Hej här nedifrån

Det är inte ofta det händer men idag känner jag att jag har en mindre bra dag.

 

Jag har sovit 'sådär' två senaste nätterna. Vaknat p g a katten och Lill. De har samma rutin tidig morgon. Vid 4 börjar katten slipa klorna på madrassen för han vet att det blir fart på mig då. Han hoppas på mat men istället blir han utslängd. Strax därpå vaknar Lill och vill komma in till oss. Jag älskar att ligga under samma täcke som hon, klappa henne och känna hennes lilla, lilla hand på min. Hennes hand är så liten.

 

Jag har känt mig i olag med Äventyret, eller kanske mest med mig själv. De här korta mötena är svåra, jag har splittrade känslor för dem samtidigt som jag mår så väldigt bra av de långa, när vi har tid. Sent i fredags kväll, när jag just skulle somna hörde han av sig och fick mig att känna bara antydan till pressad och jag slog bakut som reaktion, kanske lite väl hårt. Vaknade natten mot söndag och tänkte mörka tankar, kände mig ledsen och trasig. Allt blir som bekant värre framåt natten, men även efter att ha sovit ut ordentligt hängde känslan kvar och jag funderade på om det inte vore bäst att strunta i allt med Äventyret, att – med tanke på mina issues – är det kanske rationellt att bara lägga ner. Deppigt när man börjar tänka på att vissa skador aldrig läker, inte riktigt. Man lär sig leva med dem, eller snarare runt dem. I perioder tänker man inte på dem lika ofta och börjar tro att de kanske äntligen är på väg att blekna men så pang, en gammal trigger och man inser att inget förändrats. Inte egentligen.  

 

Så jag skrev till honom, förklarade precis hur jag känner fast jag vet att det gör honom ledsen. Inget gör honom så ledsen som när jag inte mår bra, direkt eller indirekt på grund av något han gjort som väckt mörkret hos mig men jag vet att han ändå vill veta. Tar på mig skulden, för att jag absorberar och trycker undan. Han gör allt rätt, han frågar alltid hur jag mår, frågar om något skaver hos mig, uppmuntrar mig alltid att berätta hur jag känner, även när jag inte hittar orden och han har aldrig någonsin ens antytt att något i det skulle vara mitt fel. Han tar fullt ansvar för allt, även sådant han inte är orsak till.  

 

Igår kände jag mig bara allmänt inträngd i ett hörn. Vissa dagar blir så, mitt liv tillhör inte mig, jag ägs av alla i min närhet som behöver mig till olika saker och det enda jag vill är att bara vara själv. Bad Make natta barnen fast det var min tur, tog med sista vinet till sovrummet för att vika tvätt och kolla The Perfect Couple på Netflix men då fick Make för sig att han också skulle vika tvätt i sovrummet, kom med en bautakorg som han vände upp och ner på sängen.  Det bara kröp i hela kroppen för att jag inte ens fick den lilla stunden SJÄLV så jag sa att jag går en promenad. Planlöst och utan stuns i slumpmässiga slingor, fram och tillbaka, kors och tvärs bara för att få vara SJÄLV.

 

Idag har jag huvudvärk, ont i axlarna och nacken. Trött och urvriden. Önskade en kollega trevlig helg när vi avslutade ett Teams-samtal. Jaja, det kan ju bara bli bättre.