Konsekvens och värk(an)

 Nu är vi i norr, hela familjen. Bor hos Makes syster och hennes döttrar. Tänkte det igår när vi kom, att det här är ett riktigt tjejhus. Vilket ideal ändå. Systern är inte den som sparat på krutet och efter separationen renoverade hon som hon ville ha. 

Min pappa brukar säga att gäster är som fisk, efter tre dagar börjar de lukta illa. Bo hos familj är väl inte riktigt lika illa men Som och jag som båda är lika introverta mår inte helt bra i att bo hos andra. Jag får nästan en lågintensiv panik av att inte kunna gå undan, inte kunna sitta med en bok och äta frukost i lugn och ro. De har en (liten) soffa. Vi har tre soffor/soffgrupper hemma. Det finns alltid någonstans att vara ifred. Jag märker att Son inte trivs heller, hans morgonrutin är viktig för honom också. Vi är så lika han och jag. Makes familj, han bror undantaget, är så kollektiva. Alla ska med, alla ska göra allt tillsammans och alla ska trivas så bra ihop. De trivs bra ihop för det mesta.

Jag plågas sedan ungefär en vecka tillbaka av en ischiasnerv. Det går upp och ner. Redan i tisdags var jag hos min underbara naprapat. Hon visade hur jag ska göra för att lugna nerven och när jag har möjlighet att göra de rörelserna blir det bättre, men idag var en riktigt dålig dag. På morgonen hade jag så ont att jag grät, jag som brukar säga att jag inte gråter av smärta. Det är också väldigt ovanligt att jag tar värktabletter men senaste veckan har jag snittat två om dagen. 

Naprapaten frågade om jag ägnat mig åt något ”lustigt”. Hon menade på att min åkomma är något som byggts upp under tid, det är inte en felaktig rörelse som är orsaken fast folk ofta tror det. Jag sa att jag inte kunde komma på något men senare började jag fundera på om det kan vara någon av alla övningar hos Seglaren, poängen med vissa av dem är ju att de inte är ergonomiska, så att säga. Jag har inte upplevt att jag inte känt mig bra i kroppen efteråt, men det var det enda jag kunde komma på. Inget jag ville dryfta med henne dock. Jo, jag har en kompis som…