Idag är jag miljöbov. Sitter i loungen på Arlanda och har haft en fantastiskt produktiv dag, fått massor gjort här och på tåget upp. Önskar så att det hade varit möjligt (rimligt) att tåga hela vägen men det tar så sjukt lång tid om jag hade gjort det. Struligt. Buss sista 1,5 timman. Jag tittade på tåg, det gjorde jag. Helst nattåg men det hade inneburit nästan ett dygn på räls. Alltså flyger jag. Ska upp för att vara "respektive" på stor baluns på lördag. Det är med Makes firma. Det känns mest som jobb, faktiskt. Jag kommer vara representativ och trevlig, mingla fast jag hatar att mingla. Mitt knep är att le och ställa frågor. Låta andra prata. Funkar alltid.
Make mår rätt kasst just nu, brottas med stora beslut han drar sig för att fatta. Hemma drar han sig subtilt undan och eftersom människan väl är programmerad att sätta sig själv i centrum har jag gått och funderat på om det är jag som är problemet, om det är så att han inte gillar mig särskilt mycket längre men jag har heller inte velat ställa frågan. Kanske för att jag inte är helt hundra på att jag vill höra svaret. Jag ser i alla fall fram emot att komma upp idag, hänga med bara honom och hans syster. Det var länge sedan.
Igår hade jag både man- och barnfritt så jag var förbi Äventyret en stund, fast det inte var så länge sedan senast. Det blev annorlunda, avslaget fast inte på ett oangenämt sätt. Han hade halkat och landat gränsle över en otäck gren. Det var inte vackert och inte för att han klagade, men jag märkte att det påverkade honom. Helt oberoende av det utstrålade han ett lugn som jag nog inte sett hos honom tidigare, en tacksam ödmjukhet. Han har haft en bra vecka; fått reda på att han ska bli farfar och så har han pysslat med en grej ganska länge, en egen produkt relaterat det han jobbade med långt innan vi träffades. Den har han nu ansökt om patent för och det verkar som att det redan rasslar till. Han vet naturligtvis inte hur det kommer gå, men jag märker hur nöjd han är med att ha tagit klivet, att han liksom längtat tillbaka till den han en gång var och nu närmar sig den igen.
Jag var förresten också ganska avslagen. Kände inte samma lust som jag brukar, hade svårt att komma igång fysiskt. Det gjorde inget. Det var skönt att vi båda var så, låg rätt länge i sängen och bara pratade, delade lite plockmat. Man vet aldrig riktigt innan vad man känner för och den här gången blev det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar