Bort med dig!

Jag har inte ont av det själv men den andra tjejen i mitt team mår jättedåligt av (som hon upplever det) surgubbarna här. Sedan jag kom tillbaka från föräldraledigheten och särskilt sedan jag flyttade ner så att hela teamet sitter tillsammans har det blivit så uppenbart. Hon har suttit och gråtit på mitt kontor flera gånger för att hon tycker att gubbarna är elaka mot henne.

Det är de faktiskt. Nog för att hon gör det lätt för dem, men hon är ju som hon är och det är inte okej att vara taskig bara för det. Hon vill ju bara göra ett bra jobb, stressar lätt upp sig, pratar för mycket, har temperament och de är fan inte snälla med henne. Idag på morgonen var hon ledsen för att någon av gubbarna frågat hur det gick med hennes köksrenovering och sedan avbrutit henne och klagat över att hon pratade för mycket. Gubbjävlar.

Jag sa till henne att Nu söker du nytt jobb! Ett annat företag som jag vet är jättetrevligt och växer så det knakar söker folk och hennes profil är perfekt. Hon hade tittat på det redan men inte vågat och sista dagen att söka är imorgon men nu när jag tog upp det sa hon att Ja, det är klart att jag ska söka!

Nu råkar jag ju vara vansinnigt bra på att söka jobb, för egen del och åt andra. Ingen är så bra på att skriva "personligt brev" (finns inget töntigare än att folk tror att det är det man ska skriva som rubrik. Du ska skriva ett personligt brev. Du namnger det inte "Personligt brev".) Oj vilka drömjobb jag landat ingångar till åt vänner och kollegor genom att hjälpa dem skriva kick-ass ansökningar. Det är lite min grej. "Du har potential och du behöver en spark i ändan så att du kommer ifrån det här sunkhålet. Uppdraget accepterat."

Miljöboven resonerar

Nu när jag bytt till kontor (fönster och två element!) sitter jag läääängst bort i hela byggnaden. Det är låååånga sträckor att gå, bara för att hämta kaffe. Har blivit bekväm. Har nästan helt slutat med klackar. Har ju klackskor ståendes här och tänker alltid på morgonen att jag ska byta till dem men så ska jag bara hämta kaffe först, eller bara gå och prata med någon på konstruktion först eller bara göra något annat först och de där klackarna kommer aldrig på. Istället smyger jag runt i ganska lufsiga mjuka ballerinas. I alla fall när jag har jeans och det har blivit mycket jeans senaste tiden, p g a kört moppe till jobbet.  

Här om dagen beställde jag herrskor, med snörning. Tamaris, de brukar vara bekväma. F ö har jag bestämt mig för att inte köpa skor på nätet mer. Det blir aldrig bra, bara en massa paket skickade fram och tillbaka. I måndags hämtade jag ett paket med skor från Zalando. Satte ner foten i dem och kände direkt att Nej, det här går inte. Det var inte ens "Jag går runt med dem ett tag och ser hur det känns." Lade ner dem i lådan och returnerade samma eftermiddag.

(Kände mig lite snuvad. Det skulle vara "wide fit" så jag var rätt säker på att de skulle passa. Visst, de var vida nog men typ 2 cm för långa! En 41:a blir inte en 39:a bara för att man kallar den wide fit. Irriterande.)

Jag är en klimatsyndare av rang med tanke på alla utlandsresor som jag har dåligt samvete för men ändå inte känner mig beredd att skippa. Därför brukar jag hålla rätt låg svansföring när det kommer till miljöfrågor, sten i glashus osv, men det känns helt vansinnigt med all denna luft som transporteras fram och tillbaka. Och just skor som är relativt skrymmande/svårt att veta om det passar. Därför ska jag verkligen försöka hålla mig till butiksköp framöver.

Denna helgen ett liv

Jag var lite styv i korken i fredags, inser jag såhär i efterhand. O-M-G så trött jag är efter helgen. Och huset såg ut som ett bombnedslag när Make kom hem igår vid 21.30.
Min kusin hade 18-årskalas igår så hela dagen gick liksom på det. Jag var oerhört nöjd med att vi kom iväg EXAKT I TID. Inte dåligt på en styck förälder. Jag planerade som ett proffs. Satte ungarna i badkaret medan jag duschade (stor fördel med att ha badkar och separat dusch i samma badrum!) så jag kunde fiffa mig i lugn och ro. Slog in presenten redan på morgonen (brukar vara det sista jag gör annars), strök Sons skjorta direkt efter frukost (också vanligtvis en sista-minuten-aktivitet). Lyckades få Lilltjompan att äta lunch utan att kladda ner sig precis innan avfärd. Så fick barnen leka i trädgården medan jag lastade bilen.

 

Annars är det alltid-alltid-alltid Make som är sist. Det är alltid jag som sitter i bilen, barnen fastspända i baksätet och så undrar man vad tusan han håller på med. Så kommer han utstapplande med fötterna bara halvt i skorna. Funderar några sekunder. Låser dörren (kodlås, åtta knappar som ska tryckas på). Funderar några sekunder till. Låser upp dörren (åtta knappar). Dyker in, kommer ut. Låser dörren (åtta knappar). Och innan vi hunnit ut till stora vägen kommer han cirka en gång av fyra på att han kanske inte dragit sladden ur strykjärnet och jag blir sur för jag har ju satt dit en tajmer som han by-passar eftersom han "inte hinner" vrida på ratten. Så får vi köra tillbaka och tio gånger av tio har han ju dragit sladden ur strykjärnet. Jaja.

Men igår somnade Lilltjompan inte i bilen som planerat. Lade henne i vagnen och rullade på grusvägen. Efter tjugo minuter somnade hon, jag var vrålhungrig och fick upp vagnen sex trappsteg på trädäcket. Någon öppnar dörren för att hjälpa till och så är det ju NATURLIGTVIS någon därinne som ska säga hej till mig i vad som för många är hyfsat normal glad samtalston men för en föräldrer som är så lunch-hungrig att hon håller på att svimma och vars barn ÄNTLIGEN somnat lät det som att vederbörande skrikit i en vuvuzela. Barnet ba' PING! Klarvaken och jag tänkte mörka, elaka, hungriga tankar. Istället somnade hon i bilen på väg hem. Man höll sig för skratt, det gjorde man.

Ja guschelov för jobbet, så att man får vila upp sig lite mellan varven.

Fredag Freitag Friyay

Jag är själv med barnen i helgen. Make åker till Berlin med nya jobbet. Inte så tokigt efter en arbetsvecka. De ska bara roa sig, inget jobb alls.
Det är mysigt att vara själv med barnen. Jag ser fram emot det. Tycker inte det känns jobbigt alls, tvärt om. Allt blir lite annorlunda och jag känner att jag lägger allt på en lägre nivå när inte Make är hemma. Framförallt blir maten enklare. Inte sällan är det för hans skull jag lagar mat som jag gör. Barnen är ju nöjda med fiskpinnar och själv behöver jag riktig mat max en gång om dagen.

Konstigt nog tycker jag att jag får mer gjort när han är borta. Barnen är liksom snällare när en förälder är iväg. Huset blir inte lika stökigt. När jag är borta är det tvärt om. Allt signalerar UNDANTAGSTILLSTÅND när jag kommer hem. Vet inte riktigt hur han bär sig åt men är övertygad om att han gör så gott han kan.

Annars lite nojig över att min gamla telefon ligger hos IT-avdelningen. Displayen på den lade av utan förvarning men då var min nya telefon redan beställd så det gjorde inte så mycket. IT skulle förstöra gamla telefonen men så bestämde de sig för att försöka rädda den för att ha som extratelefon. De bytte display och fick igång den.  Jag knappade in min kod för att de skulle kunna blåsa telefonen men då gick inte det för att telefonen ville uppdateras så jag fick lämna den där "o-blåst" och det känns inte alls bra. Det är ju hela mitt liv i den telefonen. Bilder, sms, internethistorik, lösenord osv. Samtidigt kan jag inte gärna misstro dem. IT-killen är verkligen inte den typen som jag kan föreställa mig skulle snoka, han är väldigt professionell, men fasen, känns ändå sådär. Hoppas att den är blåst nu.

Kontorsromans och Flubb

Mina känselspröt uppfattar en kontorsromans under uppsegling. Jag har haft rätt förr. Det är något med hur en del pratar med varandra, även om det är om helt vardagliga saker. Det är något hur de pratar med varandra, något med tonläget eller melodin eller hur de kan se så mysförtroliga ut fast de bara pratar om snustorra jobbgrejer.

Säger det bara för att senare kunna säga Vad var det jag sa?

Vad jag däremot inte borde ha gjort var att i ett vansinnigt anfall av totalt förtroende berätta för en äldre kvinnlig kollega som egentligen bara lånar kontor här ibland om Flubbet och vad som hände med honom. Det bara blev så och det var ingen i närheten och jag viskade så tyst att hon nästan inte hörde men när jag berättat insåg jag att jag hörde tangentknatter från ett kontor bakom skrivarrummet. Om jag hör honom hör han mig, tänkte jag och blev kallsvettig. Inte Flubbet som sitter där men föck, skulle ju inte berätta för någon egentligen. Nu hoppas jag att han som knappade på sin data inte hörde. Han är typ 60 och varit hårdrockare hela sitt liv, visst måste man ha vansinnigt nedsatt hörsel då? Eller? Har smått panik nu. Det får inte börja pratas och jag känner att jag måste hålla min del av dealen. Han håller sig på avstånd, vi låtsas som att det aldrig hänt.

Verkligheten 2.0

Tillbaka i Verkligheten 2.0
Första veckan med två barn då vi båda jobbar. Vi har halvt om halvt kommit överens om att Make i regel lämnar och jag i regel hämtar. Jag har lättare att komma upp på morgonen och kulturen på min arbetsplats är mer komma-tidigt-gå-tidigt men Make kan inte gärna regelmässigt stämpla ut halv fyra varje dag. För att få ihop dagen behöver jag vara på jobbet 06.30 och  lämna 15.30. Då går jag plus-minus-noll på flexen, prick.

Stötestenen är fordonsfrågan. Jag har kört moppe till jobbet i fyra år och nu är jag så inåtahelvete trött på att alltid ha hjälmfrissa, bortgnuggat smink, vinterjacka i maj, blöt och kall när det regnar. Nu tycker jag att det är min tur att köra bil. Det tycker inte Make. Han säger att han inte kan komma till jobbet på tjejmoppe (jaja, orka) och hjälmfrilla. Samtidigt vägrar han köpa en ny benisn/dieselbil. Han säger att om vi ska köpa ny bil så måste det bli en elbil. Benhård på den punkten. Han vill ha en Tesla. Helt såld på Tesla är han. Manisk nästan. Sitter på kvällarna och tittar på långa Youtube-klipp. Som tjänstebil skulle kostnaden vara hög men överkomlig. Det är vår stundande renovering som gör mig osäker. Det känns inte bra att sätta sig med en så pass stor fast utgift när vi ska renovera för vill-inte-tänka-på-hur-många-hundra tusen. Samtidigt: Jag har noll extra minuter att lägga på vägen till/från jobbet om jag inte ska gå back på flexen.

 

Vi har pratat om att jag skulle gå ner i tid (hej kvinnofälla!) men det bär mig emot. Det känns som att man blir blåst. En vän jobbar 80 procent och är hemma en dag i veckan med barnen. Lyx. Bokstavligen. Om jag jobbade 80 procent skulle det vara för att spara barnen någon dryg timma på dagis varje dag, inte för att såsa runt i pyjamas eller hitta på roliga saker en dag i veckan. Men kul för henne. Verkligen.

Fossingarna

En smula genant men det här med att mina fötter var så torra, fnasiga och liksom flagande. Förra helgen gick det upp ett s k Liljeholmens för mig och jag insåg att det där är ju inte normalt. En snabb googling gjorde mig säker på att det var fotsvamp jag fått. Så vidrigt! Jag panikåkte till apoteket, köpte det starkaste de hade (Lamisil singeldos). Nu är allt bra igen men iuuuhhh, att jag inte fattade tidigare! Äckligt, äckligt, äckligt.