Hon som serverar lunchen i personalmatsalen ser ut som sju svåra år igen. Hon var inte här måndag eller tisdag och idag en halvgulnad blåtira runt vänster öga. I eftermiddag när jag hämtade kaffe var det ingen annan i matsalen så jag bestämde mig för att… jag vet inte, säga något? Jag fick ögonkontakt med henne och frågade hur det var. (Dum jävla fråga men hur fan ska man börja?) Hon gav mig en riktigt, riktigt skarp blick och sa Det är bra. Hur är det med dig? Mycket tydligt, back off. Inte så att man då ba' Men hur är det? Egentligen?
Nå, hon bytte spår och frågade hur det går med de nya stolarna till matsalen. Jag sa att det går jättebra, monterade upp mitt egenkonstruerade upphängningsbeslag idag (vaaaansinnigt stolt över dem) så vi kommer kunna hänga de nya stolarna också. Hon såg inte jätteimponerad ut utan frågade hur höga de nya stolarna är.
Tja, de är väl som de här sa jag. Ja, sa hon. Men hur höga blir de när de hänger. Alltså, ryggstöden. Kommer hon komma åt att torka borden utan att behöva böja sig för mycket? För en sekund: all min empati som bortblåst. Lata surkärring. Du får väl gå runt bordet och torka då, vill jag säga men pallar inte ta diskussionen utan lyckades avvika utan att kommentera hur hon ska torka borden.
Så mitt försök till stöttande medkänsla? Föll platt, känns det som. Dubbelt platt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar