Mellanlandar på jobb innan det är dags att dra upp till Stockholm. Tar tåget vid 13 så jag hinner äta sushilunch innan. Kanske ev med Make om han inte redan har planer. Lyxigt.
Son fyllde tre och slutade med napp igår. Vi hade pratat om det sedan lång tillbaka med honom, att han skulle skicka napparna till tomten på sin födelsedag. Gjorde en grej av det. Fint paket som vi lade i brevlådan och vinkade adjö till. Sedan lämnade tomten en fin cykel som tack.
Vid 15-rycket var Son helt slutkörd och det gick upp för honom att napparna var förlorade. Han blev helt förkrossad och storgrät en lång stund. Där är vi så olika, Make och jag. Jag tänker att vi gör det för hans skull, att vi är starka för honom och att vi måste stå på oss medan Make (och morfar med, för den delen) blir alldeles gråtfärdig och nojar över att vi är elaka och tänk om han inte är redo och Det är inte värt det! Men så lugnade han (Son) sig, var ute och cyklade en stund, kom tillbaka nöjd och glad. Somnade lugnt och stilla på kvällen efter att ha konstaterat några gånger att vi inte har några nappar. Så vaknade han vid 4 imorse och som i panik skrek efter nappen igen. Gjorde det i kanske 15-20 minuter och Make återigen gråtfärdig och liksom inte riktigt det där lugna självklara stödet som jag tror att vi behöver vara för att lyckas. Son är ju inte dummare än att han uppfattar att pappa är tveksam och satsar fullt ut på det. Så jag skickade ner Make för att göra välling och sedan var det lugnt igen.
Ibland tror jag att Make undrar hur jag kan vara så kall. Ibland undrar jag själv hur jag kan vara så kall men det är nog så att man kompenserar varandra. Han är blödig och känslig när det gäller Son så jag känner nog att jag måste väga upp lite. Och så känner jag som sagt att vi gör det för hans skull. Han behöver att vi är konsekventa och håller en rak linje, annars blir han bara förvirrad och ingen mår bra av att dra ut på det. Som att dra bort ett plåster låååååångsaaaaamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar