Miljöboven hälsar…

…från Comosjöns södra strand. 

Sitter här på balkongen och försöker sätta fingret på vad det är med (andra) turister som gör att jag blir så störd. Jag kan inte njuta av platsen, kan inte se det vackra, när varenda människa har praktiska skor (gympadojor), praktiska väskor (ryggsäckar) och praktiska huvudbonader (kepsar i ljusa färger). Man går runt och hör i princip inte ett ord italienska någonstans, bara amerikansk engelska. 

Det blir inte äkta när ingen av människorna jag ser har någon förankring till platsen. Alla är bara tillfälligt inklippta och utklädda. Platsen blir en kuliss, turisterna statister. 

Jag tog tåget idag till Saronno, får panik av alla shorts och vita kepsar. Fick ett infall och gick till tågstationen som ligger ett stenkast från hotellet, googlade biljettautomatens snabbval och bestämde mig för Saronno. Köpte biljett och hoppade på tåget som stod inne på perrongen. Jag hade hoppats på en bra lunch men det var som att bara barer och mackställen hade öppet mitt på dagen. På väg tillbaka var tåget fullt av skräniga tonåringar som just slutat skolan. Från tåget ser man över murarna, in i folks trädgårdar. Det är slitet och påvert men det är inga kulisser, folks liv händer där. 

Åt rätt håll

• Det känns mycket bättre med Sofia nu. Man behöver vara tydlig med vad man förväntar sig kring det husliga men det känns som att man bara behöver säga det en gång. I helgen ska hon träffa en italiensk tjej som hon fått kontakt med genom någon lokal Facebookgrupp. Som vi tjatade på både Cass och Lisa om att försöka hitta lite umgänge här, men de var aldrig intresserade. Kul att Sofia verkar sugen och tar initiativ! En annan grej som är bra med henne är att hon håller koll och tänker själv. Hon påminner oss om att Lill har idrott idag. Igår om att biblioteksböckerna skulle med. Sådana saker. Det är också väldigt uppskattat! 

Livet knallar på. Sofia har inte gjort någon flygande start. Hon är bra med Lill men visar oroväckande begränsad initiativförmåga när det kommer till allt husligt. Första två kvällarna sa hon bara god natt och lämnade oss med disken. Sin frukosttallrik ställer hon bara i diskhon. Hittills tror jag faktiskt inte att hon lyft ett enda finger i köket eller någon annanstans.

 

Make och jag bestämde att det är en bra grej om vi inför veckomöten så det hade vi i söndags. En genomgång av veckan som kommer och ett bra tillfälle att repetera det vi sa under intervjuerna, vad vi förväntar oss för support. Det var ett bra samtal, hon svarar okej och naturligtvis till allt vi säger, som att det inte behöver nämnas. På veckomötet sa jag att det inte funkar om vi ska mikromanagera henne, hon måste se själv vad som behöver göras. Absolut! höll hon med men jag är tveksam. Ser man inte så ser man inte men vi ger henne ett tag till. Igår var Lill hemma från skolan och Sofia tog hand om henne hela dagen så det var inte riktigt läge att bråka om en yoghurttallrik och jag tycker att vi lärt oss från de tidigare tjejerna att man kan störa sig i början men att det liksom rättar till sig. 

 

Hon ska tillbaka till Spanien en vecka i slutet av oktober, har något tandläkaringrepp hon behöver göra. Jag tänker att om vi till dess känner att det inte fungerar så kan det vara ett lämpligt bryt. Naturligtvis hoppas vi att det ordnar sig, men det känns samtidigt inte som hela världen om det inte gör det.  

Tillväxt

På fem dagar har familjen växt med 50 procent. Lille Astor som från dag ett är hela familjens älskade bebis. Det har gått så bra, allting. Han är så söt och gosig, bara man stryker honom en gång över ryggen börjar han spinna och trycker sig mot en. Att äta frukost tar över en halvtimma, för man måste gosa med honom mellan varje tugga. Går inte att låta bli.

 

Igår kväll anlände Sofia. Man börjar bli rutinerad nu, jag kände inget särskilt när jag åkte till tåget för att hämta henne, inte annat än att jag är glad att hon kommer. Minns när vi skulle hämta Cassy och jag tror hela familjen var ungefär lika nervösa som hon var. När Sofia klev av tåget igår, i gråa mjukisbyxor, hoodie och gympaskor tänkte jag på när Cassy kom emot oss på samma perrong. Det absolut första jag tänkte när jag såg henne var Hon har ingen behå. Ett tight linne med spagettiband, stora bröst och ingen behå. Misstänker att Make tänkte precis samma sak. Jaja, det gick ju bra det också men så sent som bara för några månader sedan hittade jag en av hennes silikonlappar, som hon hade för att inte bröstvårtorna skulle synas, i tvättmaskinen. Den hade fastnat i filtret. Så ofta rensar vi det. Fnissade lite och sände en tanke till Cassy, vi måste bjuda hem henne under hösten!

 

Jobbigast just nu är att jag (tydligen) fått dålig andedräkt. Make var vänlig nog att upplysa mig om den saken och det värsta är nästan att jag inte känner det själv. Det har tydligen varit så, lite till och från, sedan i somras och jag begriper inte varför, har inte gjort något annorlunda (bortsett från att konsumera mindre alkohol än normalt men vinbrist borde inte osaka dålig andedräkt), jag borstar tänderna, sköter allt som man ska. Har testat SB12 munskölj och sugtabletter med zink, men det hjälpte bara en kort stund, sedan smakar det illa i munnen och jag känner mig ofräsch på riktigt. Jag skrapar tungan, använder tandtråd, provat mellanrumsborste och kört med Listerin, borstat igen. Nu har jag bokat tid hos en privat tandhygienist nästa vecka, hoppas det kan hjälpa.

 

I helgen blir vi hemma. Mamma ska låna sommarstugan på egen hand eftersom pappa är bortrest. Jag ska ta med Sofia och Lill till svampskogen, tror jag. Något av det bästa Sverige har att erbjuda, om du frågar mig!

Of cats and men

Det blev en bra helg efter en andan-i-halsen-vecka.

 

Jag drog till Finland för ett enda möte, en idiotresa som jag inte är stolt över men ibland måste man. Det är den där jävla Pekka som är inne och trampar på mitt område. Han hade bjudit in MIN största leverantör till möte där, deras Finlandschef, Nordenchef och EMEA-chef. Jag skulle varit med på Teams, var det tänkt och jag (och vår gemensamma chef) ba' No way. Så jag åkte dit, bara för att bli överpratad och avbruten och underminerad av Pekka i nästan tre timmar. Vet inte om jag ångrar resan eller inte men allt sammantaget var det nog ändå bättre att åka än tvärt om.

 

Det värsta är att Pekka ÄR oerhört påläst och kunnig. Han absorberar så mycket information som jag aldrig ens orkar lyssna på, om organisation, strategier, teknisk utveckling, framtidsspekulationer. Jag har så fullt upp med här-och-nu. Det hade väl varit fine om han så att säga pratade när han blev tilltalad men han beter sig som att det är en ren formalitet, det här att jag är den ansvarige för leverantören, och att det i själva verket är han som bestämmer i bakgrunden, som att jag är någon frontfigur utan egentligt inflytande. Lagom kul alltså. Jag är inte tillräckligt motiverad för interna maktkamper, tycker inte att man ska behöva vinna över en one-man-show i form av femtiplus finne för att få göra sitt jävla jobb. Om jag ska överrösta honom, när han talar i normal samtalston, hade jag behövt skrika så högt jag kan. Det ska inte behövas.

 

Jaja, men så hem och i lördags flyttade Astor in hos oss! Världens finaste katt! Så lugn, snäll och förståndig. En självklar del av familjen från start. Helt underbar känsla att få överraska barnen med ett husdjur, de har längtat i flera år. Jag jobbar till stor del hemifrån den här veckan, älskar att sitta i soffan med datorn i knät, och honom tätt mot mitt lår, spinner som en liten motor.

 

I lördags fick jag en kväll med Äventyret också. Egentligen var jag inte i toppform, förkyld och trött i kroppen, men det var länge sedan och vi, han och jag, är överens om att det får bli vad det bli när vi ses. Det finns inga checklistor. Ibland *host-host* vi som djur två timmar utan avbrott, ibland är det lugnare, en annan typ av närvaro. Ibland äter vi tillsammans, turas om att fixa mat. I lördags blev det rätt sent, tror inte vi satte oss att äta förrän vid åtta. Vid slutet av måltiden kände jag hur trött, mätt och förkyld jag kände mig. Inte alls särskilt sugen på det som gjort mig så varm när han viskat om sina planer för efter middagen. Just som jag satt där och laddade inför att säga att det vore rätt skönt att börja avrunda kvällen sa han "Du, vad säger du om att bara lägga oss en stund och smälta maten, det är nog dags för dig att åka hem sedan." Vi är alltid så synkade med vad vi känner för. Att det sedan inte riktigt blev så är en annan femma, båda kände för det också.

 

Livet är bra ändå. Jag skiter faktiskt i Pekka. 

Här har tiden gjort en hållplats

 Jag ville så gärna lägga upp fotot på familjen som bodde i vår stuga. Har lead på en som vet vilka de var men inte pratat med honom än.

Kvinnan: Visst ser hon ut som någon man skulle vilja prata om livet med? Älskar hur hon poserar på bilden, med händerna i koftans fickor och bredbent. Det ser inte ut som att det här med att bli fotad var någon stor grej för henne. 

Vilka var de? Ös på med spekulationer! 🤗

Andas bör man, annars…

 Det har varit ännu en skön, avkopplande helg i sommarstugan. Nu blir det nog inte på åtminstone två veckor eftersom katten Astor kommer nästa helg och helgen efter blir Sofias första i Sverige. Gissar att vi gör annat då. 

Senaste veckorna har jag längtat så mycket efter att träffa Äventyret, mer än jag gjort på väldigt, väldigt länge. Två gånger har jag frågat Make om det är okej att jag… men båda gångerna har han sagt nej utan att säga nej. Jag märker att han inte tycker att det känts bra så då släpper jag det. I onsdags skulle jag på AW och då tyckte han att det var bra tillfälle men då var jag trött, frusen och inte riktigt i form, så jag stod över och inbillade mig att jag skulle ha det innestående men något är det tydligen som skaver… 

Jag önskar så att han skulle hitta någon han också, skulle inte bli annat än glad om han bara ville utnyttja den frihet jag mer än gärna återgäldar men han vill inte, eller om han inte är tillräckligt motiverad. Jag vet inte men så fantastiskt det vore om han hade sitt, jag hade mitt och så kan vi vara en långsiktigt glad och harmonisk familj i det stora, det som räknas. Känner mig fångad på ett sätt jag inte gjort på länge. Fullt medveten om att den här friheten är långt ifrån självklar i de flesta förhållanden men för oss, för mig, är den ett måste. Den är mitt syre och jag vet inte hur länge jag fixar att hålla andan.