På lördag skulle Lill egentligen varit med på en gymnastiktävling men ska inte det, eftersom Make, självutnämnd aktivitetschef, inte haft tid/prioriterat att läsa ett enda informationsmejl från gymnastikföreningen. Lill således inte anmäld och fick snällt stå och se på när de andra tjejerna provade tävlingsdräkter på träningen i onsdags. På väg hem storgrät hon hela vägen och jag gnisslade tänder över att Make inte bara sett till att sköta det här, att Lill hamnar hjärtskärande i kläm för att han gett sig själv tillåtelse att prioritera bort hennes fritidsintresse, utan att ens delegera det till mig.
Han har alltid varit bra på att ge sig själv slack när han missar eller glömmer, van vid att omgivningen ställer upp och Det går säkert att lösa, som att det var en engångsgrej. Han första reaktion när han glömt eller missat något - vem kan vi prata med för att lösa detta? Och om det inte går: Åh, så DUMT att man inte kan anmäla sig i sista minuten! Som att det var dem det var fel på. Eller den där gången när han bokat en jobbresa samtidigt som jag, missat att jag inte skulle vara hemma. Alla möjligheter han bollar, han föredrar att sätta andra i en besvärlig situation framför att ta konsekvensen av sitt schabbel, det är inget problem i hans värld, bara problemet löser sig för hans del, omgivningen finns till för att mildra effekten när han missat. Då var sån OTUR, tyckte han, att mina föräldrar inte var hemma och kunde ställa upp som barnvakt.
En aning naivt trodde jag honom när han sa att nya jobbet skulle betyda mer jobb veckorna han är i norr men att han skulle vara mer närvarande och ta större ansvar hemma de veckor han inte reser. Jo tjenare. Tigern och ränderna. Vad trodde jag? Plötsligt har jag blivit en sådan fru som är passivt aggressivt sur på sin man för att han jobbar för mycket. Där trodde jag inte att jag skulle hamna.
5 kommentarer:
Kan du inte skippa det passiva och bli direkt aggressiv? Låter som att han behöver höra det, här får han ju steppa upp lite.
Ett utmärkt råd men pallar inte. Han blir så fruktansvärt defensiv. Vet hur det blir, en lång lång triad om allt (annat) han gör och allt som jag (inte) gör och så en helg i tjurig tystnad. Jag pyser lite här istället 😅💨
Måste hålla med C här, även om jag fattar känslan av att bara inte orka det defensiva. Låter han också dig sköta förklaringen till dottern? Så du tvingas sitta och släta över att han bara inte tog henne och sitt ansvar på större allvar? Eller har han vett att ta ansvar då och verkligen be henne om ursäkt? Det är min värsta, när jag sen efter en sån där grej hör mig själv laga och förklara för ungen, vad pappan bara tappat bort, och liksom fixar hans miss i deras relation.
Ylva
Ja alltså, hög igenkänning. Skulle själv (tyvärr) aldrig ens komma på tanken att låta min man ha nåt slags ansvar för gymnastiken, fotboll funkar hyfsat för där bryr han sig faktiskt. Och jag kan inte heller låta bli att undra om han själv bad Lill om ursäkt eller om du var tvungen att gå in och trösta/släta över.
Nej, han sa inte förlåt till Lill och jag tror inte att han upplevde att det var hans fel. Han missade ju bara. Som vem som helst kan göra. Det kan hända den bäste, osv.
Jag å min sida slätade inte över å hans vägnar. Försökte trösta, ja, men slätade inte över. Som kompensation till Lill sa jag att hon och pappa kan göra något roligt ihop på lördag. Låter som att hon vill till simhallen. Vet att Make kommer gå med på det utan gnäll och annars får jag påminna honom om varför Lill var ledsen från början.
Skicka en kommentar