Superpappan

Det var min mamma som myntade uttrycket när Son var nyfödd och hon sa att Make var en riktig SuperPappa. En kvinna som betett sig på motsvarande sätt hade man kallat för hönsmamma och jag vill minnas att hon sa just SuperPappa med en liten hellre-det-än-tvärt-om-suck.

Make har ju som sagt taggat ner ca 1000 procent den här gången (guschelov) men ibland visar han fortfarande SuperPappatendenser, som när han ringer mig från jobbet BARA för att säga att det blir bäst om jag monterar Isofixbasen i bilen INNAN jag tar på barnen ytterkläder, så de inte blir så varma och det är kallt ute så bebis MÅSTE ha mössa på sig. Som om jag skulle gå ut med henne utan mössa, liksom. Med Son var det så precis hela tiden och det drev mig till vansinne för till slut känner man sig odugligförklarad som förälder*.  Nu händer det så sällan att jag kan fnissa och säga Ja, SuperPappa och så fnissar han också för han inser ju att det är överdrivet. 

Andra barnet-grejen är tamejtusan bäst hittills.

* Jag har en känsla av att det är rätt många pappor som känner så därute. Jag har vänner som sett lite generade ut och erkänt att de beter sig på ungefär samma sätt mot sina män, som jag klagat över att Make betett sig mot mig. De kan inte riktigt låta bli, säger de.