Fler nedslag i vardagen

Polisen hörde av sig och ville ha ett kompletterande förhör om kontaktförbudet. Jag tror att mejlen som Make fått lite hade kommit bort på vägen. Vi pratade en dryg halvtimma och senare på eftermiddagen skickade hon sina renskrivna anteckningar för att få mina synpunkter. Gillar att de gör så. Ibland blir nyanserna fel och då känns det bra att kunna rätta till.

Hon sa i alla fall att jag bör kunna räkna med att få beslut om kontaktförbud eller ej senast fredag. Däremot är anmälan om ofredande mer oklart. Vid något tillfälle kommer åklagaren bestämma om hon ska lägga ner eller driva vidare. Processen omfattas av sekretess, även gentemot mig men jag fick i alla fall reda på att än så länge vet Äventyret inte något om vad som är på gång.

 

Vi har haft team-dagar på jobbet. Två finska kollegor samt en från Stockholm på besök. En av finnarna är min icke-favorit Pekka. Han förstår svenska ganska bra (märker vi ibland) men blir skittjurig om alla inte pratar engelska hela tiden. Det hade varit mer begripligt om han visade intresse för att delta i samtalet, men det gör han inte. Han sitter tyst och stirrar ut i luften. Först när det blir en paus i samtalet tar han ett initiativ. "Är det någon som vill höra ett skämt om katoliker?" Han förmår liksom inte delta i en dialog. Antingen är han tyst eller så drar han oombedd en anekdot om ett problem han ställts inför på ett tidigare jobb, berättelsen slutar alltid med hur bra han löst saken och hur imponerade alla varit av honom. Ibland slutar anekdoten med att han sagt något dräpande, men för det mest om hur duktig han varit.

 

I morse blev jag varse Lill och Angelas nya morgonrutin. Medan Lill borstar tänderna och håret står Angela som en adjutant bakom henne, håller sin mobil som spelar Lills favoritlåt. Inte konstigt att Lill älskar att ha au pair. 

On another note

Lite i skymundan förra veckan hamnade vår nya (och sista?) au pair Angela från nordöstra Spanien. Hon anlände i söndags och är UNDERBAR!
Allt är bra med henne. Hon är mogen, trevlig, aktiv, ser vad som behöver göras och gör det. När vissa av de förra kunde gömma sig på sitt rum en hel helg (för att inte riskera att behöva hjälpa till med något) är det som att den här är oförmögen att sitta stilla, gymmar och springer dagligen. Hon är glad, positiv, tillgiven, jättefin med barnen. En helt galen grej är att en (kill)kompis till henne är au pair i vår stad! Jag trodde inte det fanns fler au pairer här men hennes kompis ska bo i en familj ungefär en kvart från oss! Helt osannolikt!

 

Förra lördagen träffade jag Seglaren också, bestämde mig efter det för att sekreterarstilen får bli dresscode framöver också. Min gammalrosa sidenblus och städade grå pennkjol fick vara intakt även när han försett mig med ögonbindel och lett mig fram till en vägg där han skruvat fast två rejäla metallöglor på sådan höjd och med sådant avstånd från varandra att jag behövde stå på tå och hade noll wiggle room, när han väl fäst mina handleder i varsin ögla. En minst sagt nöjd Seglare tog sig friheter tills jag höll på att krypa ur skinnet, för att sedan återställa mina kläder, pussa mig på huvudet och säga "Sådär! Fin dam igen!" Kläderna, det mesta av dem i alla fall, fick för övrigt sitta kvar en lång stund efter att han lett mig upp till sovrummet. Gå i trappa med förbundna ögon, gillar den övningen i tillit.
Andra halvlek avrundades med att vi hörde en bil köra in på gården och parkera. Han hade, guschelov, precis börjat släppa loss mig men fick väldigt bråttom att slänga på kläder och öppna för den som bankade på ytterdörren. Det visade sig vara den byggare som ska hjälpa honom färdigställa ett större renoveringsprojekt. Jag satt på hans säng med sovrumsdörren noga stängd, redde ut de 20 meter rep som fram tills en kvart tidigare hållit mig fast i en prydlig box tie. Det tog lika lång tid som för honom att prata igenom projektet. Många knutar blir det. 

Bearbetar

 Ja, det har ju varit ”lite mycket” i veckan men allt känns fortsatt bra. Inget nytt från Äventyret. Ju mer jag tänker på det, desto smartare förefaller det här med kontaktförbud. En tanke jag ofta återvänder till för att stärka mig är hans poliskompis reaktion när vi möttes. Den som är absolut närmast honom, enligt kompisen närmare än Äventyrets egna barn, anser att Äventyret är helt dum i huvudet och (kompisens ord): ”…Nästan så jag skulle vilja åka hem till honom och… puckla på honom.”  Det sista med en ursäktande blick mot den andra polisen i rummet.

Jag tänker mycket på förhöret och att jag nog borde pratat friare, kommer på saker jag borde ha sagt. Jag hade inte tid att förbereda mig. Från att jag lämnade polisen på tisdagseftermiddagen till att jag satt där igen på onsdagen hann jag inget annat än att sammanställa det digitala materialet, sova och ha några möten. Plus, formad av jobbet. Faktabaserad. Jag baserade min berättelse under förhöret på det digitala materialet, datorn framför mig på bordet, använde det som tidslinje. Det blev nog lite kliniskt. 

De frågade, både första och andra dagen, om han utsatt mig för någon form av våld, sexuellt eller annat. Såg kompisen lystra extra när hans kollega ställde frågan. Jag sa bestämt nej, vid båda tillfällen. Övertygad om att kompisen känner till vilken karaktär mitt och Äventyrets dynamik har bestått av, och andra gången de frågade sa jag något i stil med att jag, om jag velat jävlas, hade kunnat påstå det, (det finns även visst digitalt material som hade kunnat bevisa det, ibland när han och jag behövt prata om någon händelse som inte landat väl hos mig) men att det inte vore fair. Allt som skett mellan oss har ändå varit med samtycke enligt min mening. Oerhört tacksam att poliserna genomgående bara frågar om sådant som är relevant, inte en gång förefallit nyfikna så som ”en vanlig person” hade blivit nyfiken. 

Jag ska nog försöka sluta tänka (och skriva) om det här nu, åtminstone tills det händer något nytt. Tack för att ni läser och för ert stöd!

Skitstormens öga?

Allt känns lite bättre idag. Fortfarande (spännings)huvudvärk men på det stora hela känner både Make och jag oss lugna. Kanske är vi i stormens öga, kanske inte, men oavsett är jag väldigt glad att vi är två i det här, att vi backar varandra. Han är helt fantastisk. Inte med ett ord skuldbelägger eller förebrår han mig för den här jävla skitstormen jag dragit in honom i. Han upprepar bara att det är Äventyret som gör fel och inte jag, men jag känner mig ändå skyldig.

 

Det jag inte berättat här på bloggen, för det kändes så jobbigt, var att Äventyret dök upp oanmäld och ovälkommen utanför stugan i somras, när min familj var bortrest. Han hade en luddig ursäkt om att han var orolig för mig men jag vägrar tro att det var en tillfällighet. Han visste att de skulle vara bortresta sedan innan vi avslutade.

Jag tyckte att det var jätteotäckt att han plötsligt hörde av sig och sa att han var utanför och krävde att få prata med mig. När jag svarade att han skrämde mig och att jag ville att han skulle gå vägrade han. Till slut insåg jag att jag inte hade något val och i samband med det messade jag Seglaren (som ändå befann sig i samma kommun) och skrev att jag var rädd. Nu inför att jag saxade ihop allt ville jag stämma av med honom eftersom detta potentiellt kan involvera honom. Han jobbar själv inom en sorts myndighet (tror jag att man kan säga) och på något vis färgar det hans logik, gör honom till ett bra bollplank. Det behöver du inte säga, du kan skriva så och så, det och det är inte relevant. Han var okej med om han behöver bli involverad men tipsade mig om att det för sakens skull, här och nu, inte gynnar mig att belysa hans roll så då kan jag lika gärna låta bli. Helt rätt. Jag tog med SMS-växlingen med honom men refererade bara till honom som "en vän".

 

Tillbaka till eftermiddagen 16 juli så insåg jag att han inte skulle åka och gick ut för att prata med honom, klädd i morgonrock och halvsminkad eftersom jag höll på att göra mig iordning för att åka till Seglaren. Vi pratade tio minuter ungefär, jag var defensiv, avvisande och upprepade att jag inte ville ha honom där, att jag ville att han skulle åka, att han skrämde mig. Han var påtagligt frustrerad/besviken/upprörd/jag vet inte, men inte våldsam. Efter knappt tio minuter gick han och en kort stund senare började han SMS:a, undra varför jag kom ut i morgonrock klockan två på eftermiddagen, hade jag haft en annan man i stugan? Sedan spann det loss, han var övertygad om att det legat en annan man i min säng medan han stod utanför, att det var därför jag inte tog emot honom med öppna armar eller bjöd in honom för en pratstund.

 

Det var så det började, eller så det började sluta, om man föredrar. Vill man kan man gå tillbaka till inlägget jag skrev 17 juli om hur jag mådde efter vad jag då trodde var "Ett Äventyrs dödsryckning".

131 sidor pdf

mejlade jag till Polisen igår. I princip en SMS-skärmdump på varje sida. Teknisk bevisning FTW. Jag frågade när jag var där i förrgår om jag måste lämna in allt men de sa att jag bara ska lämna in det som styrker min berättelse, allt annat kan jag lämna därhän. På ett sätt känns det som lite fusk, som att jag tar saker och ting ur sitt sammanhang, men jag har ändå varit ganska generös i vad jag tagit med. I slutet av dagen vill jag lämna en rättvisande bild.

 

Make svarade på hans mejl, tillbakavisade anklagelserna och gjorde honom uppmärksam på brottet falsk angivelse. Efter en timma fick han svar, något om att Make inte ska försöka flytta fokus från sig själv och nu har kvarnarna börjat mala, eller något i den stilen.

 

Natten till igår drömde jag att polisens metod för att hantera fall som mitt var att hjälpa mig fejka min egen död. De hade ett standardförfarande, inklusive en båt som skulle hittas drivande på sjön. Effektivt sätt att sätta stopp för ofredande? "Hon är död, sorry." Jag berättade för poliserna och vi fnissade lite tillsammans.

 

Igår tog jag ledigt hela eftermiddagen och var hos polisen i ytterligare tre timmar, förhör och kompletterade den anmälan som vi gjorde i förrgår. Jag berättade från början till slut, de ställde en eller två frågor för att få något förtydligat och sedan var det över. Vi ansökte också om kontaktförbud. Om jag får det beviljat kommer det indirekt även att omfatta Make, eftersom man antagligen kan göra gällande att han försöker komma åt mig genom Make. Vi polisanmäler inte mejlen från honom till Make, det är "för lite" än så länge. Polisen trodde att handläggningstiden för kontaktförbudet är max två veckor och inom den tiden kommer de att hålla förhör med honom, så han blir inom kort medveten om vad som är på gång. "De flesta brukar backa i det läget men en del blir ännu argare och går på ännu hårdare" förvarnade de om.

Äventyret fortsätter

Surrealistiskt.

 

Igår fick Make mejl av Äventyret. Ett obehagligt, hotfullt mejl om att han (Make) skulle ha gjort sig skyldig till olaga tvång genom att kontrollera och styra mig. "Nästa steg blir en angelägenhet för myndigheter, arbetsgivare och andra, med sannolika följder för både ditt anseende och din framtid." Jag får kalla kårar, för att inte tala om vad stackars Make, helt oskyldig i sammanhanget, får.

 

Idag var jag hos polisen. Tanken var att lite informellt rådgöra med dem om det finns något de kan göra, typ ringa Äventyret och tala honom tillrätta. Jag nämnde även för den förtroendeingivande kvinnan bakom skyddsglaset att Äventyret har en kompis som är polis och som jag vet att han pratat med om oss. Hon visste vem det var och gick för att se om han kunde tänka sig att komma och prata med mig.

Jag blev kvar där i över tre timmar, två av dem med både poliskompisen och damen. Kompisen var chockad när jag berättat. Ja, Äventyret har pratat maniskt om mig och visat en del av vår kommunikation. Kompisen är kräkless på att höra om mig och av vad Äventyret visat och berättat har kompisen dragit slutsatsen att jag är lite halvgalen, något han, efter att ha pratat med mig kände sig skamsen för. Han hade inte hela bilden, inser han och det är inget jag kan lasta honom för. Man ser ju bara vad man ser, hur ska man veta vad man inte ser?

 

Det visade sig att polisen måste upprätta en anmälan men jag kan välja om jag vill medverka eller ej. Jag ska tillbaka imorgon för förhör och lämna in den bevisning jag har. Äventyrets kompis sa att han aldrig kommer ge sig, när han tycker att han har rätt ger han sig inte, men om vi får ett kontaktförbud beviljat bryter han faktiskt mot lagen varje gång han hör av sig.   

 

Känner enorm tacksamhet gentemot polisen så här långt. Att de båda tog sig tid med mig, stöttande, upprepade att jag inte gör något fel, att det var bra att jag kom dit, att de backar mig. Det känns. Samtidigt är det på riktigt nu och jag orkar inte riktigt ta in det. 

Mörka fantasier

På lördag träffar jag Seglaren igen. Hans hus är fortfarande bitvis renoveringskaos men jag ser fram emot riktigt höstiga dagar och kvällar hos honom när han är klar och vi kan leka framför öppna spisen. Han är händig och påhittig och har antytt planer på subtila fästpunkter även i det rummet. I slutet av förra veckan berättade jag om en tanke jag haft i ganska många år, för luddigt för att kallas fantasi, men en bild som återkommit med jämna mellanrum. Den bilden var mitt i prick för honom och han har preppat inför lördag. Pirrigt på ett behagligt sätt inför det.

 

Ett förtroende man bygger, att våga dela med sig av tankar och fantasier, särskilt eftersom – åtminstone för min egen del, jag ibland inte är säker på varifrån mina önskningar kommer. På det stora hela bottnar jag utan problem i mina känslor men jag har inte koll på det som Äventyret och jag kallade för Mörkret, hur mycket det påverkar mig och försöker komma åt mig. Mörkret sitter som en elak skugga i min hjärna, det vill mig illa och jag har liten insyn i vad som händer där eller hur det påverkar mig. Mörkret lurar, kommer jag för nära kan jag sugas in i det, men det är också en stark tjusning, att våga gå så nära som möjligt. Jag kan aldrig riktigt avgöra om en önskan om något extra utmanande är mörkret som lurar mig att närma mig så att det ska komma åt mig, eller om det är något jag faktiskt vill.

 

Seglaren och jag pratar om det, liksom jag pratade med Äventyret om det. Seglaren är lättare att prata med live. Egentligen föredrar jag att skriva men uppskattar att kunna ligga i Seglarens trygga famn medan han tålmodigt väntar tills orden kommer, oregelbundet och med ojämna pauser. Jag hör att min röst är annorlunda då, mer spänd, sitter högre upp i halsen. Ständigt den underliggande rädslan att han ska tycka att jag är besvärlig eller konstig men det är en risk jag bestämt mig för att jag bara måste ta, det finns inget alternativ om vi ska ses.  

 

Fråga till er kloka läsare: Om man skulle få för sig att prata med ett proffs om Mörkret, för att själv förstå, hur hittar man rätt proffs att prata med? Jag vet inte ens vad man ska leta efter, en psykolog eller terapeut eller beteendevetare eller är allt samma sak? Vilken sorts psykolog? Vilken skola? Hur vet man att man är bekväm med att prata med individen, innan man testat eller är det bara att försöka och hoppas på det bästa? Samt tiotusenkronorsfrågan: Kan det vara bättre att bara låta det vara och förhålla sig till det? Tänk om det blir värre om jag skulle börja röra runt i det?