På lördag träffar jag Seglaren igen. Hans hus är fortfarande bitvis renoveringskaos men jag ser fram emot riktigt höstiga dagar och kvällar hos honom när han är klar och vi kan leka framför öppna spisen. Han är händig och påhittig och har antytt planer på subtila fästpunkter även i det rummet. I slutet av förra veckan berättade jag om en tanke jag haft i ganska många år, för luddigt för att kallas fantasi, men en bild som återkommit med jämna mellanrum. Den bilden var mitt i prick för honom och han har preppat inför lördag. Pirrigt på ett behagligt sätt inför det.
Ett förtroende man bygger, att våga dela med sig av tankar och fantasier, särskilt eftersom – åtminstone för min egen del, jag ibland inte är säker på varifrån mina önskningar kommer. På det stora hela bottnar jag utan problem i mina känslor men jag har inte koll på det som Äventyret och jag kallade för Mörkret, hur mycket det påverkar mig och försöker komma åt mig. Mörkret sitter som en elak skugga i min hjärna, det vill mig illa och jag har liten insyn i vad som händer där eller hur det påverkar mig. Mörkret lurar, kommer jag för nära kan jag sugas in i det, men det är också en stark tjusning, att våga gå så nära som möjligt. Jag kan aldrig riktigt avgöra om en önskan om något extra utmanande är mörkret som lurar mig att närma mig så att det ska komma åt mig, eller om det är något jag faktiskt vill.
Seglaren och jag pratar om det, liksom jag pratade med Äventyret om det. Seglaren är lättare att prata med live. Egentligen föredrar jag att skriva men uppskattar att kunna ligga i Seglarens trygga famn medan han tålmodigt väntar tills orden kommer, oregelbundet och med ojämna pauser. Jag hör att min röst är annorlunda då, mer spänd, sitter högre upp i halsen. Ständigt den underliggande rädslan att han ska tycka att jag är besvärlig eller konstig men det är en risk jag bestämt mig för att jag bara måste ta, det finns inget alternativ om vi ska ses.
Fråga till er kloka läsare: Om man skulle få för sig att prata med ett proffs om Mörkret, för att själv förstå, hur hittar man rätt proffs att prata med? Jag vet inte ens vad man ska leta efter, en psykolog eller terapeut eller beteendevetare eller är allt samma sak? Vilken sorts psykolog? Vilken skola? Hur vet man att man är bekväm med att prata med individen, innan man testat eller är det bara att försöka och hoppas på det bästa? Samt tiotusenkronorsfrågan: Kan det vara bättre att bara låta det vara och förhålla sig till det? Tänk om det blir värre om jag skulle börja röra runt i det?
4 kommentarer:
En beteendevetare har en kandidatexamen men den kan lika gärna vara i sociologi som i psykologi. Det är alltså ingen sammanhållen utbildning utan kan vara ett hopplock av kurser.
En psykolog har en femårig utbildning med fokus på och fördjupning i psykologi och ska därefter arbeta i ett år för att få sin legitimation som psykolog.
Psykoterapeut är en påbyggnadsutbildning som t ex psykologer, läkare eller socionomer kan gå. Även där blir man legitimerad.
Om du skulle välja att prata med någon, välj en person med yrkeslegitimation, till exempel en psykolog. Legitimationen innebär att personen har den utbildning som krävs för att utöva yrket, har ett yrkesansvar för sitt arbete samt följer gällande lagar och föreskrifter. Det är en slags kvalitetsgaranti.
Fundera på om du vill prata med någon om just mörkret och hur du fungerar eller om du även vill prata sexualitet. Det finns psykologer som har vidareutbildning i sexologi som i så fall kanske matchar bättre.
Till slut: ibland klickar en inte med den psykolog en träffar. Det är inget konstigt och då får en helt enkelt prova en annan.
Sexolog kanske? Om mörkret har något med sex att göra.
Hej! Så bra frågor! Här kommer mina cent: Jag tänker att det sällan är ett problem att börja prata. Däremot kan det ju sätta igång saker och få dem upp till ytan, vilket i en övergångsfas kan göra saker svårare. Men jag tänker såhär - mörkret, som du kallar det, finns ju redan där. Frågan är hur medvetet du vill förhålla dig till det. För det är klart, man måste vara beredd på att att tala om det kan förändra en, det ligger ju i den terapeutiska idéns grundpremiss. Så fundera på varför du i så fall känner ett behov eller vilja att prata. Men pratandet i sig är inte farligare än det man redan går runt och bär på.
Som tidigare kommenterats innebär de olika titlarna du nämner väldigt olika utbildning. Men man kan också lägga till att endast en legitimerad terapeut är egentligen legitimerad för att använda sin kunskap i terapeutiska syften, alltså att erbjuda terapi. En legitimerad psykolog kan göra kvalificerade psykologiska bedömningar, typ på en vårdcentral eller inom HR, som rekryterare osv. Men det finns inget annat sätt än att gå dit och provprata, man måste ju känna sig för om man kan prata bra ihop. Känns det inte så ska man gå vidare och söka en annan kontakt.
Men för att komma till den verkliga knäckfrågan - kan man prata med vem som helst om mörkret - som jag tolkar det har med sexuella preferenser att göra. Det är nog inte helt givet att vem som helst förstår sig på. Terapeuter är ju trots allt människor de med, och de är ju inte alltid så vidsynta. Men en duktig psykodynamiskt skolad terapeut har alla akademiska förutsättningar så att säga. En sexolog däremot, har ju inte däremot inte nödvändigtvis ett så holistiskt eller terapeutiskt perspektiv - kan vara typ socionom i botten och sysslar med sexuell coachning eller rådgivning. Jag får för mig att det är ett annat slags utforskande samtal du funderar på.
Men också: jag tror att du har så intressanta och spännande samtal framför dig om du hittar en bra person! Värt varenda tusenlapp!
Ylva (uppenbart pro att #prataomdet)
Tack for era svar och för att ni tog er tid att skriva!
Jag hade skrivit ett inlägg som jag skulle publicera men så kom helgen och så hände Äventyret så jag avvaktar med det.
♥️♥️♥️ Till er!!!
Lohe
Skicka en kommentar