Den jäkla dörren

Hon som serverar lunchen i personalmatsalen ser ut som sju svåra år igen. Hon var inte här måndag eller tisdag och idag en halvgulnad blåtira runt vänster öga. I eftermiddag när jag hämtade kaffe var det ingen annan i matsalen så jag bestämde mig för att… jag vet inte, säga något? Jag fick ögonkontakt med henne och frågade hur det var. (Dum jävla fråga men hur fan ska man börja?) Hon gav mig en riktigt, riktigt skarp blick och sa Det är bra. Hur är det med dig? Mycket tydligt, back off. Inte så att man då ba' Men hur är det? Egentligen?

Nå, hon bytte spår och frågade hur det går med de nya stolarna till matsalen. Jag sa att det går jättebra, monterade upp mitt egenkonstruerade upphängningsbeslag idag  (vaaaansinnigt stolt över dem) så vi kommer kunna hänga de nya stolarna också. Hon såg inte jätteimponerad ut utan frågade hur höga de nya stolarna är.
Tja, de är väl som de här sa jag. Ja, sa hon. Men hur höga blir de när de hänger. Alltså, ryggstöden. Kommer hon komma åt att torka borden utan att behöva böja sig för mycket? För en sekund: all min empati som bortblåst. Lata surkärring. Du får väl gå runt bordet och torka då, vill jag säga men pallar inte ta diskussionen utan lyckades avvika utan att kommentera hur hon ska torka borden.

 

Så mitt försök till stöttande medkänsla? Föll platt, känns det som. Dubbelt platt.

Feet first

Mina fossingar har som blivit två storlekar mindre över en natt. Okej att de kan bli svullna och större – men mindre?! Skorna jag haft på mig i stort sett varje dag sedan jag började jobba efter föräldraledigheten är idag så stora att jag hasar mig fram för att inte tappa dem. Dessutom har jag en ond spricka under stortån som inte hjälper eftersom jag inte kan knipa med tårna när jag går. Jag har gelinlägg i skorna så att de ska bli lite mjukare, idag har jag båda gelsulorna i högerskon (min högerfot är lite mindre än vänsterfoten) – det hjälper marginellt.

 

Begriper f ö inte vad det är med mina fötter. Jag filar dem så att det nästan blöder, smörjer noga nästan varje kväll men ändå är de som sandpapper och ömsar skinn. Hur äckliga som helst. Och det blir sår/sprickor som nu på stortån. Begriper inte vad jag ska göra annorlunda.

 

Jag beklagade mig över mina för stora skor för en av herrarna på IT. Han sa att de åtminstone inte är alldeles för små, som damen på marknad alltid har. Jag visste inte att hon har för små skor, jag trodde att hon går som hon gör ("som att hon bajsat på sig" som en annan kollega så diplomatiskt uttryckte det i ett förtroligt ögonblick, fast jag tycker mer det ser ut som att hon går med skridskor på sig) eftersom hon har så höga klackar men nu föll allt på plats. Klart att hon har alldeles för små skor! Enligt herrn på IT har hon själv sagt det, att hon vill ha små fötter. Stackars, stackars, stackars.

Gräsis

Sedan i fredags har resten av familjen varit hos Makes familj i Norrland. De kommer hem ikväll. Jag har sett fram emot denna helg i evigheter men ändå splittrade känslor över att vara utan dem.

I fredags rymde jag. Var iväg på hemligt (för alla utom Make) äventyr. Hela lördagen trött och urvriden. Kände mig ensam, lite deppig. Tillvaron platt och grå. Plockade hemma, blev lite gråtig av barnens gosedjur som låg överallt. Oroade mig för att något skulle hända dem. Föreställde mig resten av livet som ensam.

Söndag bättre. Städade det sista hemma, åt scones med en kompis. Att jag aldrig lär mig: Jag gillar ju inte scones. 125 spänn betalade jag, petade i mig en scone och drack två muggar kaffe. Uppskattar ju inte sötsaker heller, annars hade jag kanske fått lite mer valuta för pengarna.

Imorse: Världens bästa måndagsmorgon. Sov lite längre än vanligt (går normalt sett upp 5.30. Gjorde finfrukost med yoghurt, färska jordgubbar, ägg, juice, kaffe. Åt i sängen och läste bok medan det var regnsnöhagelstorm utanför. Duschade, tvättade håret. Var ändå på jobbet innan åtta. Så nöjd med mig själv som tar de där chanserna till vardagslyx. Det är ju inte så svårt men ändå så värt!

Fresh out of fucks to give

Mitt renoveringsprojekt reception/matsal pendlar mellan hopp och förtvivlan. Hopp, för att de som bestämmer är nöjda och vi fick klartecken, trots budgeten sprack med 50 procent (ett gott betyg till hur vi presenterade våra tankar enligt min uppfattning). Förtvivlan; kanske inte direkt. Mer en känsla av att dunka huvudet i väggen när det kommer till FOLK. Att managera de kvinnliga projektgruppsdeltagarna har tagit så vansinnigt mycket energi. Killarna är hur bra som helst, vi diskuterar, bollar, resonerar och kommer fram till bra grejer men tjejerna; får de inte exakt som de vill eller känner sig det minsta utmanade blir de as-tjuriga och tjuriga på det där sättet som jag verkligen inte är van vid. Jag är van vid muttriga gubbar som tycker att det var bättre förr, inte vid kollegor som plötsligt verkar vilja provocera fram en veritabel maktkamp runt något så trivialt som vem som ska få föreslå vilken färg det ska vara på soffan i receptionen.

Nu när det gick så bra med ledningsgruppen och vi är i fas två, utförande, av projektet känner jag mig lite stärkt så jag har bestämt mig för att nu ska det bara bli bra. Det är det viktiga. Vill folk bli sura så får de bli det, jag kan inte navigera runt deras egon och prestige längre. Meddelade personalchefen, tillika uppdragsgivaren, detta. Gav honom chans att säga ifrån om han tycker att det är viktigare att alla i gruppen är glada (projektet ses även som ett s k integrationsprojekt för att främja god stämning mellan avdelningarna – ganska fett fail på den hittills) än att slutresultatet blir så bra det kan bli. Han gav tumme upp.

 

Så nu är en av damerna på krigsstigen, med hela gruppen och personalchefen som cc. Hon tycker att jag har tagit för mycket plats i projektet, bestämmer för mycket, driver för mycket. Nu vill hon hoppa av gruppen MEN hon vill fortfarande fortsätta jobba med projektet. Eller, den del av det som hon tycker är rolig och som hon kom in i projektet för att göra från första början. Fine, sa jag. Gör det. Ta den pucken. Men eftersom budgeten är densamma och tidplanen måste fogas samman med resten (snickare, målare osv) så är det fortfarande en del av projektet. Men nej, hon tycker inte att det är det. Hon tycker att det är en egen del.

Jag är ändå stolt över att jag håller diskussionen på en hög nivå. Jag går inte i polemik kring min roll som projektledare och jag försvarar inte mitt arbetssätt. Jag har förklarat många gånger, enkelt och tydligt, att vårt huvudsakliga mål som grupp måste vara att slutresultatet ska bli så bra som möjligt. Jag tänker inte förklara det igen för de som inte lyckas absorbera informationen.

Ett tag var jag sugen på att dra parallellen till utvecklingsprojekten vi driver här. Om projektledaren i dem fick skit från gruppen för att han "bestämmer för mycket". Eller om någon på mekingenjör blev sur för att han inte fick vara med och bestämma vilken färg det ska vara på loggan. På ytan kan vårt projekt verka lite glättigt och roligt men i slutet av dagen ska vi leverera och det är jag som ser dålig ut om vi inte gör det eller om det blir halvbra.

Det känns ändå skönt att ha landat i den insikten. Nu driver jag projektet så som jag tycker att det ska drivas.  

Smeknamn

Igår på hockey med jobbet: Middag i nya glassiga privatloungen och som balsam för själen att äntligen, för en gångs skull, bli bortskäd av jobbet. Jag frågade värden

hur det kom sig, om vi fått en kväll där på köpet i o m att vi sponsrar en del, kanske var del av något paket? Han slingrade sig en stund och sedan kröp det fram att i höstas när aktiviteten bokades såg det ut som att det fanns pengar till det i projektet. Nu är de pengarna borta sedan länge men vi fick inte avboka så det var bara att betala och se glad ut, hehe.

 

Över vår åtta-rätters började vi prata smeknamn. Som på många andra ställen har var och varannan här smeknamn. De är mer eller mindre (ofta mindre) smickrande och i många fall vet nog objektet ifråga inte om sitt smeknamn. En kille som skelar har smeknamnet Tittfinta'n. "För man vet aldrig vad han egentligen tittar på."
Det är en tillgång! slog en vid bordet ifrån sig när jag tyckte att det var väl elakt. Om man ska lägga en straff har inte målvakten en aning om vart man siktar. Det är en tillgång!

 

Jag frågar dem inte vad mitt smeknamn är. Jag utgår ifrån att jag har ett ty jag sticker ut rätt mycket här.

 Däremot frågade jag om det hade gjort mig upprörd. Plötsligt var alla väldigt upptagna av att stirra ut i luften och på poängtavlan och överallt utom just på mig. Jag pressade på men ingen ville kännas vid något smeknamn. Jag hoppas bara att det inte är något grovt för om jag får höra att jag kallas något grovt skulle jag bli… ledsen? Jag tror inte att det är något grovt. På hela taget är det en så kallad rå men hjärtlig stämning. Om jag skulle chansa på ett smeknamn hade jag satsat på Nippertippan men ja, får eventuellt aldrig veta om det är det eller inte.

Ingen ljus vecka för det manliga släktet

Jag ska byta kontor. Efter en omorganisering när jag var på semester ska nu hela min grupp flytta ner till där jag satt när jag började här. Det är ju alltid lite vassa armbågar när det kommer till kontorsfördelning och jag sa ifrån när jag kom tillbaka, att jag tyckte att vi tre strateger kunde lotta om kontoren för två är bra och ett är skitdåligt. Ja, naturligtvis hade de andra två paxat de bra kontoren när jag var borta. Jag sa att jag inte tyckte att det var helt schysst. Oj, om blickar kunde döda! Då hade jag varit död nu.

Nå, den ena av de två erbjöd mig direkt "sitt" kontor, sa att det inte spelade någon roll för honom och på ett sätt tacksam men på ett annat sätt omedelbart dåligt samvete för att jag kört ut honom och för att han är så jäkla snäll.

 

Nu blir det så att jag får ett kontor med fönster (WIN!), den andra strategen får sitt gamla rum som var så viktigt för honom och den tredje får rummet i mitten, det där man har folk som passerar både framför och bakom en när jag jobbar och där det är noll dagsljus.

 

Nu sitter det redan fyra kvinnor i det, ganska avlägsna, kontorsområdet och samtliga klagar på toaletterna, att de är så grisiga. Det finns två toaletter och det är många från produktionen som använder dem. Det är alltid kiss på golvet, de spolar inte alltid, gör sällan rent efter sig. Tjejerna som sitter där nu går till damernas omklädningsrum när de ska gå på toa. Jag snackade med min chef (den underbara människan) om det och hon ba': Enkelt! Vi köper en sån där herr/damtoaskylt plus sätter in lite tamponger och bindor på toan, i rent avskräckande syfte! Alla män är livrädda för sånt!

Så briljant att jag blev mållös.

 

På tal om män var det på fullt allvar någon vid kaffemaskinen igår som delgav mig sin uppfattning, att "sånadär feminister, det enda problemet med dom är att dom inte fått nåt på länge". På tal om mållös. Jag visste inte vad jag skulle säga. Hur bemöter man något sådant med pondus? Man måste liksom svara på sådant på ett sätt som tar skruv, annars kan man lika gärna låta bli. Jo, i efterhand kom jag ju på tusen lämpliga come-backs men i stunden var allt jag kom på att säga att det inte hade något med saken att göra. Klart att jag vet att det är många som tänker så, och skriver på nätet, men stå vid kaffemaskinen på jobbet och slänga ur sig en sådan sak?

 

Och förra veckan hade jag besök av en leverantör från Stockholm. Han hade tagit kontakt med mig och ville komma hit. När han väl satt här visade det sig att han i stort sett inte har något med oss att göra, det är ju "Lena på kontoret" som sköter allt mer oss, inklusive har det kommersiella ansvaret i praktiken. Jaha, tyckte jag. Och varför är inte Lena här då?

Jamen Lena kan inte resa. Hon sitter inne.

Vadå Sitter inne?

Ja, sitter inne. På kontoret. Hon är innesäljare. Jag reser.

Okej. Varför har det ni så? Ni hade väl kunnat ha varsina kunder och resa till?

Nej, det går inte. Du vet, hon har ju barn och så. Det hade inte gått. Dom tränar ju fotboll och så.

 

Och en stund senare kommer han tillbaka till ämnet:

"Men det är klart. Om ni kräver att hon ska komma hit kan jag ta med henne. Det kan ju vara trevligt för henne att få komma ut lite."

 

Då avslutade jag mötet.

Köpa sig fri, del 54

Har landat (mentalt) efter veckan på GranCan. Det var najz.

 

Najzast var servicen. God, jättegod, mat hela tiden. De överträffade liksom sig själva kväll efter kväll. Sista två kvällarna bokade vi bord på en av specialrestaurangerna. Fortfarande buffé men lite mindre och lite lugnare. Dumt nog inte alls lika bra som stor-buffén där man inte behövde boka bord.

 

Det här med att det alltid finns mat tillgänglig när man har småbarn är en välsignelse. En annan är att någon städar åt en medan man är vi poolen. Vädret och havet kom liksom i tredje och fjärde hand, även om det var underbart att se barnen springa runt barfota och utan tjocka vinterkläder.

 

Familjegrejen är desto mer komplicerad. Det sliter så mycket att farmor och farfar är så ointresserade av att umgås med våra barn, särskilt eftersom de (okej, farmor) kvittrar om hur rooooligt det ska bli att få ta hand om dem och vara med dem och hur mycket hon ska avlasta oss så att vi kan göra annat men så när det kommer till kritan är hon helt ointresserad. Jag undrar om de själva märker det. De tror nog att de är engagerade för att de tar solstolar bredvid barnpoolen. Som att "Jomen vi är här om de behöver hjälp med småbarnen" men de vänder solstolarna åt andra hållet och är noll mottagliga för signaler om att det hade varit fint med lite hjälp. 

Priset tog nog en frukost när Make och jag hade kaos, Lilltjompan ville absolut inte sitta i sin stol utan skulle klänga i knät, Son klättrade på väggarna och man fick äta med vänsterhanden. Då satt farmor och farfar vid bordet och… de ser liksom inte att vi kämpar som djur. Båda två hade ätit klart, satt liksom och smälte maten. Farmor är expert på att sitta rak i ryggen (hållningen den kvinnan har), med ett ljuvt åh-så-fint-vi-har-det-leende på läpparna men ingen av dem lyfter ett finger för att hjälpa oss med barnen. Ingen erbjuder sig att gå ett varv runt matsalen med Lilltjompan eftersom hon uppenbarligen inte vill sitta stilla.

 

Sista dagen hintade vi väldigt väldigt starkt till Farmor att det hade varit roligt om hon ville vara lite med barnen nu när det bara var en dag kvar och hon inte visat dem något intresse på hela veckan. Då lade hon manken till, började leka med Lilltjompan och det tog inte ens fem minuter innan de hade jätteroligt och sedan somnade Lilltjompan i farmors famn – det är stort Wow! på det.
Farmor tror då att det gick så bra för att de  har haft en vecka på sig att lära känna varandra, pratade om att det var  så synd att vi skulle åka hem just nu när det börjat funka så bra, men i själva verket gick det bra för att hon visade barnen intresse i fem minuter. Om hon gjort det första dagen hade de haft hela veckan på sig att bonda.

 

Kvitto på att det är som jag säger: Så fort farmor eller farfar (främst farfar) gör något med barnen tar man fram kameran. Alltid. För det är så ovanligt att man vill föreviga den där stundens lek eller sitt-i-knät.

 

Å tredje sidan: Så jäkla tacksam för resan. Vi hade inte kommit iväg om inte de bjudit med oss och det var verkligen underbart. Jag sitter lite mellan känslan att jag är besviken på att de är så ointresserade av sina barnbarn och tacksam för att de är så generösa och landar i att de liksom får köpa sig fria. Det är okej. Det som retar mest är allt prat om hur roligt det är att vara med barnbarnen, den där fasaden av att vara engagerade men helt tomt bakom. Att de liksom använder våra barn som någon slags skyltdockor för att kunna skriva Facebook-uppdateringar som får bekantskapskretsen att tro att de är världens bästa farmor och farfar.

 

Farmor. Farfar skiter i vilket. Han är inte intresserad men jag är okej med det, för han låtsas inte vara det. Han står liksom för att han inte tycker att det är kul med barn.