Strebern

Tidigare har jag berättat om den unge strebern. Han har en operativ roll, angränsande till min strategiska. Detta är hans första jobb efter universitetet, han är sjukt karriärskåt men tror att det räcker med vara inställsam, komma löjligt uppklädd till jobbet och att prata om hur mycket han vill framåt, uppåt. Prestationen är tunn och när jag försökt vara konstruktiv, förklara hur han kan presentera saker så att mottagaren lättare förstår och för att han själv ska kunna se lösningarna istället för att knuffa problemet vidare till andra, är han inte intresserad. Han visar inga tecken på analytisk läggning, kommer oförberedd till möten han själv kallat till och fast både hans chef och jag försökt coacha honom till en viss struktur är det likadant igen nästa gång. Det är minsta motståndets lag, han ger upp så snart något blir lite jobbigt, kommer till mig och vill att jag ska…

 

Tydligen blev han lovad en kometkarriär av den som anställde honom (och som några månader senare fick sparken). Nu tycker han att företaget är skyldigt honom en befordran. Ja, han använder det ordet. Han har faktiskt förtjänat en befordran eftersom han varit här 2,5 år nu, säger han, som att det är en karens man väntar ut.

 

Otåligt har han gjort en drive, sökt upp flertalet chefer och sagt att om de får en lucka i sin organisation så är han kanske intresserad. Inte enligt någon priolista, han verkar inte bry sig om vilken sorts jobb han får, bara det är ett steg upp, så han kör fullt ös på alla fronter samtidigt. Detta pratar han också om, tycker inte att det är skämmigt. En gubbe som jobbar här, nära vän med tidigare huvudägaren, har ett sånt där jobb som antagligen inte är ett jobb. Luddig titel, otydligt ansvarsområde, alltid inne på Aftonbladet när man går förbi och smiter vid lunch varje fredag. Någon sa att han närmar sig 65 och genast nappade Strebern. Hans jobb skulle jag kunna ta! Den han talade med undrade om Strebern ens vet vad gubben jobbar med (för vi är många som undrar) men nej, han hade ju inte en aning. Den tjänsten kommer inte att ersättas, det fattar varenda unge. Ja, utom Strebern då. 

Passivt aggressivt

På lördag skulle Lill egentligen varit med på en gymnastiktävling men ska inte det, eftersom Make, självutnämnd aktivitetschef, inte haft tid/prioriterat att läsa ett enda informationsmejl från gymnastikföreningen. Lill således inte anmäld och fick snällt stå och se på när de andra tjejerna provade tävlingsdräkter på träningen i onsdags. På väg hem storgrät hon hela vägen och jag gnisslade tänder över att Make inte bara sett till att sköta det här, att Lill hamnar hjärtskärande i kläm för att han gett sig själv tillåtelse att prioritera bort hennes fritidsintresse, utan att ens delegera det till mig.

 Han har alltid varit bra på att ge sig själv slack när han missar eller glömmer, van vid att omgivningen ställer upp och Det går säkert att lösa, som att det var en engångsgrej. Han första reaktion när han glömt eller missat något - vem kan vi prata med för att lösa detta? Och om det inte går: Åh, så DUMT att man inte kan anmäla sig i sista minuten! Som att det var dem det var fel på. Eller den där gången när han bokat en jobbresa samtidigt som jag, missat att jag inte skulle vara hemma. Alla möjligheter han bollar, han föredrar att sätta andra i en besvärlig situation framför att ta konsekvensen av sitt schabbel, det är inget problem i hans värld, bara problemet löser sig för hans del, omgivningen finns till för att mildra effekten när han missat. Då var sån OTUR, tyckte han, att mina föräldrar inte var hemma och kunde ställa upp som barnvakt.  

En aning naivt trodde jag honom när han sa att nya jobbet skulle betyda mer jobb veckorna han är i norr men att han skulle vara mer närvarande och ta större ansvar hemma de veckor han inte reser. Jo tjenare. Tigern och ränderna. Vad trodde jag? Plötsligt har jag blivit en sådan fru som är passivt aggressivt sur på sin man för att han jobbar för mycket. Där trodde jag inte att jag skulle hamna. 

Collateral damage

I fredags vad jag och två av killarna på lunchpromenad. Jag sa Vet ni vad jag ska göra i helgen? och berättade om min förestående injektion. Samtidigt sa jag uttryckligen Det kan ju stanna mellan oss för jag pallar inte med att höra allas åsikter i frågan.

