gick igenom hur hon tänkte göra, det lät toppen. Slutresultatet: Inte dåligt antar jag, men inte i närheten av bilden. Jag gillar frisören, har klippt mig av och till hos henne sedan säkert 15 år men hade glömt att när det gäller färg är hon inte den som tar ut svängarna. 

Twice as much ain't twice as good and can't sustain like one half would

Emma frågade hur jag gör för att inte bli kär i Seglaren. Inte bara en bra fråga, utan en avgörande fråga. Hur håller man ordning på känslorna?

 

Nu kan jag bara tala för mig själv, det här förhållningssättet fungerar för mig, så som jag är ihopskruvad.

 

Å ena sidan är jag inte den som varken kan eller vill ha sex utan känslor men å andra sidan har jag nog ett rätt okomplicerat förhållande till känslor generellt och är rationell på ett sätt som kan gränsa till känslokallt. Jag tror det är det som gör att det fungerar. Jag känner absolut, jag identifierar och konstaterar känslan för mig själv, men har inga problem med att låta det stanna där. Bara för att man känner något måste man inte agera på det. Det är okej att tycka om någon väldigt mycket eller till och med vara lite förälskad, det behöver inte leda till något för det. Det finns plats för flera kärlekar. Den ena utesluter inte den andra.

 

Dessutom är jag tillräckligt rationell för att veta att det jag känner är baserat på rådande förutsättningar, det är lätt lura sig själv – som Äventyret gjorde – och (fåfängt) tro att om man skalade upp relationen så skulle allt fortfarande vara lika underbart. Nej, det skulle det inte. En stående all-you-can-eat-buffé kommer aldrig någonsin att smaka i närheten av lika gott som små ljuvligt välkomponerade munsbitar när man är riktigt hungrig.

Diverse möten och icke-möten

På grund av omständigheter blev Seglaren strandad i mitt närområde igår. Han hörde av sig strax innan lunch och meddelade sin situation, mest på skoj, men jag slängde i mig min mat och hann träffa honom en stund. Vi körde lite på måfå, det är inte mina hoods alls, parkerade i ett friluftsområde och hittade en bänk en liten bit in i skogen, där vi satt en timma och pratade (och hånglade en del). Inte en människa hade vägarna förbi men även om… det är som sagt inte min hemmaplan så det kändes lugnt. Jo, en gubbe på cykel passerade precis när vi skulle sätta oss i bilen. "Han såg oss, vi får nog döda honom. Veva ner rutan så tar jag han om nacken när vi åker förbi" sa Seglaren i passagerarsätet. "Det är lugnt, jag klipper han här i kurvan" svarade jag men då kom vi fram till ett bostadsområde så jag lät bli. Där hade gubben tur, haha.

 

Jag har inte hört något från Äventyret. Gissar att jag har en driva upprörda mejl från honom men han har inte försökt höra av sig till min vanliga gmail eller jobbmejl, vilket jag antar att han gjort om han verkligen ville. Känslan av att ha vänt ryggen åt en tickande bomb börjar gå över men jag är lite rädd att springa på honom. Jag övertalar Lill att följa med när jag ska till ställen där jag vet att han potentiellt kan dyka upp för om hon är med skulle han aldrig komma fram. Han har alltid haft stor respekt för barn- och mammagrejen.

 

På tal om att springa på folk var Lill och jag på Maxi igår och där befann sig min förr-förr-förra chef, hon som så totalt bröt ner mig. Jag har inte träffat henne sedan dess men har funderat på vad jag ska säga om vi en dag står öga mot öga. Hon var så elak att jag omöjligt skulle kunna låtsas som ingenting. Jag skulle vilja berätta för henne hur pissigt hon fick mig att må och att jag nu, när jag hämtat mig, ser klart i att hon betedde sig helt oacceptabelt. Nu skulle jag, från botten av mitt hjärta, vilja be henne dra åt helvete. Omoget, ja men det hade känts förbannat bra. Nå, Maxi en torsdagseftermiddag var varken 'the time' eller 'the place' så jag tog Lill i handen och gick åt andra hållet. 

 

Igår berättade mamma att hon lunchat med en väninna som även känner Göstas mamma. Minns ni Gösta? Sons nyinflyttade bästa kompis, vars utifrån och in färgstarka mamma är från ett centralafrikanskt land och pappan är en inifrån och ut tråkbeige skåning? Göstas mamma känner tydligen till kopplingen till min mamma, så hon hade berättat för väninnan att hon på skolavslutningsdagen hade blivit så lycklig för att jag hade hejat på henne, tagit sällskap, hjälpt henne med hennes grejer och bjöd in henne att sitta med oss under efterföljande tårtkalas, kände sig inkluderad i ett sammanhang där hon inte känner någon. Tänk att något så litet kan betyda så mycket för någon annan. 

Pekka

Igår var jag på utflykt, tog tåget till Skåne och träffade för första gången en leverantör som egentligen inte är min men som kanske borde vara min, pga jag är ansvarig för typ 65 procent av värdet. Ansvarig för affären som helhet är Pekka i Finland som jag dessvärre inte kan samarbeta med. Det går inte. Vi håller sams och håller oss ur varandras väg så mycket det går, men alla inblandade (inklusive vår chef) vet att vi inte kan samarbeta.

 

När han och jag försöker göra något tillsammans känner jag mig alltid överkörd och undanskuffad. Han har en helt annan stil än jag. Han är gåpåig, bufflig, faktiskt en aning sneaky också, drar sig inte för att tumma rätt mycket på sanningen i en förhandling medan jag är relationsbyggare, tror på uppriktighet och transparens så långt det bara är möjligt. Det funkar bäst för mig och Pekkas stil funkar (antagligen) bäst för honom men om vi försöker ha ett leverantörsmöte tillsammans funkar det inte alls. För mig. Han kör sitt race ändå, så klart, ligger ju i hans natur men lämnar inget som helst utrymme för mig att göra min grej.

 

En annan sak som jag har svårt med angående Pekka är att jag vet att han är nära vän med säljaren hos en av våra största leverantörer i Finland. Det hade varit fine om Pekka gjort som man bör, helt enkelt varit transparent angående relationen och sedan hållit sig undan för egentligen är det inte hans område utan mitt, men han söker aktivt upp det som kan involvera den här leverantören och jag upplever att han lobbar envetet för att leverantören ska få affären. Sedan får man ge honom att han (sannolikt) använder relationen för att få bra villkor, men jag gillar det inte. Har ventilerat detta med chefen vid något tillfälle men han verkade inte bry sig så jag tänker att det bara är att gilla läget.

 

Ja, och igår gick bra. Jag åkte hem med en potential på åtta miljoner i besparing. Ingen quickfix, men det behöver det inte vara för så mycket pengar.

Ja men nu blev det så

 Man kan ju inte bygga om hur länge som helst så från och med nu är det dyrt och heligt. Det passar min glimten-i-ögat-självdistans, inte mycket som är heligt här, nej. Och bilden, den är skum. Jag fast ändå inte. Skulle kunna vara en AI-produkt baserad på vilken som helst av tusentals olika kvinnor. 

Rensandet fortsätter, sakta men säkert. Högt och lågt, bokstavligen. Källare och övervåning. Jag är all over the place och duttar osystematiskt men det känns okej så länge jag packar kasse efter kasse med grejer som ska bort.

Ikväll hittade jag gamla album och även däribland en pärm med utskrifter från bloggarnas urmoder; Dagboken på Lunarstorm. HerreGUD, Lunarstorm! Jag skrev flitigt där, runt millennieskiftet, 16-19 år gammal. Bläddrade som hastigast och önskade att jag haft en skämskudde. Man skrev annorlunda på den tiden. Det var mycket *fniss*, *skrattar*, *mys*, *blink blink*. 

Och när jag läser om första pojkvännen, Idioten, kan jag fortfarande höra låten Freestyler av Bomfunk MC och minns precis videon, den ballt klädde killen med dreads i steril tunnelbanemiljö. Jag tittade på väldigt mycket MTV i hans mammas deppiga lägenhet, där alla persienner alltid var nerdragna och väggarna marinerade i nikotin.

Lunarstorm, vänner. Vad har vi för take på det, 25 år senare?

När hösten kom sa du att nu känns det som det börjar om

Glad september på er! Jag är pepp som tusan, mer än redo för höst!

För mig är höst mer omstart än nyår. Är det sedan uppväxten då höst var liktydigt med ny årskurs? Är man (jag) mer präglad av läsår än kalenderår? Oklart.

 

Som alltid vill jag förnya mig så här års. Nästa vecka har jag klipp-å-färg på måndag och ansiktsbehehandling extra-allt på fredagen. För första gången på väldigt länge var jag i en vanlig butik i helgen, köpte några nyproducerade plagg, till mig själv. Det kändes ovant och lite skamfyllt men också en aning lyxigt. Har också en Sellpy-order i pajpen men den här gången med dyrare plagg i (hoppas jag) bättre kvalitet. Även det nystart? Vill använda mer naturmaterial. Det blir bland annat ett par blå linnebyxor och en offwhite sidenblus, eftersom jag lyckades förstöra den förra jag hade i tvätten.

 

På tal om omstart vågar jag nog säga att jag kommit igång med att träna efter ett generande långt uppehåll – vi snackar flera år. Känner att jag kan säga 'kommit igång' med gott samvete eftersom jag tagit mig iväg även när det varit motigt, som t ex efter en pizzamiddag och när Make varit bortrest. Nu har jag dessutom till min stora glädje hittat ett ställe som har boxpass en gång i veckan och jag kommer köpa terminskort där, egentligen bara för det passets skull. Det är primärt ett studentställe, så priserna är därefter. Ambitionsnivån är minst tre pass i veckan, två av dem tantgympa (föredömligt svettigt!) i skolans idrottshall, fyra minuters promenad hemifrån. Och det där boxpasset då, bara för att det är min roligaste träning.

 

Om två veckor kommer nya au pairen Angela. Jag letar efter en medryttarhäst åt henne och det verkar som att vi fått träff. Stort plus är att det i samma stall även finns en shettis och jag ser framför mig för Lill och Angela kan hänga i stallet tillsammans. Det hade varit guld! Hoppas att allt känns bra mellan henne och stallägaren!