Vår receptionist berättade att hon aldrig varit i Tyskland, bara på båten till Tyskland en gång när hon var liten. Hennes mamma och moster frågade sina barn om de ville åka till Lalandia i Danmark eller badlandet Weissenhäuser strand i Tyskland, alla barnen valde Tyskland och var supertaggade. De hoppade på färjan men när färjan närmade sig Tyskland sa mammorna att nej nu är klockan så mycket så vi hinner inte med något badland, vi får åka hem istället. De gick inte ens av båten. Jag höll på att börja gråta när hon berättade det och frågade vad det är för fel på hennes mamma. "Ja, hon har alltid varit lite oorganiserad" sa receptionisten. Herregud vilket trauma.
Vår läskiga HR-chef och en ekonomichef har blivit ihop. Alla är i chock och undrar hur det är möjligt. Han som är så snygg och trevlig! Den lilla kurviga berättade att avdelningarna, som av någon anledning ofta slås ihop i gemensamma aktiviteter, skulle ha AW. De hade spikat ett datum alla kunde men plötsligt bestämdes det, utan förvarning, att AWn skulle bli ett annat datum. Den lilla kurviga och en annan kunde inte vara med det nya datumet och när hon frågade runt varför man ändrat när alla kunde första datumet var det ingen som kunde (eller ville) säga varför, men så kom det fram att kärleksparet synkat sina barnveckor och ursprungliga datumet passade inte dem längre. Då bestämdes det bakom kulisserna att byta till deras barnfria vecka. Den lilla kurviga summerade det hela med "Jag skiter egentligen i AWn men än en gång blir det tydligt att vissa är viktigare än andra och det är faktiskt lite deppigt."
Make trivs inte så bra med sitt nya jobb som vi hoppats. En vag plan är att gå tillbaka till gamla jobbet på byrån, jobba där tio år och sedan, strax innan 60, "pensionera sig" och bara jobba med egna placeringar. Jag retades lite och sa att han kommer bli som sin mamma, som vi skämtsamt kallar familjens chefsförvaltare, vars primära dagliga sysselsättning är att läsa i DI och SvD 'pärm till pärm' och sedan dutta med Avanza-portföljen, men Make är akademiker ut i fingerspetsarna, bara nöjd om han är hundra procent påläst och är väldigt intresserad av ekonomi. Nåja, om det blir så innebär det att även jag skulle gå i pension (eller som Make sa: "Pyssla med något du tycker är kul" – vad det nu skulle vara?) om 10 år, när jag är typ 53. Jag ska nog inte tänka för mycket på det, tror att man blir lite skev i huvudet då. Mer än vad jag redan är, höhö.
4 kommentarer:
Men åhh som jag tänker att det är superviktigt att göra just det - tänka som tusan - kopplat till den sista punkten. Jag tänker att det är ett beslut som får enorma påföljder i ditt liv och som kommer påverka dig på flera nivåer:
- Din pension, om du slutar jobba vid 53 så kommer det ju så klart påverka din pension supernegativt. Tänker att han isåfall typ behöver betala dig då för att du ska vara säker och tryggad ekonomiskt, men samtidigt: hur påverkar det din självbild?
- Vill man vara 53 och leva på sin mans pengar när man fortfarande - som jag tolkar dig - är en driven person som behöver få använda sin hjärna för att må bra? Kommer tillbaka till självbilden igen.
- Tror också att att man behöver få ha ett eget värde och egna pengar, särskilt för att inte riskera att bli låst i ett äktenskap som man kanske en vacker dag vill ut från. Och vad händer om han lämnar dig?
- Jag är tillbaka på självbilden igen. Det låter så klart härligt att kunna leva på sin mans avkastning, men jag är osäker på om det verkligen känns så gött i magen när man väl är där? Tänker att känna det egna värdet och att man är viktig utanför familjen är så oerhört viktigt. Att vara en powerwoman (om man vill, vilket jag tror att du gör?) på sina egna meriter, liksom.
Så tänk! Tänk, tänk, tänk! Kanske ditt viktigaste beslut nånsin!
Fattar var du menar!
Allt vi har är gemensamt, inget äktenskapsförord (annat än gällande hans bolag) så hans pengar är mina pengar. Jag har inga problem med att leva så, förutsatt att jag inte målar in mig i ett hörn, eller riskerar stå där utan något om vi kraschar.
Men så är det det där med vilket syfte man fyller. Det finns inget jag skulle vilja göra mer än vad jag gör nu, ett jobb jag är bra på och roliga kollegor. Å andra sidan vill vi kunna vara flexibla, kunna bo på andra ställen än Sverige delar av året. Inte vara begränsad till fem veckors semester. Jag vet inte hur man skulle få ihop den ekvationen 🤷♀️
Men om tio år är väl barnen fortfarande ganska små, kanske svårt att flytta runt med dem, eller? Jag håller med C, tänk dig för. Man behöver göra nåt som känns meningsfullt och som man är bra på. Annars ruttnar man nog.
Håller mee om kommentarerna men drömmer själv lite halvvilt. Om tio år har vår son flrhoppningsvis tagit studenteb, han är åtminstone myndig. Då kanske vi kommer kunna flytta till Baskien i ett år? Jag kan jobba med det jag gör nu men kanske i lite lägre omfattning, 60%? Och min mn kan springa runt och måla? Kanske... Ungen jan följa med om han vill och kanske jobba med nåt...
Skicka en kommentar