Idag vid lunchen blev det ett kort uppehåll i samtalet och som för att fylla ut tystnaden säger den ena av dem, han som fortfarande går under smeknamnet Junior i gruppen, fast han är snart 35 och varit anställd längre än jag: Hörni, har ni tänkt på va slät Lo är i pannan? och sedan ett illmarigt lillebrorsleende. Jag blev faktiskt sur på honom. Bryr mig inte så mycket om botoxgrejen, känner att det i sig inte är något att hymla med och bryr mig minimalt ifall 'alla vet'. Det som gör mig sur är att jag uttryckligen bad dem att hålla det för sig själva men så gör (den ena av dem) inte det.

 

Nu vet jag i alla fall att jag inte kan berätta något hemligt för Junior, och jag pucklade (verbalt) duktigt på honom resten av eftermiddagen. På torsdag ska de på mässa och jag hade sagt att jag skulle med för att en annan person inte skulle åka med dem; den halvnya i Teamet, hon som vi fått för våra synder, persona non grata. Killarna bönade och bad att jag skulle med så att bilen skulle bli full men som konsekvens av Juniors utspel outade jag att jag inte ska med (vilket betyder en plats ledig i bilen), vilket fick den andre killen, han som var helt oskyldig, att halvt gå i taket och tycka att jag var jättetaskig. Sorry sa jag. Ha bättre pli på Junior i fortsättningen så blir det inte så här.

 

Precis innan jag gick från jobbet lät det som att ingen av de andra tre tänker åka på torsdag. En bilresa med henne ("och en påse morötter som färdkost – CRUNCH") är mer än de står ut med. Den här PNG kommer jag behöva skriva mer om snart. Situationen är snart ohållbar.

Tänk inte på detta!

I lördags hoppade jag på botoxtåget en gång för alla. Ingen jätteskön upplevelse men det går åtminstone fort. Många förmaningar om första dygnen. Gör inte si, gör inte så.  

När jag ser mig i spegeln tycker jag inte att det är jättestor skillnad, tvivlar på att någon skulle reflektera över det. Som det känns just nu är jag osäker på om jag kommer göra om det men avser inte tänka för mycket på det.

 

Samma sak med skrivandet. Har jag mer än en timma ostörd kör jag igång. Vet inte riktigt vad jag håller på med och övertänker inte.

 

Något jag däremot övertänker är vårt köksfix. Bänkskivan är åtminstone påbörjad, installation beräknas bli vecka 49. Vet inte riktigt hur vi ska få till köksön. Djävulen i detaljerna stressar mig, jag blir frustrerad över att en del blir jättefint och genomtänkt, men inte hänga ihop med annat – typ luckorna och fronterna som Make aldrig i livet skulle gå med på att byta eller ens måla om. Han tycker att de är fina. Att komma överens om väggarmaturer är avlägset. 

And who’s Madeleine?

Jag fick nog lite hybris av kommentarerna på förra inlägget. Tidigare idag hade jag några timmar över, så jag slog upp datorn och började bara skriva. Jag ser det inte som annat än ett experiment, en text, helt enkelt. Liksom förra gången jag gjorde ett liknande experiment har jag inga som helst problem med att skriva. Utmaningen är att jag vill vara ostörd men bara jag får vara det så hakar det aldrig upp sig. 

Just den här texten har definitivt en början och en mitt, men den hade behövt ha ett slut också. Hur slutar det? skrev jag i Word. Sedan ett ord som svar men frågan är om det ordet är tillräckligt. Hur som helst känns det illavarslande att hitta på ett slut till en verklighetsbaserad kedja av händelser, leka Gud liksom…

På tal om öppna äktenskap som slutar illa har jag lyssnat en del (selektivt) på Lily Allens senaste. Det var nog först på sjätte eller sjunde lyssningen som jag insåg att ”tennis” inte är en omskrivning för något annat, att just det blir droppen för henne.

 I can’t get my head ’round how you’ve been playing tennis. If it was just sex I wouldn’t be jealous.

Det tål att tänkas på.

I stopped CPR, after all it's no use

På tal om Lills tillblivelse slog det mig att jag nog inte skrivit så mycket alls om just det där med hur vi hamnade här, Make och jag, med Äventyr, Seglare och grejer. Om man bara blir inslängd i min livslogg förstår jag att man undrar Hur i hela friden…? Det har väl delvis varit av respekt för Make och vår relation, men jag tror att man kan konstatera att det egentligen alltid varit uppförsbacke för oss. Vår kemi på det planet har aldrig funkat och visst kan man fråga sig varför vi gifte oss med varandra, men under många år gick vi båda och intalade oss att det skulle bli bättre, att allt bara handlade om omständigheterna där och då. Bara det blir semester, bara det blir helg, bara det blir lite mindre på jobbet, bara vi inte är så trötta, bara vi går och lägger oss samtidigt, bara vi kommer igång…  

 

Som att börja cykla i uppförsbacke. Jag gav till slut upp. Ett svårt konstaterande, särskilt att tala med Make om. Det finns inget att bygga på, inget att rädda.
The spirit was gone, we would never come to.

 

Jag hade gärna sett att Make träffar någon men han är inte intresserad, inte tillräckligt motiverad för att söka en match och sedan odla den relationen. Min fysiska drift har alltid varit mycket starkare än hans. När vi satt på en restaurang i Rom noterade jag en vacker kvinna vid ett annat bord, ute med sina väninnor, alla fyra fixade och uppklädda - hon satt och slängde blickar på Make. Han är stilig, kanske särskilt för en italiensk kvinna om hon gillar långa och blonda män. Jag blev glad. En del av mig ville gå fram och säga Have you met Make? Skulle så gärna vilja att han får samma guldkant i livet som jag får.  

 

TUTA!

Idag fyller Lill åtta år! Så stor men ändå familjens lilla tjej. Hon är petit, har alltid följt sin kurva men legat en kanal under det normala. Hon står på händer mot en vägg i en minut och 21 sekunder och när hon får välja nagellack blir det metallicblå. Det låter kanske konstigt, men jag tänker ofta på tillfället hon blev till.  Redan då hade Make och jag det kämpigt med "samlivet". Jag minns hur frustrerad jag var över att ägglossning efter ägglossning passerade utan att vi ens försökte, för han "kände inte för det". Så den där söndagen i februari, när jag kände i hela kroppen Det är nu eller aldrig. Jag skulle iväg på tjänsteresa till Tyskland, Make 'kände inte för det' och jag var besviken men så var det som att han tog en för laget och några minuter senare, när han gjort sitt och lämnat rummet, ställde jag mig i princip på huvudet i sängen och såg till att komma, hade läst att den inre krampen kan ge extra skjuts.

Två veckor senare var jag i Polen, vaknade på natten av att brösten gjorde ont. Dagen efter köpte jag ett gravtest. På polska gravtest har de en bild av en söt bebis, så att man inte ska få några dumma idéer, och själva testet var knöligt, pipett och grejer. Men det blev ett svagt, svagt streck där på hotellrummet i Polen. Det lilla strecket var Lills första Hej! 

 

Några månader tidigare hade jag varit skengravid. Ingen mens på åtta veckor och positivt gravtest men kände mig inte gravid. Så kom mensen och jag fick tid hos en privat läkare som gjorde ultraljud och konstaterade förvånat att det var helt tomt där inne. Läkaren sa att när jag väl blev gravid igen skulle jag höra av mig och boka ett tidigt ultraljud i vecka 9, så kan vi se så att hjärtat slår då. Hon skrev även ut något läkemedel som skulle hjälpa till att få fäste. Sagt och gjort, jag kom dit vecka nio, ett litet hjärta slog och jag blev så lycklig.

 

För åtta år sedan; världens bästa förlossning. Sons blev rätt traumatisk, de blev tvungna att snabbt klippa navelsträngen och springa iväg med honom men Lill hade full pott på Apgar-skalan och jag mådde så himla bra. Mindre än en timma efter att hon fötts ställde jag mig i duschen, pigg och stark, säkert hög på kroppens egna smärtstillare. En barnmorska kom in och gjorde stora ögon. DUSCHAR DU?! Den enda smärta jag kände dagen efter var träningsvärk i armarna.

 

Idag har vi firat med nygräddade croissanter med (typ) Nutella eftersom åtminstone vår ICA Maxi inte säljer pain au chocolat längre. Eller panda-choklad som barnen sa när de var små. Hon ville bara ha en liten present på morgonen och resten ikväll när vi äter med mormor och morfar på restaurang.

 

Lilla Lill. Jag älskar henne mer än livet.