Ja, det har ju varit ”lite mycket” i veckan men allt känns fortsatt bra. Inget nytt från Äventyret. Ju mer jag tänker på det, desto smartare förefaller det här med kontaktförbud. En tanke jag ofta återvänder till för att stärka mig är hans poliskompis reaktion när vi möttes. Den som är absolut närmast honom, enligt kompisen närmare än Äventyrets egna barn, anser att Äventyret är helt dum i huvudet och (kompisens ord): ”…Nästan så jag skulle vilja åka hem till honom och… puckla på honom.” Det sista med en ursäktande blick mot den andra polisen i rummet.
Jag tänker mycket på förhöret och att jag nog borde pratat friare, kommer på saker jag borde ha sagt. Jag hade inte tid att förbereda mig. Från att jag lämnade polisen på tisdagseftermiddagen till att jag satt där igen på onsdagen hann jag inget annat än att sammanställa det digitala materialet, sova och ha några möten. Plus, formad av jobbet. Faktabaserad. Jag baserade min berättelse under förhöret på det digitala materialet, datorn framför mig på bordet, använde det som tidslinje. Det blev nog lite kliniskt.
De frågade, både första och andra dagen, om han utsatt mig för någon form av våld, sexuellt eller annat. Såg kompisen lystra extra när hans kollega ställde frågan. Jag sa bestämt nej, vid båda tillfällen. Övertygad om att kompisen känner till vilken karaktär mitt och Äventyrets dynamik har bestått av, och andra gången de frågade sa jag något i stil med att jag, om jag velat jävlas, hade kunnat påstå det, (det finns även visst digitalt material som hade kunnat bevisa det, ibland när han och jag behövt prata om någon händelse som inte landat väl hos mig) men att det inte vore fair. Allt som skett mellan oss har ändå varit med samtycke enligt min mening. Oerhört tacksam att poliserna genomgående bara frågar om sådant som är relevant, inte en gång förefallit nyfikna så som ”en vanlig person” hade blivit nyfiken.
Jag ska nog försöka sluta tänka (och skriva) om det här nu, åtminstone tills det händer något nytt. Tack för att ni läser och för ert stöd!
6 kommentarer:
Håller verkligen tummarna för att det ska lugna ner sig nu. Hoppas du kan hitta lite sinnesro. / Maria
Hejar på dig. Hoppas verkligen att ni kan få riktig hjälp av polisen och att han ger sig. Det skulle ge mig mycket välbehövligt hopp om mänskligheten. Ylva
Tyckte också det var oerhört lugnande att kompisen verkligen trodde på dig - och reagerar som en medmänniska - även om han nu inte bör gå och "puckla på" Äventyret :D
Haha, Jag är inte så orolig för ”påpucklandet” 😆
Tack! Vi hoppas att allt är över nu bara! 🥰
Ja, håller med! Vi hoppas!
Skicka en kommentar