Idag cyklade jag till jobbet för första gången sedan vi flyttade till nya bygget. 18 minuter tog det och ja, den enda egentliga ursäkt man har att inte cykla till jobbet är om vädret är dåligt. Samtidigt vet jag hur jag är och det är minsta motståndets lag.
Gårdagen hos Seglaren blev inte riktigt så intensiv som jag föreställt mig. Han hade fått i sig en gnutta glykol dagen innan när han fixade med båten och inte mått helt bra under natten så han hade inte riktigt sin vanliga energi. Dessutom: Efter en månad känner jag mig en aning stapplande, inte riktigt tillbaka på ruta ett men lite åt det hållet. Som jag brukar tänka och säga: Hur det blir när vi ses är summan av vad vi båda känner för där och då. Det var i alla fall väldigt skönt att träffa honom igen och timmarna går snabbt. För första gången var jag tvungen att be honom släppa mig mitt i en lek, repen gick för tight om mina överarmar och när han dessutom utmanade mig genom att dra mina armar uppåt och bakåt kände jag hur det snabbt började sticka obehagligt i händerna. Senare på eftermiddagen, efter en övning som varit ganska mentalt utmanande för mig pratade vi lite och det är alltid värt att prata där och då, för gör man inte det kan något som i stunden känns som en petitess på några dagar växa sig större och mörkare. Det behöver inte ens vara något som hänt, bara att mina tankar drar iväg till en sorts tänk-om-scenario men inget gör mig mer grundtrygg än att han kan läsa mig.
Imorgon jobbar receptionisten sin sista (förmid)dag. Upphör inte att förvånas över hur tondöv hennes chef och hela avdelningen är, kan inte smälta att det är de som är vårt HR. Idag hade de avdelningsmöte men precis innan sa HR-chefen till receptionisten att hon inte behövde vara med eftersom de skulle prata ’framtid’, istället för att de kanske hade kunnat använda tiden till någon sorts.. tja, tack-å-hej? Vi andra tyckte det kändes så fel att hon inte får något som helst avsked från sin egen avdelning att en av ekonomicheferna jäktade iväg och köpte fika till en högst inofficiell avtackning. Kontorskoordinatorn hade förra veckan frågat receptionisten om de kunde prata en stund men det visade sig att hon ville ventilera var hur orolig hon själv varit för att bli av med jobbet, och hur tufft det kommer bli för henne när receptionisten slutar.
Nästan hela den här arbetsveckan försvinner eftersom jag och chefen ska till Rumänien på leverantörsbesök. Vi flyger imorgon kväll, sover i Wien, därpå två dagar i Rumänien, flyger till Rom på torsdag em, sover i Fiumicino (syrran kommer antagligen ut och äter middag med oss) för att slutligen komma hem i rimlig tid på fredag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar