Äpplen och aupairon

Annan fnissig sak med Cass är att en av papporna i klassen sa till Make att han höll på att anmäla ett barnarov i veckan, när han såg våra barn gå iväg med en kvinna som såg lite random ut. Han är f d polis, och kanske lite extra på sin vakt (tacksamt nog). 

Vi sa det till Son och då sa han att ja, Antons pappa hade frågat vem hon var och då hade Son enkelt svarat "Det är Cass" - så klart. 

Han hade också frågat någon lärare som var i närheten och kunde bekräfta att allt var i sin ordning. Gulligt av honom att bry sig! Då känns det extra bra att jag tog hand om Anton för några veckor sedan på skolgården, när han var ledsen för att några varit elak med honom. Fint när man håller lite koll på varandras ungar. 

Du kan va' en kiwi

Igår berättade jag vid middagsbordet om en kiwi-incident som Käck i sin tur berättat för mig. Det handlade om ett frisörbesök, en grön shot (som alldeles säkert inte skulle innehålla kiwi) och en allvarlig allergisk reaktion. Cass såg frågande ut och ba' "Kiwi?"
Jag ba': Ja. Kiwi.

Hon ba': Kiwi…?

Jag ba': Jamen du vet såndär grön frukt med ludet brunt skal? Det är klart du vet! Det MÅSTE hela kiwi på franska också.

 
Hon såg fortfarande lika frågande ut och Make reste sig för att hämta en kiwi att visa henne men precis samtidigt sa jag, som lite lärt mig hur hon funkar:

"När du ser kiwin kommer du säga Aha! Kiwí! (fransk intonation)" och hennes omedelbara reaktion var "AHHH! Kiwí!" med samma franska uttal. Jag var tvungen att betona sista i:et för att poletten skulle trilla ner. 

 

Gu' så vi skrattade och det var inte första gången på de här veckorna som hon inte fattat för att man betonat lite, lite fel. Rolig har vi ihop!

Jaha. Nähä.

 Livet knallar på. De gula kantarellerna verkar vara på upphällningen. Förra helgen var tydligen årets svamphelg. Nu är det trattisar mest. Inte lika kul, de växer ju precis överallt, man bara tar fem kliv ut i skogen och skördar, men bättre än inget. Ganska lugnt på jobbet också, ta i trä. 

Det funkar fortsatt bra med Cass, men Son är inte lika förtjust längre. Det där med hundra procent uppmärksamhet från henne har lagt sig, han tycker inte att hon är lika kul för hon leker inte med honom som hon gjorde första veckan. Vi kan inte klandra henne. Han gillar ju mest att bygga Lego, och vill gärna ha någon som sitter och tittar på. Han tycker också att det är lite jobbig att de inte kan prata med varandra. Fullt förståeligt det också. Lill och hon däremot, de har stor glädje av varandra. De ritar och busar och gosar och trivs allmänt i varandra sällskap. 

Imorgon skickar dem till Leos, som lite teamaktivitet. De behöver hitta på något kul ihop. 

Vi tycker fortfarande att hon är rätt passiv, tar inte mycket egna initiativ, men när vi ber henne om något är det alltid bara glada miner och "with pleasure!" Man SMS:ar och ber henne städa nedervåningen, dammsuga och så. När man kommer hem från jobbet är det perfekt ordning. Lördag morgon putsar jag fönster, behöver inte börja med att städa. Så värt. 

Hon är verkligen en del av familjen. Skönt att det känns så. Hon gillar att hänga med på allt möjligt och är nästan lika mycket sällskapsdam till mig som allt annat. Vi tränar ihop, gör ärenden ihop, hon hänger i köket medan jag lagar mat. Det är trevligt, känns inte jobbigt. Känner dock att jag behöver passa det lite, så att inte Make börjar känna sig utanför. Inte för att han är lagd åt det hållet, men det är viktigt att hålla balansen. 

Igår natt fick jag i en dröm flashback till en (sex)dröm jag hade för ganska länge sedan. Det var något av det sjukaste jag drömt någonsin, så sjukt att man aldrig kunnat berätta det för någon. Enormt obehaglig känsla när jag vaknade till i gryningen och försökte reda ut om det där som jag påmints om faktiskt hade hänt på riktigt, eller om det varit en dröm. Det kändes som att det hänt, men som att jag varit väldigt väldigt berusad, så berusad att jag glömt det efteråt och att minnet poppat upp från ett djupt, mörkt skrymsle av mitt undermedvetna. Dessutom var jag först osäker på exakt VEM det hänt med (en kvinna visste jag, bara en sådan sak - jag är ju straight som en linjal) men sedan, när jag kom på vem tänkte att om det hänt borde ju relationen med den personen blivit ansträngd och konstig, och det har den ju inte blivit så då kan det omöjligt ha hänt på riktigt.
Rationellt är jag säker på att det inte hänt, men skamkänslorna finns kvar. Att man bara har det i sig, att ens undermedvetna kan producera något så knäppt. Det är läskigt och skämmigt nog. 

De litterära utmaningarna

Äntligen har jag hittat en riktigt bra ljudbok igen! Minns knappt när jag lyssnade klart på en ljudbok senast. 

Dumt med ljudböcker:

- Långa passager blir så fruuuuktansvärt långa. Ibland när jag läs-läser hoppar jag över några sidor här och var men det kan man inte med ljudböcker.

- Det går inte att tänka på annat ens en sekund för då tappar man bort sig helt. Ljudböcker måste vara det ultimata beviset på att multitasking är ett fenomen som inte existerar. Slår åt andra hållet också, har lite svårt att hålla koll både på fartkameror och hastighetsmätaren när jag lyssnar. Det bästa är att hamna bakom någon som kör precis strax över 90, och hålla sig där.

- Manliga uppläsares sätt att läsa kvinnliga röster. Tokig blir man på vissa. Alla kvinnliga röster läses med pipig, gnällig stämma. Går liksom inte att ta på allvar. 

(Kommer att tänka på en konsult som var inne på förra jobbet. När han återgav något hans fru sagt gjorde han det med mini-musröst. "Låter din fru verkligen sådär?" markerade jag. Nej, det gjorde hon ju inte. Jag tror t o m att jag sa något om att jag inte uppskattat om min man härmat mig sådär. Han såg lite fundersam ut, som att han aldrig haft anledning att reflektera över saken förr, det var nog på tiden.)

Här om dagen höll jag helt på att ge upp om ljudböcker då jag såg att ÅSA LARSSON äntligen kommit med en ny, vadå - 10 år senare? Det är en kvinna* som läser på underbar mjuk norrländska (kan inte placera närmare än så) och hon gör inga fjantiga röster. Nu är bilpendlingen ett nöje igen!

* OMG, det ÄR Åsa Larsson som läser själv! Känner mig konstigt star struck.

Allt utom

Det börjar bli lite mer folk på kontoret nu. Inte fullt hus, men nästan och det är roligare så.

Framförallt är jag glad att en av mina favoritkollegor, som annars nästan bara jobbar hemma, är på plats lite mer. Det är honom jag jobbat närmast under hela den här cirkusen som varit sedan semestern, och det har varit trevligt. Jag tror aldrig att jag känt mig attraherad av någon som är yngre än jag själv tidigare, men han är liksom en gammal själ i en ung kropp. Han är stark, lugn, trygg men med en glöd. Något av det sexigaste jag vet är kontrollerade krafter. När man vet att det finns en fysisk förmåga och vilja eller en stark drift som hålls tillbaka av självdisciplin och civiliserad insikt om vad som är rätt och fel. Det är så med honom. Dessutom är han verkligen inte fy skam att se på. Det är något särskilt mellan oss, så där så att det nästan blir lite jobbigt att vara i samma rum, för allt man säger och gör känns tillgjort.

 

Tidigare idag stod jag lite framåtböjd över skrivbordet och pysslade med något i fönstret när jag blev medveten om någon rakt bakom mig. Jag vred huvudet och mötte hans blick över axeln där han stod i dörröppningen och rodnade, visste inte riktigt var han skulle fästa blicken och vi tänkte båda uppenbart på samma sak. Det blir så mest hela tiden, även i mindre explicita situationer. 

Insikt som kommit med åren: Allt måste inte röra sig i en riktning. Något kan bara vara på ett visst sätt, det behöver inte utvecklas åt något håll. Jag kan vara ömsesidigt attraherad av en man jag träffar regelbundet utan att det händer mer än att vi är lite osmidiga och distraherade i varandras närhet, det betyder inte att vi till slut kommer hoppa i säng med varandra eller att någons äktenskap ska gå i kras. Det kan vara så här och det är okej. 

 

Jag berättar om det för Make. Det är det fina, vi pratar om sådant. Han har inte ett uns svartsjuka i sig, snarare tvärt om. Jag tror det är bra. Alla relationer kanske inte hade fungerat så, men för oss (för mig) är det ett måste. Ingen av oss håller den andra fast, ingen vill begränsa den andre, nästan oavsett vad det handlar om. Jag hade inte kunnat gå tillbaka till att ha det på något annat sätt, då hade jag behövt göra mig fri på riktigt och det vill jag inte. Jag har inte uttryckt det riktigt så, men Make vet. Det enda vi inte har utrymme för är hemligheter och lögner. Hemligheter och lögner hör inte hemma i vår relation.  

Nailed it

 Håll i er vänner för idag blir det modeblogg! Fast tvärt om. Jag gillar varken mode eller trender, helt ointresserad. Kollar ibland på H&M online och hääääpnar över hur mycket fula kläder det finns. Varför vill man gå runt i multimönstrade tält om man så att säga inte måste? 

Igår kände jag mig så himla fin med hela två Sellpy-fynd. En kortärmad vit sidenblus som inte passade så himla bra egentligen, stramade lite väl över behagen så att säga, men igår fick jag en snilleblixt och hade den under vackra havsgröna kashmir/mohair/(vad det nu är för fint material?) Benetton-koftan med små fina knappar som jag fick hem i samma sändning. Kragen på vita blusen är PERFEKT! Sådär lite längre och spetsigare, blusen knäppt hela vägen upp i halsen och koftan också. Till det en kort, lite glammig kjol med smått grafiskt mönster i svart, silver och minimala fläckar av exakt samma gröna nyans som i koftan. Inte ett öga torrt av den kombinationen. Opaka strumpbyxor och herrloafers till. Tumregeln är att om man ska ha kort kjol på jobbet måste det vara med lågklackat och allra helst tjocka strumpbyxor till. Annars blir det "lite bart", tycker jag. 

Nu efter 15 september kör jag ögonskugga också, fram till någongång på vårkanten, ungefär samtidigt som fräknarna kommer. Fick dessutom feeling och lockade till håret. Farmors små guldörhängen. Mmmm...

Om jag måste välja en grej väljer jag krage. 
Kragar är så jäla fint.

Elddopet

Son är hemma förkyld idag så det blir allvar för Cass eftersom både Make och jag har måste-grejer på jobbet. Hon var lite orolig för kommunikationen i morse men när jag ringde dem innan lunch verkade båda helnöjda så jag antar att det går bra. 

 

Som en skänk från ovan levererade Earlybird en laddning pysselmaterial från Skapamer idag på morgonen. Det är allt möjligt som jag väntat på i många veckor, t o m glömt vad jag beställt, men leveransen försenad p g a ETT paket tuschpennor som var restade. Det är alltid så med dem. En grej de inte har i lager och då håller de hela beställningen.

 

Angående kommunikationen känner vi att hon inte försökt särskilt mycket hittills. Hon pratar glatt på med barnen, men verkar inte riktigt ha den pedagogiska känslan. Det hade kanske inte jag heller när jag var 22. Hon skulle ju klara sig jättelångt om hon använde konstruktivt och tydligt kroppsspråk, men hon har inte riktigt gjort den kopplingen. Däremot har Lill lärt sig göra en hoppa-gest med händerna, så kan visa Cass att hon vill ut och hoppa studsmatta och Cass har jag lärt säga "Visa mig" så att hon kan påminna barnen att visa snarare än säga om det är så att de inte förstår varandra. Det mesta går ändå att visa.

 

Någon som däremot levlar sin franska är jag. Jädrar, känns som jag kommer vara halvt flytande till jul. Alla de där fraserna och meningarna som hon använder, jag härmar och gör dem till mina. När vi är ute frågar jag vad allt heter, hur man säger det och det. Jag gissar hejvilt, pusslar ihop det lilla jag kan med frågetecken efter och hon rättar mig men ibland får jag till det. Det känns naturligt att ha franskan i bakgrunden, hemtamt.