Skitstormens öga?

Allt känns lite bättre idag. Fortfarande (spännings)huvudvärk men på det stora hela känner både Make och jag oss lugna. Kanske är vi i stormens öga, kanske inte, men oavsett är jag väldigt glad att vi är två i det här, att vi backar varandra. Han är helt fantastisk. Inte med ett ord skuldbelägger eller förebrår han mig för den här jävla skitstormen jag dragit in honom i. Han upprepar bara att det är Äventyret som gör fel och inte jag, men jag känner mig ändå skyldig.

 

Det jag inte berättat här på bloggen, för det kändes så jobbigt, var att Äventyret dök upp oanmäld och ovälkommen utanför stugan i somras, när min familj var bortrest. Han hade en luddig ursäkt om att han var orolig för mig men jag vägrar tro att det var en tillfällighet. Han visste att de skulle vara bortresta sedan innan vi avslutade.

Jag tyckte att det var jätteotäckt att han plötsligt hörde av sig och sa att han var utanför och krävde att få prata med mig. När jag svarade att han skrämde mig och att jag ville att han skulle gå vägrade han. Till slut insåg jag att jag inte hade något val och i samband med det messade jag Seglaren (som ändå befann sig i samma kommun) och skrev att jag var rädd. Nu inför att jag saxade ihop allt ville jag stämma av med honom eftersom detta potentiellt kan involvera honom. Han jobbar själv inom en sorts myndighet (tror jag att man kan säga) och på något vis färgar det hans logik, gör honom till ett bra bollplank. Det behöver du inte säga, du kan skriva så och så, det och det är inte relevant. Han var okej med om han behöver bli involverad men tipsade mig om att det för sakens skull, här och nu, inte gynnar mig att belysa hans roll så då kan jag lika gärna låta bli. Helt rätt. Jag tog med SMS-växlingen med honom men refererade bara till honom som "en vän".

 

Tillbaka till eftermiddagen 16 juli så insåg jag att han inte skulle åka och gick ut för att prata med honom, klädd i morgonrock och halvsminkad eftersom jag höll på att göra mig iordning för att åka till Seglaren. Vi pratade tio minuter ungefär, jag var defensiv, avvisande och upprepade att jag inte ville ha honom där, att jag ville att han skulle åka, att han skrämde mig. Han var påtagligt frustrerad/besviken/upprörd/jag vet inte, men inte våldsam. Efter knappt tio minuter gick han och en kort stund senare började han SMS:a, undra varför jag kom ut i morgonrock klockan två på eftermiddagen, hade jag haft en annan man i stugan? Sedan spann det loss, han var övertygad om att det legat en annan man i min säng medan han stod utanför, att det var därför jag inte tog emot honom med öppna armar eller bjöd in honom för en pratstund.

 

Det var så det började, eller så det började sluta, om man föredrar. Vill man kan man gå tillbaka till inlägget jag skrev 17 juli om hur jag mådde efter vad jag då trodde var "Ett Äventyrs dödsryckning".