När tankarna snurrar försvinner aptiten. Får inte ens ner frukost på morgonen. Dricker två koppar kaffe istället för att Cass brygger och serverar (herregud så man har det). Har tränat varje dag i veckan, äter minimalt generellt. Betraktar mina lår när jag sitter skräddare på golvet och väntar på att Lills senaste psykbryt ska passera. De är smalare än tidigare och hennes psykbryt kommer så tätt och intensivt att man nästan inte orkar med henne. Fyra fyller hon om exakt en vecka.
Klockan 11 idag ska jag prata med min chef och har ont i magen över det. När jag lämnat barnen passerade jag hemma och fortsatte gå, behövde gå för att bli av med oron men det hjälpte inte.
Jag är inte i balans. Det finns stunder då jag undrar vad som hände. Inbillade jag mig allt? Vad var egentligen så hemskt? Men så påminner jag mig om hur jag mådde för en vecka sedan och tänker på de konkreta sakerna hon gjort och sagt. Det fanns en anledning till att jag mådde dåligt, det kom inte från ingenstans.
Jag får försöka tänka på allt jag inte gillar med jobbet. Spretet. Allt jag behöver göra trots att jag inte har en aning om hur, för att det inte finns någon annan som gör det eller vet hur man gör. De milsvida kunskapsluckor som uppstår i en liten organisation stressar mig och jag hatar när de landar på mitt bord för bara att ta reda på hur man gör är ett projekt. Det finns ingen att fråga. Mördande tråkiga frågeställningar, så långt ifrån allt jag vet något om.
Jag kan inte börja tänka på mina kollegor eller det med jobbet som är roligt, det som det aldrig blir tid till, för då vill jag inte lämna. Fokus på bollen. Ut. Ut och iväg. Det är det enda raka.
I skogen tänkte jag att jag kan börja som montör någonstans, eller jobba på ett lager. Ta truckkörkort. Varför inte? Sju till sexton och arbetstidsförkortning. Deltid kanske? Avancera till produktionstekniker när det blir en lucka och de ser vad jag kan. Optimera flöden, sånt jag tycker är så kul. Gillar ju verkligen industri och tillverkning. Synd på alla mina klänningar, blusar och pennkjolar men slipper köpa nya strumpbyxor hela tiden. Det är najs med arbetskläder också, gott om fickor. You are not your khakis som dom sa i Fight Club.
Efter samtalet vid 11 ska jag kontakta mina gamla känningar inom bemanning och rekrytering. Vägen leder framåt, visst Carina? 😘
3 kommentarer:
Det låter som om vägen bara kan leda framåt nu, ja. Hoppas du hittar något enkelt och tillfredsställande jobb - som paus om inte annat. Lycka till! Jag följer dig på din väg, om det är okej.
Hahaha! Skulle älska att se dig på en truck😉 Men visst är det så. Vägen går framåt, och när vi sett det vi behöver se så tar vi nästa steg. Varthän det än bär. Du lär klara dig, du har ett jäkla go. Varför inte ta lite timeout? Spendera tid med barnen, i skogen, på soffan? Ibland behöver vi stanna upp för att kunna ta ut en ny riktning. Sätta upp näsan och sniffa reda på åt vilket håll vinden blåser. Lycka till❤
Tove: Jag vore överlyckliga du vill följa!
Carina: Jag HAR kört truck ”illegalt” (utan körkort) - det var as-kul!
Just nu ligger jag rätt mycket back på go-kontot, men det finns kanske lite dolda reserver som ligger latent 😄 Tack!
Skicka en kommentar