Kontorsromans och Flubb

Mina känselspröt uppfattar en kontorsromans under uppsegling. Jag har haft rätt förr. Det är något med hur en del pratar med varandra, även om det är om helt vardagliga saker. Det är något hur de pratar med varandra, något med tonläget eller melodin eller hur de kan se så mysförtroliga ut fast de bara pratar om snustorra jobbgrejer.

Säger det bara för att senare kunna säga Vad var det jag sa?

Vad jag däremot inte borde ha gjort var att i ett vansinnigt anfall av totalt förtroende berätta för en äldre kvinnlig kollega som egentligen bara lånar kontor här ibland om Flubbet och vad som hände med honom. Det bara blev så och det var ingen i närheten och jag viskade så tyst att hon nästan inte hörde men när jag berättat insåg jag att jag hörde tangentknatter från ett kontor bakom skrivarrummet. Om jag hör honom hör han mig, tänkte jag och blev kallsvettig. Inte Flubbet som sitter där men föck, skulle ju inte berätta för någon egentligen. Nu hoppas jag att han som knappade på sin data inte hörde. Han är typ 60 och varit hårdrockare hela sitt liv, visst måste man ha vansinnigt nedsatt hörsel då? Eller? Har smått panik nu. Det får inte börja pratas och jag känner att jag måste hålla min del av dealen. Han håller sig på avstånd, vi låtsas som att det aldrig hänt.