Vi kämpar på på jobbet. Det är ett steg fram och ett tillbaka känns det ibland. Mest jobbigt att det skiter sig på alla fronter. Jag blir stressad fast jag försöker att inte bli det, och har gjort några slarvfel p g a det. Pinsamt, kände att jag gjorde så bra ifrån mig fram till semestern och nu rasar det bara. Hoppas innerligt få lite mer styr på tillvaron om några veckor när värsta säsongskaoset lagt sig.
Messade med Munter, som testat crossfit för första gången, igår. Hon hade tyckt att det var jättekul och jag frågade vad de gör där (funderade halvt på att prova det jag också) och hon sa att de gör armhävningar och benböj och pullups och sådant. Jag svarade något i stil med att "Åh herregud! Tycker du att sådant är kul?" och lite glada/svettiga emojsar på det. Jag begrep av hennes svar, en aning defensivt och maskerat med lika glada/blinkande emojsar, att hon tagit lite illa upp. Munter är känslig, hon gräver ner sig i småsaker. Hon kan gå och analysera/irritera/störa sig på ett ordval eller en marginell handling länge. Förstår ju att man inte väljer sin personlighet själv, men begriper inte hur man orkar vara så känslig. Det är ingen slump att hon så ofta är i lågintensiva passiva dålig-stämnings-konflikter med familjen. Det är en välsignelse att veta vad man ska rycka på axlarna åt, och inte.
Jag har ingen lust att behöva ta ett snack med henne senare, efter att hon gått och analyserat/irriterat/stört sig på att jag inte upplevts som stöttande så jag gjorde vad man ibland måste göra i en relation. Svalde och skrev något som jag själv kände var påklistrat om hur duktig hon är som utmanar sig själv o s v. Jag tycker att hon är duktig, det är inte det, men det kändes lite sådär att behöva skriva det bara för att hon inte ska bli sur.
På tal om relationer har jag haft lite tyst dåligt samvete gentemot Make, för att jag gått och varit sur med honom, för att jag ibland längtar ut. Han är så fin och snäll och generös - jag är dålig på att uppskatta det i perioder, tar det för givet. Skrämmande så mycket man tar för givet och smågnäller om, istället för att vara tacksam. Ska försöka påminna mig själv om det framöver.
3 kommentarer:
Bra, tänker jag, att vara tacksam för det man har och försöka jobba med det, så där som ni verkar så bra på att göra. Jag blev ju ofrivilligt ensamstående och det är ta mig sjutton inte kul att vara ensam. Inte jämt. Det finns, tycker jag, ett stort värde i en tvåsamhet, ett AB Familjen, att rodda livet tillsammans. Men det är jag, det😉
Jag är lite dålig på det (tydligen) i perioder men det sitter så mycket i huvudet, att se det från ljusa sidan. Visst är det underbart med AB Familjen! Man hade känt sig halv utan dem.
Alltså, det man skiver och menar, relativt hur det läses och tolkas, i några få rader på Insta eller SMS etc. Som upplagt för grubbel...
Skicka en kommentar