Livet knallar på. De gula kantarellerna verkar vara på upphällningen. Förra helgen var tydligen årets svamphelg. Nu är det trattisar mest. Inte lika kul, de växer ju precis överallt, man bara tar fem kliv ut i skogen och skördar, men bättre än inget. Ganska lugnt på jobbet också, ta i trä.
Det funkar fortsatt bra med Cass, men Son är inte lika förtjust längre. Det där med hundra procent uppmärksamhet från henne har lagt sig, han tycker inte att hon är lika kul för hon leker inte med honom som hon gjorde första veckan. Vi kan inte klandra henne. Han gillar ju mest att bygga Lego, och vill gärna ha någon som sitter och tittar på. Han tycker också att det är lite jobbig att de inte kan prata med varandra. Fullt förståeligt det också. Lill och hon däremot, de har stor glädje av varandra. De ritar och busar och gosar och trivs allmänt i varandra sällskap.
Imorgon skickar dem till Leos, som lite teamaktivitet. De behöver hitta på något kul ihop.
Vi tycker fortfarande att hon är rätt passiv, tar inte mycket egna initiativ, men när vi ber henne om något är det alltid bara glada miner och "with pleasure!" Man SMS:ar och ber henne städa nedervåningen, dammsuga och så. När man kommer hem från jobbet är det perfekt ordning. Lördag morgon putsar jag fönster, behöver inte börja med att städa. Så värt.
Hon är verkligen en del av familjen. Skönt att det känns så. Hon gillar att hänga med på allt möjligt och är nästan lika mycket sällskapsdam till mig som allt annat. Vi tränar ihop, gör ärenden ihop, hon hänger i köket medan jag lagar mat. Det är trevligt, känns inte jobbigt. Känner dock att jag behöver passa det lite, så att inte Make börjar känna sig utanför. Inte för att han är lagd åt det hållet, men det är viktigt att hålla balansen.
Igår natt fick jag i en dröm flashback till en (sex)dröm jag hade för ganska länge sedan. Det var något av det sjukaste jag drömt någonsin, så sjukt att man aldrig kunnat berätta det för någon. Enormt obehaglig känsla när jag vaknade till i gryningen och försökte reda ut om det där som jag påmints om faktiskt hade hänt på riktigt, eller om det varit en dröm. Det kändes som att det hänt, men som att jag varit väldigt väldigt berusad, så berusad att jag glömt det efteråt och att minnet poppat upp från ett djupt, mörkt skrymsle av mitt undermedvetna. Dessutom var jag först osäker på exakt VEM det hänt med (en kvinna visste jag, bara en sådan sak - jag är ju straight som en linjal) men sedan, när jag kom på vem tänkte att om det hänt borde ju relationen med den personen blivit ansträngd och konstig, och det har den ju inte blivit så då kan det omöjligt ha hänt på riktigt.
Rationellt är jag säker på att det inte hänt, men skamkänslorna finns kvar. Att man bara har det i sig, att ens undermedvetna kan producera något så knäppt. Det är läskigt och skämmigt nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar