Åskvärme

På lunchen gick vi en promenad runt huset, som vi brukar om det inte är skitväder. Det tar ungefär 20 minuter i maklig takt. Väderappen sa 22 grader men det kändes som minst 25. Torr värme från asfalten och tryckande uppifrån. Det borde bli åska när som helst.

 

Sedan Lill var riktigt liten har vi haft som vår grej att när det åskar sitter vi på vår amerikanska veranda i en korgstol och tittar på regnet, hon i min famn under en filt. Det är något av det bästa vi vet och ibland säger hon att hon hoppas att det ska bli oväder.

 

Det känns också som att ett åskoväder närmar sig här inne. Det drar ihop sig för den stora presentationen av hur organisationen kommer se ut och det är tryckt stämning. Idag slutade en annan av våra bästa kollegor, min namne på Hållbarhet. Inte ett öga torrt. Marie och jag bestämde att vi behöver en AW imorgon för att smälta dagen, oavsett vad informationen blir.  Ja, ovissheten är värst men jag tror att det kommer bli avslaget ändå, när anspänningen släpper. Vi blir ett litet, ytterst handplockat gäng. 

Är det inte helg snart?

Del två i organisationsdramatiken. På torsdag har Operations-chefen, som vi redan vet att vår chef kommer börja rapportera till eftersom han halkar ner ett pinnhål, kallat till en två timmar lång genomgång av nya organisationen, runt 80 deltagare. Vi är alla lite utmattade nu, vill bara veta så att vi kan bottna i det och gå vidare men två timmar måste innebära mycket information, dvs stora förändringar. Chefen verkar också matt. Vi hade möte med honom idag och han utstrålade samma energi som ett punkterat cykeldäck, ungefär som vi andra kände oss.

 

De här automatiska svindyra rullgardinerna som är mer mörkläggade än solskyddande och som går ner i tid och otid så att man sitter som i en jävla grotta tär också på psyket. Idag ställde jag min papperskorg i fönstret, så får jag åtminstone dagsljus från 40-50 centimeters fönsterglipa. Hon som nu är receptionist (igen) var tydligen drivande i den automatiserade lösningen, så att alla fönster skulle se likadana ut utifrån. Hon hade nog föredragit manuella rullgardiner framför en papperskorg som stoppare.

 

Man måste få skoja till ’at, även när det är lite dålig stämning. Därför skriver jag ibland till Den lilla kurviga på Ekonomi när jag har problem med en ’fucktura’. Det tycker jag är roligt. Tror att hon också tycker det. Ett skämt helt i hennes smak. 

 

On the flip side: Jag har efterlyst kompisar åt barnen på ön. Sommarkompisar är ju något speciellt. Det roliga är att jag fått ett mycket större gensvar än jag förväntat mig, fler familjer som är i samma situation som vi men även några bofasta som glatt svarar att deras barn är i samma ålder och har liknande intressen. Det här kan bli riktigt bra och vem vet, kanske även mamman och pappan får ett par sommarkompisar på köpet!

Senaste tiden i punktform

 Min chef är ultraröd personlighet. Be brief, be bright and be gone är han i ett nötskal. Han blir sällan så glad som när han får mejl i kortfattad punktform. Han blir även glad när man är på tjänsteresa ihop och man säger ”ska vi ta in en flaska prosecco innan maten?”. Nu testar vi ett blogginlägg i punktform!

• Jag som har svart bälte i katastroftankar reflekterade inte ens över att Rumänien gränsar till Ukraina innan resan. Tur det.
• Sibiu i Transsylvanien (ballt!) där vi mestadels var är hur fint som helst! Skulle gärna åka tillbaka privat och besöka Draculas slott.
• Något av det viktigaste man kan ha lärt sig av en tv-serie är devisen ”Don’t mention the war.” Det var en tysk med i ressällskapet och vår största kunds inköpare, som också var med på resan, hade inte lärt sig det. Det är hisnande, hur tung skuld tyskarna fortfarande känner över andra världskriget, även de som inte ens var en glimt i sina fäders ögon när…
• Taxichauffören utanför Roms flygplats frågade om chefen och jag var på bröllopsresa. ”Men ni är ett par i alla fall?” frågade han när vi bestämt sagt nej. Då vi förklarat att vi är kollegor lät det på chaffisen som att Jaja, det ena behöver ju inte utesluta det andra. Framförallt chefen, som är nygift och nykär, var uppenbart besvärad.
• Chefen är behaglig att resa med. Han är inte den som tycker att man ska jobba några timmar på hotellet om mötet blev klart tidigt. Hellre sätta sig på en uteservering. Jag säger inte nej. Jobba kan vi göra nästa vecka.
• Tvära kast att vakna en fredag morgon utanför Rom och somna i en liten röd stuga i skärgården.
• Det första jag gjorde här var att plocka in ett stort fång med syrener. Det här med att ha kvistar med antingen bara blommor eller bara blad blev en game changer.
• Äventyret verkar ha fått reda på (tillräckligt mycket) för att känna på sig att jag pratade med hans poliskompis i höstas och hörde av sig. Kanske vet/anar han också att jag gjorde en anmälan. Jag kommenterar det inte öht, är bara kort och tydlig. Respektera att jag inte vill ha kontakt med dig. Får en lång triad om att jag flyr från mina känslor och inte mår bra, att jag är irrationell, att mitt liv är ytligt osv - mer än ett år senare. Han är helt sjukt i huvudet. 

Sista ordet

Tänk, det sista receptionistens kollega, vår kontorskoordinator som nu väl får gå tillbaka till att bli receptionist, sa till henne precis innan hon lämnade: "Vi är sååå besvikna på dig. För att du inte berättade hur du kände. Du gick i nio månader och sa inte att du var missnöjd. Vi är jätte-besvikna."

I en grupp människor ledda av en chef som inte visar någon medmänsklighet, där man blir straffad om man inte bara är tyst och lyder, i den skulle receptionisten berättat att hon känt sig utfryst och illa behandlad. Ja, eller hur. 

Resa med (eller utan) stil

Igår lade jag orimligt mycket tid på att packa. Det ska bli uppåt 30 grader varmt i Rumänien och jag har inga lämpliga klänningar. Antingen är de för varma, tjocka, långärmade, eller för leisure. Tyckte inte heller att jag har några lämpliga kjolar. Utöver chefen och jag ska inköparen från vår viktigaste kund följa med och jag vill se professionell ut, samtidigt som jag inte vill svettas ihjäl. Trodde inte jag skulle säga detta, men jag behöver tydligen komplettera garderoben.

 

På tal om inköp vill jag ha en snygg ryggsäck, något man inte behöver skämmas för på Roms gator. Finns det något som skriker 'turist utan stil och klass' som en rygga i nylon med företagstryck? Nope. Däremot har jag noterat att en Kånken aldrig är fel, till och med välklädda italienska pappor på nöjesfält kommer med en sådan slängd över axeln och syrran har en gammal som hon använder flitigt. Nu är jag inte Fjällräven-typen, hellre något praktiskt men elegant i konjaksfärgat skinn. 

 

Efter Italien-resan har jag funderat på vad som egentligen är så hemsk (skämmigt) med att känna sig som en uppenbar turist och landar i att med det ultraturistiga skapar ett avstånd till stället man besöker, en markering att man bara är på besök, att man spelar efter andra regler, är klädd för något annorlunda och flyter ovanpå, en droppe olivolja i ett glas vatten. För mig blir upplevelsen mindre värd. Jag vill känna mig, så gott det går, upplöst där jag är, se, höra och smaka det som är på riktigt, åtminstone försöka att inte framstå som en idiot. Jag vill inte sitta på en uteservering klockan tre på eftermiddagen och beställa en cappucino för jag vet exakt hur dum i huvudet de innerst inne tycker att man är, även att de på turisttäta ställen håller masken. De håller inte masken utanför turiststråken. En gång har jag testat beställa cappucino vid fel tid, trots att syrran rådde mig att låta bli. Han i baren muttrade en harang på italienska och syrran sa Jag sa ju det, han tycker att du är dum i huvudet. Efter kl 11 sveper jag min pyttelilla kaffe med en hel påse socker ståendes vid baren – som man ska.

 

Syrran får så himla ofta frågor från bekanta och bekantas bekanta, alla tycker naturligtvis att just deras resa är speciell och engagerande. ”Hej, vi ska till Rom i juni och undrar om du har några tips…”
Önskelistan är lång och ofta detaljerad. De vill ha barnvänliga aktiviteter, kultur, bra restauranger, prisvärt men bekvämt boende, utflyktstips mm. De vill egentligen inte ha kultur. De tror bara att de vill det men när det kommer till kritan är de inte intresserade. Jag brukar mata in deras önskelista på Chat GPT och skicka svaret till dem sa syrran. Hon har alltid varit pragmatisk. 

Upp och iväg

Idag cyklade jag till jobbet för första gången sedan vi flyttade till nya bygget. 18 minuter tog det och ja, den enda egentliga ursäkt man har att inte cykla till jobbet är om vädret är dåligt. Samtidigt vet jag hur jag är och det är minsta motståndets lag.

 

Gårdagen hos Seglaren blev inte riktigt så intensiv som jag föreställt mig. Han hade fått i sig en gnutta glykol dagen innan när han fixade med båten och inte mått helt bra under natten så han hade inte riktigt sin vanliga energi. Dessutom: Efter en månad känner jag mig en aning stapplande, inte riktigt tillbaka på ruta ett men lite åt det hållet. Som jag brukar tänka och säga: Hur det blir när vi ses är summan av vad vi båda känner för där och då. Det var i alla fall väldigt skönt att träffa honom igen och timmarna går snabbt. För första gången var jag tvungen att be honom släppa mig mitt i en lek, repen gick för tight om mina överarmar och när han dessutom utmanade mig genom att dra mina armar uppåt och bakåt kände jag hur det snabbt började sticka obehagligt i händerna. Senare på eftermiddagen, efter en övning som varit ganska mentalt utmanande för mig pratade vi lite och det är alltid värt att prata där och då, för gör man inte det kan något som i stunden känns som en petitess på några dagar växa sig större och mörkare. Det behöver inte ens vara något som hänt, bara att mina tankar drar iväg till en sorts tänk-om-scenario men inget gör mig mer grundtrygg än att han kan läsa mig.  

 

Imorgon jobbar receptionisten sin sista (förmid)dag. Upphör inte att förvånas över hur tondöv hennes chef och hela avdelningen är, kan inte smälta att det är de som är vårt HR. Idag hade de avdelningsmöte men precis innan sa HR-chefen till receptionisten att hon inte behövde vara med eftersom de skulle prata ’framtid’, istället för att de kanske hade kunnat använda tiden till någon sorts.. tja, tack-å-hej? Vi andra tyckte det kändes så fel att hon inte får något som helst avsked från sin egen avdelning att en av ekonomicheferna jäktade iväg och köpte fika till en högst inofficiell avtackning. Kontorskoordinatorn hade förra veckan frågat receptionisten om de kunde prata en stund men det visade sig att hon ville ventilera var hur orolig hon själv  varit för att bli av med jobbet, och hur tufft det kommer bli för henne när receptionisten slutar. 

Nästan hela den här arbetsveckan försvinner eftersom jag och chefen ska till Rumänien på leverantörsbesök. Vi flyger imorgon kväll, sover i Wien, därpå två dagar i Rumänien, flyger till Rom på torsdag em, sover i Fiumicino (syrran kommer antagligen ut och äter middag med oss) för att slutligen komma hem i rimlig tid på fredag.

Känslor x 3

Fast jag påverkas minimalt själv börjar det här med uppsägningarna kännas även för mig. En projektledare, han som är hela företagets lillebror, fick besked om att han förlorar jobbet, fast han har en kollega som gör precis samma sak och anställdes långt senare. Företaget har använt ett av sina tre ’undantag’ för att peta honom och spara henne. Ingen förstår varför. De som arbetat med henne säger att alla hennes projekt är katastrof, hon sabbar relationer på löpande band. Om hon varit fantastisk och han kass hade man förstått. Däremot håller hon hög profil, är bra på att synas i externa sammanhang och postar massor av fjäskiga inlägg på LinkedIn om hur tacksam hon är över att ha sitt drömjobb på ett så fantastiskt företag #gratitude
AI-genererade, säger de som orkar läsa och förstår sig på. Vi undrar om det är därför hon får vara kvar. Idag sprang jag på han som blir petad, frågade om han ville ha en kram. Det ville han, vi stod med armarna om varandra långt mycket längre än vad som är brukligt på en arbetsplats men han behövde det, jag kände hur han darrade. Likblek, ansträngd röst, mår skit, befogat arg, ledsen och besviken.

 

Gårdagskvällen hos mig blev succé. Käpphästhoppning, rånarbowling, luftgevär mm. Jag skrattade så jag var tvungen att stå med benen korsade. Vi pratade inte alls om några uppsägningar, PNG blev så glad för örhängena vi valt ut och för kortet jag skrivit (ja, jag kände mig falsk men det var värt det) att hon började storgråta men jag är bra på sånt, blir inte obekväm, 70 procent medkänsla, 30 humor. Resten av sällskapet andades ut när hon fnissade mellan tårarna och snart skrattade vi åt något annat. Lite senare, när jag stod i köket och skivade tomat till hamburgarna kom chefen in och gav mig en spontan från-sidan-kram och sa tack, uppenbart lättad att det blev bra och att han slapp befatta sig med varken avskedstal eller tårar. Han berättade att PNG hade flippat på lunchen igår, hållit låda om alla dåliga beslut företaget fattat och då bestämde chefen att måttet var rågat, så hon jobbar sin sista dag imorgon. 

 

På söndag ska jag träffa Seglaren. Det är en månad sedan nu och behovet av extra allt känns i hela kroppen. Tänker oproportionerligt mycket på små knappar mellan hans varsamma fingertoppar och ett allt annat än varsamt grepp om mitt nackhår. Jag vill ha alla tänkbara ytterligheter på en gång, så hett att de smälter ihop. Han kommer förbereda en lämplig repstump för mig att fläta in i håret. Att använda mitt hår i lekarna har vi pratat om länge men hittills har det inte blivit av. Nytt för i helgen är en snygg axelbandslös bh, de vanliga går inte att få av helt när ens händer är bundna.