Kontorsdramatiken: Lucia Edition

HR-avdelningen, de som mobbar receptionisten, åtminstone ägnar sig åt lite hederliga gamla härskartekniker gentemot henne, de kallar sig inte HR utan "People & Culture". Visst serru. Nu är de ute på tunn is eftersom de bestämt att i år blir det ingen skolklass som ska gå luciatåg, utan det ska de själva göra, tillsammans med Ekonomiavdelningen. Tre personer av sex på Ekonomi sa omedelbart att de vägrar vara med, övriga är motvilliga. Den Lilla Kurviga var först rätt taggad men eftersom P&C redan bestämt allt och inte är mottagliga för övriga förslag eller egna initiativ blev hon snart av-taggad.

 

Den enda på ekonomi som verkar relativt tillfreds är CFOn. Han var nämligen snabb på att paxa luciarollen, till P&C-kvinnornas missnöje. Enligt uppgift har det framförts flera propåer om att någon av dem ska vara lucia istället, men han är benhård. Paxat är paxat. Själv känner jag att om luciatåget består av fyra P&C-kvinnor och en luciaklädd man sitter jag hellre kvar på min plats och jobbar.

 

Utöver Luciagate gör de sitt bästa för att bygga en värdeordssekt. Fyra ord som betyder allt och inget. Tanken är väl god och så, men värdeorden blir rätt tandlösa när inte en människa förstår hur det påverkar deras vardag, eller när ingen i ledningen föregår med gott exempel. P&C-chefen verkar tro att om man pratar tillräckligt länge tillräckligt ofta om stark företagskultur får man en stark företagskultur automatiskt och upprepar man värdeorden kommer folk till slut att bli frälsta.

 

Senaste påhittet är en pepparkakshustävling mellan avdelningarna. Trevligt! Men! Pepparkaksbyggena ska SPEGLA VÅRA VÄRDEORD! Och den traditionsenliga julhälsningen som varje avdelning spelar in och visas för hela företaget på årets sista månadsinfo, den ska också SPEGLA VÅRA VÄRDEORD. Som en icke-namngiven källa sa: Den lilla, lilla inspiration och kreativitet man möjligen lyckades uppbåda inför den uppgiften tidigare är ju stendöd nu.

 

Som teamets kreative chef är jag ansvarig för julhälsningen. I år blir det en lökig, inställsam och framförallt ironisk skapelse. En AI-genererad Last Christmas-refräng med modifierad text som soundtrack till vår tolkning av musikvideon. Minus George Michaels blonderade toppar, då'rå. Kommer bli succé.

Tillit x 2

Seglaren bekräftade att han sett mig i lördags och bestämt sig för att avbryta. Så långt allt väl. På minussidan: Han är inte kommunikativ om sådant. Jag känner att jag kan berätta för honom om allt, han blir inte trött eller less eller ger sken av att tycka att jag är jobbig, men det är en relativ envägskommunikation. Inga eller få följdfrågor, inte mycket till reaktion. Här jämför jag med Äventyret som lade hela sin själ i att förstå och reda ut något som hänt. Han gav sig inte förrän jag vänt ut och in på mig själv, även om jag var initialt motvillig och trodde att jag inte ville prata om det.

 

Det här med att en persons bästa sida också ofta är en persons sämsta sida. Det jag uppskattar med Seglaren är ju att han är okomplicerad och inte krånglar till det, men det är också det jag (ibland) uppskattar minst med honom, som med just detta.

 

Lite funderar jag på om det kan vara en tillitsfråga från hans sida.
När jag säger Jag litar på dig svarar han Och jag litar på dig, alltid med en allvarlig underton som antyder att den tilliten inte är någon självklarhet. Om han blev anklagad för något skulle han bli av med jobbet, jag tror att det är den sortens tillit han syftar på. Drar han sig för att kommunicera skriftligt av den anledningen? En kort stund i lördags begick han ett övergrepp, om än utan uppsåt och jag håller det inte emot honom, "den som ger sig in i leken" osv, han avbröt så fort han förstod, men kontrasten mellan hur han och Äventyret reagerar på motsvarande typ av händelse skaver lite hos mig, betydligt mer än händelsen i sig. 

Åtta timmar Seglare

Det här att jag alltid sover så illa efter Seglaren, liksom jag alltid gjorde efter Äventyret, det är som att allt behöver falla på plats. Mellan sömn och vaket lyfter min hjärna fram sådant jag inte tänkte så mycket på i stunden, loopar det, sätter ljuset på från olika håll för att hitta en spricka. Det är alltid något jag behöver kommunicera med honom om efteråt. Idag, efter åtta intensiva timmar igår, vill jag veta om han såg mig i en mycket utsatt, utmanande situation. Allt gick bra men jag behöver veta om det gick bra för att han hade koll och styrde åt rätt håll, eller om det bara var tur. 

Det är inte första gången jag ställer den frågan och hittills har han alltid fått mig lugn i att han haft koll. När han förklarar för mig vad han sett, hur han läst mig, berättar för mig vilka tecken jag gjort, hur han reagerat på dem. Att jag knöt händerna hårt, hur jag lät eller rörde huvudet, sådant jag inte gör med flit men jag känner igen när han säger det och det gör mig lugn. Jag har, från första gången vi sågs, varit trygg med att han aldrig skulle göra mig illa, med flit eller av nonchalans, men nu är jag också betydligt tryggare i att han läser mig, lär sig mina tecken. En högre nivå av tillit. 

Det var nog likadant med Äventyret, ända till slutet. Jag slutade aldrig ställa den frågan till honom, slutade aldrig be om den bekräftelsen. Såg du mig? Hade du koll? Jag kommer antagligen aldrig sluta ställa den frågan till Seglaren heller men om man nu, så här i goda vänners lag, skulle jämföra så är Seglaren mer försiktig. Äventyret gick för långt ibland, kunde ha något för stor tilltro till sig själv. Vi pratade alltid om det efteråt, han sa förlåt och tog reservationslöst hela ansvaret om det var något som skavde hos mig. Seglaren upplever jag som mer riskmedveten även i stunden, mer noga att inte göra fel. Jag tror att det kommer bli färre sådana samtal med honom. 

Strebern

Tidigare har jag berättat om den unge strebern. Han har en operativ roll, angränsande till min strategiska. Detta är hans första jobb efter universitetet, han är sjukt karriärskåt men tror att det räcker med vara inställsam, komma löjligt uppklädd till jobbet och att prata om hur mycket han vill framåt, uppåt. Prestationen är tunn och när jag försökt vara konstruktiv, förklara hur han kan presentera saker så att mottagaren lättare förstår och för att han själv ska kunna se lösningarna istället för att knuffa problemet vidare till andra, är han inte intresserad. Han visar inga tecken på analytisk läggning, kommer oförberedd till möten han själv kallat till och fast både hans chef och jag försökt coacha honom till en viss struktur är det likadant igen nästa gång. Det är minsta motståndets lag, han ger upp så snart något blir lite jobbigt, kommer till mig och vill att jag ska…

 

Tydligen blev han lovad en kometkarriär av den som anställde honom (och som några månader senare fick sparken). Nu tycker han att företaget är skyldigt honom en befordran. Ja, han använder det ordet. Han har faktiskt förtjänat en befordran eftersom han varit här 2,5 år nu, säger han, som att det är en karens man väntar ut.

 

Otåligt har han gjort en drive, sökt upp flertalet chefer och sagt att om de får en lucka i sin organisation så är han kanske intresserad. Inte enligt någon priolista, han verkar inte bry sig om vilken sorts jobb han får, bara det är ett steg upp, så han kör fullt ös på alla fronter samtidigt. Detta pratar han också om, tycker inte att det är skämmigt. En gubbe som jobbar här, nära vän med tidigare huvudägaren, har ett sånt där jobb som antagligen inte är ett jobb. Luddig titel, otydligt ansvarsområde, alltid inne på Aftonbladet när man går förbi och smiter vid lunch varje fredag. Någon sa att han närmar sig 65 och genast nappade Strebern. Hans jobb skulle jag kunna ta! Den han talade med undrade om Strebern ens vet vad gubben jobbar med (för vi är många som undrar) men nej, han hade ju inte en aning. Den tjänsten kommer inte att ersättas, det fattar varenda unge. Ja, utom Strebern då. 

Passivt aggressivt

På lördag skulle Lill egentligen varit med på en gymnastiktävling men ska inte det, eftersom Make, självutnämnd aktivitetschef, inte haft tid/prioriterat att läsa ett enda informationsmejl från gymnastikföreningen. Lill således inte anmäld och fick snällt stå och se på när de andra tjejerna provade tävlingsdräkter på träningen i onsdags. På väg hem storgrät hon hela vägen och jag gnisslade tänder över att Make inte bara sett till att sköta det här, att Lill hamnar hjärtskärande i kläm för att han gett sig själv tillåtelse att prioritera bort hennes fritidsintresse, utan att ens delegera det till mig.

