Lite krasslig, trött, dränerad, huvudvärk och landat hårt i att jag behöver byta jobb. Det funkar inte längre. Jag har mått dåligt till och från under hela hösten, det där att inte räcka till, att förväntningarna inte är balanserade. Kanske är det mig det är fel på, jag som inte räcker till som någon annan räckt, eller så är det helt enkelt en omöjlig situation. Jag vet inte.
Men igår fick jag se ny sida och min chef och det fick mig att bestämma mig. En person är liksom inte bättre än sin sämsta sida. En partner kan vara världens snällaste 99 dagar men om hen är ett jävla svin den hundrade dagen är hen liksom ett svin punkt. Jag orkar inte redogöra för gårdagen men när jag berättade om det för Make på kvällen, förvisso utifrån mitt perspektiv (så klart) blev han rejält upprörd å mina vägnar. Han bekräftade att det var helt oacceptabelt, så som jag blivit behandlad. Själv kände jag mig mest avdomnad, matt.
Jag är för gammal för att ta skit. Jag anstränger mig för mycket för att bli talad till som ett olydigt barn. Jag vet att hon är oerhört pressad, men jag har aldrig varit med om något liknande i vuxen ålder.
Det är inte kul att byta jobb efter mindre än ett halvår, inte roligt när man känner att man snarare byter från något än till, men jag måste försöka. Som det känns nu vill jag inte gå tillbaka dit, någonsin. Har redan en klump i magen inför måndag men behöver hålla huvudet kallt och hålla ögonen på nödutgången.
Jag lutar åt att vara uppriktig. Om hon tar upp gårdagen, eller kanske till och med på eget bevåg. Säga att jag uppenbart inte är på rätt plats, att jag inte räcker till, att det nog är bäst för alla om jag söker något annat. Antingen går hon i taket eller så blir hon lättad. Fast antagligen fegar jag ur. Jag är inte lagd åt det konfrontativa hållet.
Jag är inte arg, inte upprörd, bara trött, urvriden, ledsen och lite besviken.
Själv vill jag till något som är så ansvarsbefriat som möjligt. Det är det enda jag vill. Något där jag liksom inte kan misslyckas, en roll att landa i, känna att jag räcker. Det gör inget om jag är överkvalificerad, jag är nöjd med det. Jag vill inget hellre än att få känna mig överkvalificerad. Noll intresse av fler utmaningar, av att utvecklas, av karriär. Vi klarar oss även om jag går ner i lön.
Det är lördag eftermiddag och jag ska avsluta ansökan jag började skriva igår. Måste sanera den från alla spår av desperation.
7 kommentarer:
Från en som har varit i samma situation: om du verkligen mår dåligt så säg upp dig direkt, hänvisa till din chefs beteende i fredags som droppen som fick bägaren att rinna över. Du är SÅ värd att ta dina känslor på allvar och du kommer hitta och få ett nytt jobb. Det är så jävla läskigt, men också så himla skönt när det är gjort. Heja heja dig!
Kanske är det en bra idé att ta med dig en facklig representant vid ev konfrontation? Har du referenser inför jobbsök som inte är din "dumma chef"? Hoppas det! LYCKA TILL!!! Jag hejar på dig!
Vad synd, du som var så glad när du fick det där jobbet. Klokt av dig att byta. Kram!
Åh vad jobbigt. Åh vad starkt att säga ifrån. Kram och pepp.
Jag tänker att det Linn skriver verkar väldigt vettigt. Ni klarar er på en lön, så det är inget hinder. Du ska inte behöva ta sån skit som du uppenbarligen har fått göra. Spelar ingen roll hur pressad din chef är.
Jag har bytt jobb med korta intervall och har du bara en förklaring (ish) till varför du byter så snart så är det inga problem.
Kram!
Trist när det inte blir som man trott :( Jag känner rätt många som bytt jobb med korta intervall med motiveringen att tjänsten de lämnat inte var i enlighet med det som utlovats, och det verkar inte vara några konstigheter när det sedan kommer till att få ny anställning. Så om inte ekonomin är ett hinder: sätt ner foten och gååå. Heja heja.
Tack snälla ni för glada tillrop! De värmer och är guld värda!
Skicka en kommentar