Skitstormens öga?

Allt känns lite bättre idag. Fortfarande (spännings)huvudvärk men på det stora hela känner både Make och jag oss lugna. Kanske är vi i stormens öga, kanske inte, men oavsett är jag väldigt glad att vi är två i det här, att vi backar varandra. Han är helt fantastisk. Inte med ett ord skuldbelägger eller förebrår han mig för den här jävla skitstormen jag dragit in honom i. Han upprepar bara att det är Äventyret som gör fel och inte jag, men jag känner mig ändå skyldig.

 

Det jag inte berättat här på bloggen, för det kändes så jobbigt, var att Äventyret dök upp oanmäld och ovälkommen utanför stugan i somras, när min familj var bortrest. Han hade en luddig ursäkt om att han var orolig för mig men jag vägrar tro att det var en tillfällighet. Han visste att de skulle vara bortresta sedan innan vi avslutade.

Jag tyckte att det var jätteotäckt att han plötsligt hörde av sig och sa att han var utanför och krävde att få prata med mig. När jag svarade att han skrämde mig och att jag ville att han skulle gå vägrade han. Till slut insåg jag att jag inte hade något val och i samband med det messade jag Seglaren (som ändå befann sig i samma kommun) och skrev att jag var rädd. Nu inför att jag saxade ihop allt ville jag stämma av med honom eftersom detta potentiellt kan involvera honom. Han jobbar själv inom en sorts myndighet (tror jag att man kan säga) och på något vis färgar det hans logik, gör honom till ett bra bollplank. Det behöver du inte säga, du kan skriva så och så, det och det är inte relevant. Han var okej med om han behöver bli involverad men tipsade mig om att det för sakens skull, här och nu, inte gynnar mig att belysa hans roll så då kan jag lika gärna låta bli. Helt rätt. Jag tog med SMS-växlingen med honom men refererade bara till honom som "en vän".

 

Tillbaka till eftermiddagen 16 juli så insåg jag att han inte skulle åka och gick ut för att prata med honom, klädd i morgonrock och halvsminkad eftersom jag höll på att göra mig iordning för att åka till Seglaren. Vi pratade tio minuter ungefär, jag var defensiv, avvisande och upprepade att jag inte ville ha honom där, att jag ville att han skulle åka, att han skrämde mig. Han var påtagligt frustrerad/besviken/upprörd/jag vet inte, men inte våldsam. Efter knappt tio minuter gick han och en kort stund senare började han SMS:a, undra varför jag kom ut i morgonrock klockan två på eftermiddagen, hade jag haft en annan man i stugan? Sedan spann det loss, han var övertygad om att det legat en annan man i min säng medan han stod utanför, att det var därför jag inte tog emot honom med öppna armar eller bjöd in honom för en pratstund.

 

Det var så det började, eller så det började sluta, om man föredrar. Vill man kan man gå tillbaka till inlägget jag skrev 17 juli om hur jag mådde efter vad jag då trodde var "Ett Äventyrs dödsryckning".

131 sidor pdf

mejlade jag till Polisen igår. I princip en SMS-skärmdump på varje sida. Teknisk bevisning FTW. Jag frågade när jag var där i förrgår om jag måste lämna in allt men de sa att jag bara ska lämna in det som styrker min berättelse, allt annat kan jag lämna därhän. På ett sätt känns det som lite fusk, som att jag tar saker och ting ur sitt sammanhang, men jag har ändå varit ganska generös i vad jag tagit med. I slutet av dagen vill jag lämna en rättvisande bild.

 

Make svarade på hans mejl, tillbakavisade anklagelserna och gjorde honom uppmärksam på brottet falsk angivelse. Efter en timma fick han svar, något om att Make inte ska försöka flytta fokus från sig själv och nu har kvarnarna börjat mala, eller något i den stilen.

 

Natten till igår drömde jag att polisens metod för att hantera fall som mitt var att hjälpa mig fejka min egen död. De hade ett standardförfarande, inklusive en båt som skulle hittas drivande på sjön. Effektivt sätt att sätta stopp för ofredande? "Hon är död, sorry." Jag berättade för poliserna och vi fnissade lite tillsammans.

 

Igår tog jag ledigt hela eftermiddagen och var hos polisen i ytterligare tre timmar, förhör och kompletterade den anmälan som vi gjorde i förrgår. Jag berättade från början till slut, de ställde en eller två frågor för att få något förtydligat och sedan var det över. Vi ansökte också om kontaktförbud. Om jag får det beviljat kommer det indirekt även att omfatta Make, eftersom man antagligen kan göra gällande att han försöker komma åt mig genom Make. Vi polisanmäler inte mejlen från honom till Make, det är "för lite" än så länge. Polisen trodde att handläggningstiden för kontaktförbudet är max två veckor och inom den tiden kommer de att hålla förhör med honom, så han blir inom kort medveten om vad som är på gång. "De flesta brukar backa i det läget men en del blir ännu argare och går på ännu hårdare" förvarnade de om.

Äventyret fortsätter

Surrealistiskt.

 

Igår fick Make mejl av Äventyret. Ett obehagligt, hotfullt mejl om att han (Make) skulle ha gjort sig skyldig till olaga tvång genom att kontrollera och styra mig. "Nästa steg blir en angelägenhet för myndigheter, arbetsgivare och andra, med sannolika följder för både ditt anseende och din framtid." Jag får kalla kårar, för att inte tala om vad stackars Make, helt oskyldig i sammanhanget, får.

 

Idag var jag hos polisen. Tanken var att lite informellt rådgöra med dem om det finns något de kan göra, typ ringa Äventyret och tala honom tillrätta. Jag nämnde även för den förtroendeingivande kvinnan bakom skyddsglaset att Äventyret har en kompis som är polis och som jag vet att han pratat med om oss. Hon visste vem det var och gick för att se om han kunde tänka sig att komma och prata med mig.

Jag blev kvar där i över tre timmar, två av dem med både poliskompisen och damen. Kompisen var chockad när jag berättat. Ja, Äventyret har pratat maniskt om mig och visat en del av vår kommunikation. Kompisen är kräkless på att höra om mig och av vad Äventyret visat och berättat har kompisen dragit slutsatsen att jag är lite halvgalen, något han, efter att ha pratat med mig kände sig skamsen för. Han hade inte hela bilden, inser han och det är inget jag kan lasta honom för. Man ser ju bara vad man ser, hur ska man veta vad man inte ser?

 

Det visade sig att polisen måste upprätta en anmälan men jag kan välja om jag vill medverka eller ej. Jag ska tillbaka imorgon för förhör och lämna in den bevisning jag har. Äventyrets kompis sa att han aldrig kommer ge sig, när han tycker att han har rätt ger han sig inte, men om vi får ett kontaktförbud beviljat bryter han faktiskt mot lagen varje gång han hör av sig.   

 

Känner enorm tacksamhet gentemot polisen så här långt. Att de båda tog sig tid med mig, stöttande, upprepade att jag inte gör något fel, att det var bra att jag kom dit, att de backar mig. Det känns. Samtidigt är det på riktigt nu och jag orkar inte riktigt ta in det. 

Mörka fantasier

På lördag träffar jag Seglaren igen. Hans hus är fortfarande bitvis renoveringskaos men jag ser fram emot riktigt höstiga dagar och kvällar hos honom när han är klar och vi kan leka framför öppna spisen. Han är händig och påhittig och har antytt planer på subtila fästpunkter även i det rummet. I slutet av förra veckan berättade jag om en tanke jag haft i ganska många år, för luddigt för att kallas fantasi, men en bild som återkommit med jämna mellanrum. Den bilden var mitt i prick för honom och han har preppat inför lördag. Pirrigt på ett behagligt sätt inför det.

 

Ett förtroende man bygger, att våga dela med sig av tankar och fantasier, särskilt eftersom – åtminstone för min egen del, jag ibland inte är säker på varifrån mina önskningar kommer. På det stora hela bottnar jag utan problem i mina känslor men jag har inte koll på det som Äventyret och jag kallade för Mörkret, hur mycket det påverkar mig och försöker komma åt mig. Mörkret sitter som en elak skugga i min hjärna, det vill mig illa och jag har liten insyn i vad som händer där eller hur det påverkar mig. Mörkret lurar, kommer jag för nära kan jag sugas in i det, men det är också en stark tjusning, att våga gå så nära som möjligt. Jag kan aldrig riktigt avgöra om en önskan om något extra utmanande är mörkret som lurar mig att närma mig så att det ska komma åt mig, eller om det är något jag faktiskt vill.

 

Seglaren och jag pratar om det, liksom jag pratade med Äventyret om det. Seglaren är lättare att prata med live. Egentligen föredrar jag att skriva men uppskattar att kunna ligga i Seglarens trygga famn medan han tålmodigt väntar tills orden kommer, oregelbundet och med ojämna pauser. Jag hör att min röst är annorlunda då, mer spänd, sitter högre upp i halsen. Ständigt den underliggande rädslan att han ska tycka att jag är besvärlig eller konstig men det är en risk jag bestämt mig för att jag bara måste ta, det finns inget alternativ om vi ska ses.  

 

Fråga till er kloka läsare: Om man skulle få för sig att prata med ett proffs om Mörkret, för att själv förstå, hur hittar man rätt proffs att prata med? Jag vet inte ens vad man ska leta efter, en psykolog eller terapeut eller beteendevetare eller är allt samma sak? Vilken sorts psykolog? Vilken skola? Hur vet man att man är bekväm med att prata med individen, innan man testat eller är det bara att försöka och hoppas på det bästa? Samt tiotusenkronorsfrågan: Kan det vara bättre att bara låta det vara och förhålla sig till det? Tänk om det blir värre om jag skulle börja röra runt i det? 

Vidare, på temat fabrik

Vi äter mycket ägg på vår avdelning. Nästan alla killar har med sig ett eller flera ägg till frukostrasten. Jag brukar också ha med ett. Idag glömde jag mitt ägg men en av grabbarna grus (de med gårdagens fin-i-håret) föreslog att jag skulle låna ett ägg av den andra grabben. Han tar med sig tio kokta ägg på måndagen, äter två varje dag.  Jag sa att det finns ju kvinnor som fryser sina ägg, men han har sina i kylen.
Hoppas bara att han inte försökt befrukta dem sa min kollega. Bilden jag fick på min näthinna! Kunde inte sluta skratta.

 

Resonerade med en annan kollega om att man borde gå runt med en mikrofon för att kunna göra mic drop när man sagt något riktigt bra. Spånade vidare att man hade behövt ha mikrofonen fäst med någon typ av snöre (kom inte riktigt överens om den borde vara fäst vid handleden eller foten), så att man ska kunna lämna rummet i triumf utan att behöva böja sig ner och plocka upp den, det hade ju förtagit effekten rejält.

 

Tänk om man bara skulle gå runt med en mikrofon, sa vi. Och när folk frågar varför svarar man "Det kommer du märka". Jag hade en flugsmälla på ett kontorsrum för många år sedan. Den ingick i rummet liksom. När jag frågade de runtomkring varför den var där svarade de just det: Det kommer du märka, men jag hade det där kontoret i säkert två år utan att begripa.

 

På tal om det berättade mikrofon-kollegan att när han gjorde sitt examensarbete på ett företag fick de ett rum att sitta i där på firman, och en dag låg det en kil utanför dörren. Den låg kvar där under hela tiden de skrev färdigt sitt exjobb och först efteråt fick de reda på att det var kontorsgrannen (som knappt ens hälsat på dem) som lämnat den där, en subtil pik för att de inte bjudit på inkilningstårta. Så raffinerat passivt aggressivt att jag behövde smälta den berättelsen en stund. 

POV: Jobbar på fabrik

Grabbarna jag jobbar med.  
Är på väg iväg med datorväskan på ryggen och de frågar vart jag ska, är jag sjuk? Nä, ska till frissan.

"Aha. Om vi glömmer säga det sen: Va fin du är i håret!"

Mm. Tack.

 

Några timmar senare står jag i deras dörröppning och slänger uppfordrande med håret.

De: Vi har redan sagt att du är fin i håret men… jaja, vafinduärihåret.

Jag står kvar några sekunder. Vi blänger låtsasirriterat på varandra. Jag vickar på huvudet.

De: Asså, du får inte fler komplimanger nu.

Jag tillbringar mina dagar i vad man brukar kalla rå men hjärtlig stämning, mitt bästa element faktiskt.

 

Jag blev väl sådär nöjd med håret. Det kanske var ett misstag att ta med en bild som jag hittat på Pinterest under sökfrasen "autumn blonde" och säga Ungefär sådär. Vi pratade, frissan gick igenom hur hon tänkte göra, det lät toppen. Slutresultatet: Inte dåligt antar jag, men inte i närheten av bilden. Jag gillar frisören, har klippt mig av och till hos henne sedan säkert 15 år men hade glömt att när det gäller färg är hon inte den som tar ut svängarna. 

Twice as much ain't twice as good and can't sustain like one half would

Emma frågade hur jag gör för att inte bli kär i Seglaren. Inte bara en bra fråga, utan en avgörande fråga. Hur håller man ordning på känslorna?

 

Nu kan jag bara tala för mig själv, det här förhållningssättet fungerar för mig, så som jag är ihopskruvad.

 

Å ena sidan är jag inte den som varken kan eller vill ha sex utan känslor men å andra sidan har jag nog ett rätt okomplicerat förhållande till känslor generellt och är rationell på ett sätt som kan gränsa till känslokallt. Jag tror det är det som gör att det fungerar. Jag känner absolut, jag identifierar och konstaterar känslan för mig själv, men har inga problem med att låta det stanna där. Bara för att man känner något måste man inte agera på det. Det är okej att tycka om någon väldigt mycket eller till och med vara lite förälskad, det behöver inte leda till något för det. Det finns plats för flera kärlekar. Den ena utesluter inte den andra.

 

Dessutom är jag tillräckligt rationell för att veta att det jag känner är baserat på rådande förutsättningar, det är lätt lura sig själv – som Äventyret gjorde – och (fåfängt) tro att om man skalade upp relationen så skulle allt fortfarande vara lika underbart. Nej, det skulle det inte. En stående all-you-can-eat-buffé kommer aldrig någonsin att smaka i närheten av lika gott som små ljuvligt välkomponerade munsbitar när man är riktigt hungrig.