Min favoritkollega, den mänskliga klippan, ringde p g a behövde hjälp med Excel. Så frågade han hur det var med mig och jag ba' grötigt "Sådär". Vadå? undrade han och så bara brast det för mig. Var tyst så länge i luren att han sa Hallå, är du kvar? innan han hörde att jag grät.
Detta precis efter att jag fått mejl från min chef som visar att hon förväntar sig att jag ska göra ännu fler saker, utöver det som jag inte redan hinner med och jag börjar liksom ge upp. Ringde a-kassan för att fråga hur det funkar med ersättningen om man sagt upp sig själv, visste att det är en ganska lång "avstängningsperiod" (45 dagar) men fick kryphålstips från den snälla mannen som nog hörde att jag darrade lite på rösten.
Snörvligt fick jag ur mig allt för kollegan, bit för bit. Han är så snäll, "Ta den tid du behöver. Ingen brådska." Jag berättade om droppen i fredags och hur jag känner. Han sa att han blev nästan chockad, för han hade aldrig kunnat föreställa sig att vår chef skulle bete sig så, det passar inte alls med hans bild av henne och inte heller med den bilden jag hade för några veckor sedan. Vi pratade i över en timma, blandat skratt, gråt och han undrade om jag vill att han ska hinta för chefen att jag inte mår bra. Inte säga att vi pratat om det, utan bara att han fått intrycket av att jag är nedstämd och att han är orolig för mig. Först avfärdade jag det men så tänkte jag att det kanske vore bra. Men å tredje sidan vet jag inte alls hur hon skulle reagera. 30/70 mellan att det blir hjälper och att hon blir sur och tycker att jag är för känslig och gnäller när alla har det tufft. Jag har det väl inte värre än någon annan.
Han är livrädd att jag ska sluta. Han hade inte rett ut sitt jobb, som varit minst lika jobbigt som mitt under hösten men skillnaden är att han levererat, räddat situationer, varit en superhjälte medan det känns som att jag bara hamnat mer och mer på minus. Han sa att enda anledning till att det gått så bra som det gjort är att han alltid tänker på jobbet, nästan varje vaken minut. Han sover dåligt, vaknar och tänker på jobbet. Jag är en sådan som stänger av, tänker inte på jobbet när jag inte jobbar för annars hade jag gått under, vet ju det. Ren självbevarelsedrift.
När han började för ett drygt år sedan var det ett helt annorlunda företag. Allt gick i lagom tempo, alla var goa och glada. Så stor skillnad mot nu.
Jag funderar på att skriva ett mejl till chefen. Det kanske är fegt, men jag vill inte sitta och gråta på hennes kontor och haspla ur mig en massa osammanhängande "jag känner". Det kanske är bättre med ett mejl, så att jag kan väga mina ord och få det jag vill säga sagt. Jag kan föreslå en informell överenskommelse om att jag börjar leta efter ett annat jobb och hon börjar leta efter en efterträdare till mig. Ja? Nej? Kanske? Jag bollade upp det med kollegan, det där med informell överenskommelse. Han sa först att jag inte får ge upp och sedan att det viktigaste av allt är att man mår bra.
5 kommentarer:
Kollegan låter som en väldigt fin person, men man får visst det ge upp. Och det viktigaste är som sagt att man mår bra.
Hm. Vad är det som är problemet, arbetsuppgifterna, arbetsbördan eller chefen? Tänker om man kan skapa en åtgärdsplan baserat på grundproblemet? Är det alltsammans sammantaget så kanske det är läge att gå, men annars kanske man kan hantera det på olika sätt baserat på vad som är huvudproblemet?
Man får visst ge upp, om det känns totalt oöverkomligt. Mejl känns fegt för en själv, men behöver inte vara det. Som du säger ett lättare sätt att få fram det du vill ha sagt på ett mer strukturerat sätt. Fy vilken svår situation du hamnade i. Kram får du härifrån <3
Om ni har ett skyddsombud, vilket företaget enl lag måste ha om ni är fler än 5 anställda, så kan du vända dig dit..om du vill. Kram
Ett jobb är ett jobb är ett jobb. Om förutsättningarna för att lyckas är att behöva tänka på jobbet varje vaken minut 24/7 så är det ju i mina ögon ingenting att eftersträva.
Själv jobbar jag på ett företag som innehar någon form av världsrekord i omorganisationer och det har varit några tuffa år där det bara lastades på en mer och mer arbetsuppgifter och allting kändes som mission impossible, det var bara brandsläckningar hela tiden för att hålla näsan ovanför vattenytan. Har dock hela tiden haft kollegor som suttit i samma båt och vi har stöttat varandra väldigt mycket och blivit väldigt tajta på kuppen. Utan dom hade jag nog gett upp. Nu när jag är "på andra sidan" är jag glad att jag inte gav upp, för nu har jag allt det där som saknades innan: fritt arbete, rimlig arbetsbelastning, roliga arbetsuppgifter, bra chef och hygglig lön. Men man ska ju känna att det är värt det. Jag hade nog inte pallat att göra den resan under åren när barnen var små. Då hade jag förmodligen valt annorlunda än vad jag gjorde.
Som jag förstår det så är det något som har hänt på/inom företaget det senaste året? Man kan absolut vända sig till både skyddsombud och facket, men enligt min erfarenhet finns det i praktiken väldigt lite de kan göra. Finns det kollektivavtal är arbetsgivaren enligt MBL skyldig att förhandla om viktigare förändringar i verksamheten. Har de inte gjort det så kan man ju möjligen påtala det, men det förändrar inte mycket i sak.
Jag tycker absolut du ska skriva ett mail till din chef, spalta upp allting lugnt och sakligt och poängtera ev. att det inte var detta som erbjöds när du sökte jobbet och det var inte detta du tackade ja till när du bestämde dig för att börja på det företaget. Då får chefen också möjlighet att smälta och bearbeta den här informationen på sitt håll, och sedan kan ni ha ett möte om det. Är chefen bra så tar hen det på rätt sätt och så löser ni det. Är chefen kass så finns det ingen som helst anledning att slösa bort de bästa åren av sitt liv där. Som sagt: Ett jobb är ett jobb är ett jobb. Det är inte ens liv. Det är inte ens det viktigaste i ens liv.
Skicka en kommentar