 Han har alltid varit bra på att ge sig själv slack när han missar eller glömmer, van vid att omgivningen ställer upp och Det går säkert att lösa, som att det var en engångsgrej. Han första reaktion när han glömt eller missat något - vem kan vi prata med för att lösa detta? Och om det inte går: Åh, så DUMT att man inte kan anmäla sig i sista minuten! Som att det var dem det var fel på. Eller den där gången när han bokat en jobbresa samtidigt som jag, missat att jag inte skulle vara hemma. Alla möjligheter han bollar, han föredrar att sätta andra i en besvärlig situation framför att ta konsekvensen av sitt schabbel, det är inget problem i hans värld, bara problemet löser sig för hans del, omgivningen finns till för att mildra effekten när han missat. Då var sån OTUR, tyckte han, att mina föräldrar inte var hemma och kunde ställa upp som barnvakt.  

En aning naivt trodde jag honom när han sa att nya jobbet skulle betyda mer jobb veckorna han är i norr men att han skulle vara mer närvarande och ta större ansvar hemma de veckor han inte reser. Jo tjenare. Tigern och ränderna. Vad trodde jag? Plötsligt har jag blivit en sådan fru som är passivt aggressivt sur på sin man för att han jobbar för mycket. Där trodde jag inte att jag skulle hamna. 

Collateral damage

I fredags vad jag och två av killarna på lunchpromenad. Jag sa Vet ni vad jag ska göra i helgen? och berättade om min förestående injektion. Samtidigt sa jag uttryckligen Det kan ju stanna mellan oss för jag pallar inte med att höra allas åsikter i frågan.

Idag vid lunchen blev det ett kort uppehåll i samtalet och som för att fylla ut tystnaden säger den ena av dem, han som fortfarande går under smeknamnet Junior i gruppen, fast han är snart 35 och varit anställd längre än jag: Hörni, har ni tänkt på va slät Lo är i pannan? och sedan ett illmarigt lillebrorsleende. Jag blev faktiskt sur på honom. Bryr mig inte så mycket om botoxgrejen, känner att det i sig inte är något att hymla med och bryr mig minimalt ifall 'alla vet'. Det som gör mig sur är att jag uttryckligen bad dem att hålla det för sig själva men så gör (den ena av dem) inte det.

 

Nu vet jag i alla fall att jag inte kan berätta något hemligt för Junior, och jag pucklade (verbalt) duktigt på honom resten av eftermiddagen. På torsdag ska de på mässa och jag hade sagt att jag skulle med för att en annan person inte skulle åka med dem; den halvnya i Teamet, hon som vi fått för våra synder, persona non grata. Killarna bönade och bad att jag skulle med så att bilen skulle bli full men som konsekvens av Juniors utspel outade jag att jag inte ska med (vilket betyder en plats ledig i bilen), vilket fick den andre killen, han som var helt oskyldig, att halvt gå i taket och tycka att jag var jättetaskig. Sorry sa jag. Ha bättre pli på Junior i fortsättningen så blir det inte så här.

 

Precis innan jag gick från jobbet lät det som att ingen av de andra tre tänker åka på torsdag. En bilresa med henne ("och en påse morötter som färdkost – CRUNCH") är mer än de står ut med. Den här PNG kommer jag behöva skriva mer om snart. Situationen är snart ohållbar.

Tänk inte på detta!

I lördags hoppade jag på botoxtåget en gång för alla. Ingen jätteskön upplevelse men det går åtminstone fort. Många förmaningar om första dygnen. Gör inte si, gör inte så.  

När jag ser mig i spegeln tycker jag inte att det är jättestor skillnad, tvivlar på att någon skulle reflektera över det. Som det känns just nu är jag osäker på om jag kommer göra om det men avser inte tänka för mycket på det.

 

Samma sak med skrivandet. Har jag mer än en timma ostörd kör jag igång. Vet inte riktigt vad jag håller på med och övertänker inte.

 

Något jag däremot övertänker är vårt köksfix. Bänkskivan är åtminstone påbörjad, installation beräknas bli vecka 49. Vet inte riktigt hur vi ska få till köksön. Djävulen i detaljerna stressar mig, jag blir frustrerad över att en del blir jättefint och genomtänkt, men inte hänga ihop med annat – typ luckorna och fronterna som Make aldrig i livet skulle gå med på att byta eller ens måla om. Han tycker att de är fina. Att komma överens om väggarmaturer är avlägset.