Vecka trettio

En skön semestervecka hemmavid, det här. Son har aktivitet på bibblan varje eftermiddag, Lill har överraskande god tillgång på vänner att leka med, Make åkte i förväg till stugan. Vi skämtade om att han skulle ta lite pappaledigt, dvs ledigt från att vara pappa, eftersom jag varit mammaledig i två veckor redan. 

Ikväll ska Lill sova över hos sin bästis, så Son och jag ska ha mys på egen hand. Igår kom bästisens mamma spontant hit på bubbel och plock. Två kvinnor mitt emot varandra, en flaska bubbel och ett välfyllt charkfat, det blir inte att man ’äter middag’, man pratar, smuttar på vinet, då och då tar något från fatet. Mer tilltugg än middag men mätt blir man. Regnet öste ner utanför, jag tände ljus, barnen åt framför en film och det blev en sån där kväll som man tänker att man borde upprepa oftare. Jag älskar att umgås med bara kvinnor.

Imorgon åker barnen och jag till stugan. Jag hoppas få möjlighet att träffa Seglaren någon dag. Vi har messat en del och jag längtar så efter att gå vidare, ta nästa steg, vad det nu kan tänkas bli. Känner tydligt att han är i sin linda, när det gäller dominansbiten. Det riktigt puttrar i honom, allt han har i sig men aldrig tillåtits ge utlopp för tidigare, för att inte tala om hans egna, inre gränser och spärrar. Driften å ena sidan, en känsla för vad som allmänt anses vara rätt och fel, det han riskerar om han ”gör fel” å andra sidan. Det ska bli så spännande att se vad som händer när han väl vågar släppa fram den sidan av sig själv. 

Sista ordet

 Undrar hur många ’sista ordet’ det egentligen förekommit i Berättelsen om Äventyret. Många. Vågar nog aldrig riktigt tro att det är sista, man vet aldrig med honom. Det är väl hans eldiga passionerade personlighet. Man tror att det är lugnt men en aldrig så liten glöd kan utan förvarning få allt att blossa upp igen. 

Jag berättade för honom att jag träffat någon ny. Han reagerade ungefär som jag trott. Anklagelser om att jag varit otrogen mot honom, att jag letat efter en ersättare medan jag fortfarande träffade honom och slutligen, efter att jag lugnt och tålmodigt bemött allt, den gamla godingen: Jag borde väntat längre.  

Det kröp fram att han velat att vi skulle hitta en väg framåt, att han tyckt att jag gett upp för lätt. Det finns bara ett rimligt svar på det, ett svar jag senaste veckan upprepat fler gånger än jag kan räkna:

”Jag ville inte mer då och jag vill inte mer nu.” 

Jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer, jag vill inte mer. Vad han än säger, känner, anser eller vill går just det inte att ändra på. Jag vill inte mer. 

Till slut var det som att det sjönk in. Han stillnade. Accepterade. Oroade sig (uppenbart) för att den nya skulle göra mig illa, begå någon form av övergrepp. Jag svarade att jag vet att han inte kommer göra det eftersom (Äventyret insisterade på att få veta) han frågar inför varje litet steg. Jag känner mig helt lugn och trygg med honom. Äventyret accepterade det, till min förvåning.

Han sa att han alltid kommer finnas där för mig om jag behöver honom. Vi kunde t o m skämta lite om det och jag hoppas verkligen att detta var sista orden, för det hade varit en fin avslutning, värdig våra åtta år. Omtanke och respekt. 

Annars är det bra. Jag kan inte säga att jag saknade familjen när de var borta men är glad att ha dem hemma igen. Make och jag hade en heldag i Båstad i helgen, private banking-event. Man kan vänja sig vid det och perfekt miljö att umgås med Make efter två veckor isär. Fint att få komma iväg med honom, lätt att glömma eller ta för givet, men jag är glad att jag har honom vid min sida. Han är en fantastisk person och jag är väldigt stolt över honom, stolt att få vara hans närmaste. Det andra… jag förstår att det är svårt att förstå, men det är bara sex. Omtanke och varma känslor också, men i grund och botten handlar det bara om sex.

Ett Äventyrs dödsryckning

Imorgon kommer min familj hem igen. Det blir fint att få hem dem men lite tungt att behöva börja ’fråga om lov’ för att träffa Seglaren. Vi har setts fyra gånger under två veckor. Jag är där sex sju timmar varje gång. Det är lagom. Vi hinner allt vi vill hinna. Han har inte sagt att han vill att jag ska sova över och jag hade ändå skyllt på katten. Jag vill somna själv och vakna själv. Han med, tror jag.

Igår gjorde Äventyret ett sista (hoppas jag) extranummer. En grand finale som lämnade mig matt och påverkad. Jag var just på väg till Seglaren då han ballade ur och när jag äntligen slängde mig i Seglarens stora trygga famn sa han att jag darrade. Vi pratade om det. Jag berättade mer om Äventyret. Sedan lekte vi, jag mådde utmärkt men efter leken, när han släppt loss mig och jag låg på hans säng (nitiskt bäddad med sträckt överkast, så klart) blev jag plötsligt snurrig. Bad om ett glas vatten och medan han hämtade det slängde jag upp närmsta fönster på vid gavel, spritt naken med överkroppen ute i regnsvala luften och bara djupandades, kände som att jag behövde kräkas. Han blev orolig så klart, jag sa att jag behövde frisk luft så vi tog på varsin morgonrock och han ledde mig varsamt ut, jag höll hårt i hans arm för att inte trilla, så mycket gungade marken under mig. Regnet hade gjort uppehåll men allt var blött, trots det satte jag mig på en stol och bara andades, fokuserade på att inte kräkas. Han lugn och närvarande, vi enades om att det nog var en stressreaktion pga Äventyret, samt (hjälpte han mig förstå) jag hade varken ätit ett druckit som jag borde. Jag vet ju att yrsel är ett av mina tell-tale signs för stress, så egentligen inte konstigt, men detta var något utöver det vanliga.

In, äta, vila lite i soffan. Prata mer om Äventyret. Han berättade om en knäpp tjej han dejtat. Upp till sängen, stillsam aktivitet som blev en orgasm som nog överträffade allt jag (och han för den delen) någonsin upplevt tidigare. Efteråt frågade han mig om jag har någon uppfattning om hur länge det håller på. Kanske… trettio sekunder? gissade jag. Det räcker inte, sa han. 45 minst. Kanske 60. Det går sömlöst över i efterskalv som tar fem tio minuter på sig att upphöra helt och under tiden han håller om mig så hårt att jag knappt kan röra mig, då är det som att njutningen går inåt istället för utåt. 

 Jag har alltid tänkt att jag har svårt för att komma, det är inte som på film, och jag har större delen av vuxenlivet haft en sorts komplex över det, men å andra sidan - med tanke på hur intensivt det blir, kanske jag inte dragit det kortaste strået ändå. 

Sist övertygade jag honom om att jag mådde bra igen, ville leka mer, vi var inte klara. 

Senare, i bilen på väg hem, tänkte jag på Äventyret och formulerade en come back i huvudet. När jag svängt av mot ön stannade jag på en rastplats och skrev ihop ett extremt koncist och sakligt SMS som i princip gick ut på att han bara ska låta mig vara. När jag sedan blinkade ut mig på vägen igen krängde allt till, som att vägen roterade åt ena hållet och bilen åt andra. Efter några sekunder då jag krypkört fram gick det över och jag tog mig hem utan att ha utsatt mig själv eller andra för onödig risk.  

Äventyret blev naturligtvis extremt upprörd av mitt sakliga SMS och öste ur sig både det ena och det andra men jag höll fast. Kortfattat, sakligt, iskallt. Jag tror att det fungerade. Till slut.

Ett youniverse

(Eller yoni-verse, höhöhö.) 

Hans rep har lämnat ett nytt blåmärke, format som ett långt streck, på min överarm. Ett tryck syns som små lila punkter på insidan av mitt lår. Vi har båda kryssat av några bucket list-punkter och jag ser på honom att han är lycklig, bitvis ser han ut att vilja nypa sig i armen.

Fortfarande en smula avvaktande från hans sida, inte riktigt redo att släppa efter helt men ändå ett stort steg närmre. Han förklarar att det alltid är så, även han behöver tid. Han tycker att jag är tålig, fast det vi ägnat oss åt hittills inte varit i närheten av utmanande för mig. Kittlande och väldigt sexigt, absolut, men inte utmanande. Jag säger att jag känner mig lugn och trygg och då tål jag mycket. Så snart jag blir rädd tål jag ingenting.

  

"Jag vill aldrig göra dig rädd" säger han allvarligt. Jag frågar om han alltid varit så lyhörd och empatisk. Han möter min blick och säger att det förfinats. En kort paus och sedan tillägger han att han, för länge sedan, insett att han ibland gått för långt, inte varit tillräckligt empatisk. Att han säger det berör mig, kryper ihop i hans enorma famn och förklarar att jag nog är färgad av mina erfarenheter men tror att de allra flesta män någon gång har gått över gränsen, mer eller mindre av oaktsamhet, men det är bara en liten klick som skulle reflektera över det och ännu färre som skulle medge det för någon annan. Alla kan göra missbedömningar och jag dömer (faktiskt) inte för det (i de flesta fall) men just det där att reflektera och ta ansvar i efterhand, det är fint att han gör det. Han drar upp ena mungipan, ser nästan lite sorgsen ut, stryker mig över håret och håller mig mot sig så hårt att det gör ont i revbenen.

 

Vi äter på hans nysnickrade altan. Det är så skönt att han inte bor i min stad, inte har några grannar. Ett annat universum här, det är som att vi gömt oss under en osynlighetsmantel tillsammans. I flera veckor har en förrymd get då och då dykt upp vid hans hus, för skygg för att låta någon närma sig. Vi hör en helikopter någonstans över skogen och jag säger "Nu är dom nog ute och letar efter geten." Han stirrar på mig i två sekunder och sedan börjar vi båda gapskratta.

Barnförbjudet

Nu har jag två veckor av mitt liv som känns som undantag, det är så befriande. Ensam i sommarstugan med katten och min dator.

Jag har träffat Seglaren igen, åkte hem till honom. I hallen hängde hans arbetsklädsel och han placerade sin vita runda mössa på mitt huvud, fick mig att tänka på en gammal Lavazza-reklam när jag såg mig i spegeln, den klädde mig faktiskt. Önskar att jag fått se honom klädd för jobb någon gång men får nöja mig med den mentala bilden. 

Han bor mitt ute i skogen, inte en människa på varken hör- eller synhåll, i ett renoveringsobjekt och också lite på undantag, kan man säga. Saker och ting blev inte som det var tänkt och hans huvudfokus verkar vara att göra sig av med stenbumlingar. En form av terapi? Jag hade gärna suttit med ett glas cava och sett på när han kämpar med stenarna, hehe. Nästan skrämmande stark, den mannen. Som en oxe. Tur att han är snäll. 

 

Ja, så himla snäll. Tror aldrig att jag träffat en man som är så mån om att göra rätt. Han sätter strikta gränser för sig själv, noga med att vi inte ska gå för fort fram. Till min frustration, får jag väl medge, men zoomar man ut lite ser jag poängen. Han bygger förtroende och det fungerar. Han frågar om han får… om jag är okej med… om det känns bra att… inför varje litet steg, förutsätter inte något. Han kom på sig själv med att inte ha frågat om det han redan frågat om och jag kunde inte låta bli att fnissa och säga att han bara behöver fråga en gång, men jag uppskattar omtanken.

För min del är jag sedan min tid på dejtingscenen så inkörd på att hela tiden hålla säkerhetsmarginaler och buffertzoner, det sitter i ryggraden så det är ovant (men sexigt) att till och med behöva be honom ta nästa steg, att bitvis få vara den drivande istället för att hålla emot och vara på sin vakt. Total trygghet.
Han hade bestämt sig för att vi absolut inte skulle gå hela vägen men vi var nakna tillsammans och han ville se mig så som han nästa gång vill binda mig, prova olika positioner, fast utan rep. 

Sitt så.

Håll armarna så.

Vänd dig om.

Generande men han ska ju ändå se mig förr eller senare och även det bevis på hans självdisciplin, att han har mig så framför sig i sängen, inte ett enda hinder i vägen, inte ens mitt samtycke, men håller det han bestämt sig för. Han smekte mig och kysste mig men ville inte att jag skulle göra samma för honom, "en annan gång". Bara fokus på mig. Avslutade till och med helt otroligt, långdraget, utmattande, brinnande... Tur att han inte har grannar för något sådant går inte att uppleva tyst. Äventyret tog för vana att pressa en kudde över mitt ansikte men det behövs inte när man har 500 meter skog mellan sig själv och närmsta granne. Inte ens när fönstret står på vid gavel. 

Dagen efter, när vi messade, frågade jag om han nästa gång vi ses känner sig redo att ta emot mig så som jag helst vill vara med honom. Han har aldrig haft en kvinna som varit uttalat undergiven tidigare, så han har aldrig till fullo kunnat leva ut sin dominanta sida och jag tror att det är därför han är så mån om att inte gå för fort fram. Han har det uppenbart i sig, det är en drift för honom lika mycket som för mig men jag vill inte stressa honom i det, samtidigt som jag känner att jag har två veckor av frihet och vill hinna uppleva så mycket som möjligt innan vardagen och hänsyn till allt annat kräver mig igen. 

Han svarade det är frestande men han kan inte säga säkert än. Antar att det ger sig när vi ses nästa gång. Jag hoppas i alla fall att han ska ta min hand och leda mig direkt upp till sovrummet med de fantasieggande frilagda takbjälkarna men om han först vill sitta en stund i soffan med en kopp te och mina fötter i sina starka nävar är det naturligtvis helt okej också. 

Jaha, hur många ser fram emot fortsättningen? 

Yoghurtgate

Idag åker Rachel hem för gott. Ännu en som lämnar boet, så att säga. Det har på hela taget fungerat väldigt bra, hon har varit jättefin med Lill och bra på att hålla ordning. Den stora utmaningen med henne har varit att hon är så väldigt svårpratad och tillbakadragen i princip alla samtal. Hon ställer inga frågor, reflekterar sällan över något. Hon pratar så länge någon pratar med henne men tar inga egna initiativ. Man har helt enkelt fått gilla läget och acceptera att det blir många och långa tystnader.

 

Igår tog vi med henne till en av stans trevligare restauranger. Eftersom de inte har något på menyn som våra barn skulle äta kom jag på genidraget att ge barnen middag hemma och på restaurangen fick de varsin skål chips, dricka och dessert. Alla nöjda och glada med det upplägget. Känns bra med ett fint avslut, blir lite rörd av att hon är på väg in i nästa kapitel i livet, med ett kul jobb som väntar i Frankrike och att hon blir återförenad med sitt livs kärlek.

 

Jag har ingen mascara kvar, allt hamnade på en servett vid frukosten (som det heter när man jobbar på fabrik) eftersom jag skrattade så jag grät. Anledningen: Jag berättade för mina fika-kompisar, hälften tjejer, hälften killar, att igår när vi precis skulle somna upplyste Make mig om att hans yoghurt varit slut i en vecka.
Jag var jättetrött men lyckades klämma ur mig ett "Näää?!", i min hjärna med tillägget "Har inte yoghurten förökat sig i kylskåpet som den brukar?" men det sista avhöll jag mig från att säga. Man får välja sina tillfällen. Han bedyrade att jo, den har varit slut jättelänge, samt informerade mig om att min yoghurt också är slut nu, eftersom han åt det sista tidigare, eftersom han inte hade sin.

Vi kvinnor skrattade så hela matsalen vände sig om, killarna flinade och skakade på huvudet oklart om det var åt vår skrattreaktion eller yoghurtsituationen. När vi strax därpå passerade de vithåriga damerna som sköter disken undrade de vad som varit så roligt och jag drog det igen, vilket ledde till att även damerna stod dubbelvikta och skrattade så att tårarna rann. "Gud glömde karlarna" citerade den ena en väninna.

 

Nå, till Makes 'försvar' så har jag lärt mig att det blir så, för han ser det inte som ett problem att hans yoghurt är slut. Om han såg det som ett problem hade han köpt ny yoghurt, men anser att han löser problemet genom att äta något annat istället. I det här fallet min yoghurt..
JAG ser det som ett problem att yoghurten är slut, för jag vill äta yoghurt (och inget annat) till frukost. Tror att det här med att ena parten uppfattar en omständighet som ett problem, medan den andra inte gör det, är en väldigt vanligt förekommande grundorsak till konflikter i relationer. 

Männen i mitt liv, del 54

Igår in på Systemet för en storhandling inför Makes avskedsfest (han slutar på byrån nästa vecka för att i höst börja heltid på familjeföretaget i norr). När jag kom ut från Systemet med alla klirrande tunga lådor hade Äventyret parkerat precis bakom min bil och väntade på mig. "Du kan väl hoppa in fem minuter så vi får prata lite?"

Jag föreslog att vi skulle flytta oss, behövde ju inte sitta precis utanför Systemet, så han körde till ett öde hörn av stora parkeringsplatsen.

 

Han var annorlunda. Dämpad, lite ryckig i rörelserna. Såg äldre, gråare ut än jag minns. Inte lika välvårdad men han har semester och jag var inte så himla snygg jag heller. Han undrade varför jag inte svarat på hans mejl. För att jag inte läst dem. Jag har inte loggat in på den mejlen sedan sista gången jag skrev till honom. Tydligen hade han skrivit ett antal och, förstod jag, det sista försonande (underförstått till skillnad från övriga).

 

Han sa att han tänker på mig hela tiden, det är fortfarande jättejobbigt och han undrar om han gjorde rätt, om det inte varit bättre att ha lite än inget. Vad vill du? frågade han och jag tror att han undrade om jag vill, igen. Jag tänkte på Seglaren och svarade att det nog ändå var bäst, det som hände, men att jag var glad att vi kunde prata en stund, lugnt och sansat. Det var ju ändå bara en tidsfråga innan vi skulle springa på varandra.

 

Angående Seglaren så… Jag vill verkligen. Det känns helt rätt, jag har inga betänkligheter i någon aspekt. Make tycker dock att det är jobbigt och han har rätt till den känslan. Det hade underlättat om jag kunnat koppla in honom i min hjärna så att han såg och kände det jag ser och känner. Jag tror att han blivit lugn då. En ny part är ett potentiellt hot och han är rädd att jag ska lämna. Jag skulle vilja säga till honom, men vet inte hur jag skulle formulera det utan att det låter som ett ultimatum – att det största hotet mot vår relation är om jag inte får träffa någon (och den jag vill träffa är Seglaren, lika säker på det som jag var säker på Äventyret för sju år sedan) och jag känner i varje fiber av min kropp att när det gäller vara ihop det är Make eller ingen alls. Spelar ingen roll vem som finns i andra vågskålen, det kommer alltid vara Make eller ingen.

 

Hösten blir tuff. Make kommer vara borta mycket och har ångest över det. Jag kommer vara den närvarande mamman och den förstående hustrun som hanterar allt med ett leende på läpparna. Det är helt okej och jag vänder gärna ut och in på mig själv för att han ska kunna fokusera på sitt, men det jag vill ha som kompensation är att få ledigt då och då, släppa allt. Jag har klåda inombords av att inte få vara den jag egentligen är ibland. Jag behöver Seglarens rep runt mina handleder.