Ingen människa stiger ner i samma flod två gånger,

för det är inte samma flod och hon är inte samma människa.

Det blev en fin dag med Seglaren i helgen, om än inte riktigt som jag, vi kanske tänkt. Senast var ju… ja, ni vet, och mänskligt att gå in med det i åtanke. Egentligen har jag ju lärt mig det sedan länge: man ska alltid börja på ruta ett, varje gång. Det går inte att fortsätta på något som hände senast, heller inte att småspringa för att komma ifatt och ta upp tråden där man slutade, hur lockande det än är i teorin men man glömmer att resan är målet och det där med samma flod.  Det kändes som att han forcerade en aning och jag var lite känsligare men någonstans på vägen kände vi nog båda två att det inte riktigt stämde. Utan att tala om det tillät vi oss själva att göra vad vi kände för, inte vad vi föresatt oss, drog ner på tempot, mjuknade och släppte allt annat.

Jag borde kanske varit hårdare med dig idag sa Seglaren självkritiskt när vi höll på att runda av, som att han inte levt upp till någon outtalad förväntning men så var det ju inte alls. Jag sa till honom som jag så ofta sagt till Äventyret: Det vi gör när vi ses är en produkt av vad vi båda känner för just då och det ska aldrig vara på något annat sätt. Liksom med Äventyret är en av våra överenskommelser att våra möten ska vara 'både och'. Absolut mest tonvikt på lek men jag skulle aldrig vilja ha en lek-relation som inte också innehåller närhet, gos, kel, hångel och (helst) att man kan föra ett samtal också. Det är vi helt eniga om.