Jag ska byta kontor. Efter en omorganisering när jag var på semester ska nu hela min grupp flytta ner till där jag satt när jag började här. Det är ju alltid lite vassa armbågar när det kommer till kontorsfördelning och jag sa ifrån när jag kom tillbaka, att jag tyckte att vi tre strateger kunde lotta om kontoren för två är bra och ett är skitdåligt. Ja, naturligtvis hade de andra två paxat de bra kontoren när jag var borta. Jag sa att jag inte tyckte att det var helt schysst. Oj, om blickar kunde döda! Då hade jag varit död nu.
Nå, den ena av de två erbjöd mig direkt "sitt" kontor, sa att det inte spelade någon roll för honom och på ett sätt tacksam men på ett annat sätt omedelbart dåligt samvete för att jag kört ut honom och för att han är så jäkla snäll.
Nu blir det så att jag får ett kontor med fönster (WIN!), den andra strategen får sitt gamla rum som var så viktigt för honom och den tredje får rummet i mitten, det där man har folk som passerar både framför och bakom en när jag jobbar och där det är noll dagsljus.
Nu sitter det redan fyra kvinnor i det, ganska avlägsna, kontorsområdet och samtliga klagar på toaletterna, att de är så grisiga. Det finns två toaletter och det är många från produktionen som använder dem. Det är alltid kiss på golvet, de spolar inte alltid, gör sällan rent efter sig. Tjejerna som sitter där nu går till damernas omklädningsrum när de ska gå på toa. Jag snackade med min chef (den underbara människan) om det och hon ba': Enkelt! Vi köper en sån där herr/damtoaskylt plus sätter in lite tamponger och bindor på toan, i rent avskräckande syfte! Alla män är livrädda för sånt!
Så briljant att jag blev mållös.
På tal om män var det på fullt allvar någon vid kaffemaskinen igår som delgav mig sin uppfattning, att "sånadär feminister, det enda problemet med dom är att dom inte fått nåt på länge". På tal om mållös. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hur bemöter man något sådant med pondus? Man måste liksom svara på sådant på ett sätt som tar skruv, annars kan man lika gärna låta bli. Jo, i efterhand kom jag ju på tusen lämpliga come-backs men i stunden var allt jag kom på att säga att det inte hade något med saken att göra. Klart att jag vet att det är många som tänker så, och skriver på nätet, men stå vid kaffemaskinen på jobbet och slänga ur sig en sådan sak?
Och förra veckan hade jag besök av en leverantör från Stockholm. Han hade tagit kontakt med mig och ville komma hit. När han väl satt här visade det sig att han i stort sett inte har något med oss att göra, det är ju "Lena på kontoret" som sköter allt mer oss, inklusive har det kommersiella ansvaret i praktiken. Jaha, tyckte jag. Och varför är inte Lena här då?
Jamen Lena kan inte resa. Hon sitter inne.
Vadå Sitter inne?
Ja, sitter inne. På kontoret. Hon är innesäljare. Jag reser.
Okej. Varför har det ni så? Ni hade väl kunnat ha varsina kunder och resa till?
Nej, det går inte. Du vet, hon har ju barn och så. Det hade inte gått. Dom tränar ju fotboll och så.
Och en stund senare kommer han tillbaka till ämnet:
"Men det är klart. Om ni kräver att hon ska komma hit kan jag ta med henne. Det kan ju vara trevligt för henne att få komma ut lite."
Då avslutade jag mötet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar