Tillbaka i Verkligheten 2.0
Första veckan med två barn då vi båda jobbar. Vi har halvt om halvt kommit överens om att Make i regel lämnar och jag i regel hämtar. Jag har lättare att komma upp på morgonen och kulturen på min arbetsplats är mer komma-tidigt-gå-tidigt men Make kan inte gärna regelmässigt stämpla ut halv fyra varje dag. För att få ihop dagen behöver jag vara på jobbet 06.30 och lämna 15.30. Då går jag plus-minus-noll på flexen, prick.
Stötestenen är fordonsfrågan. Jag har kört moppe till jobbet i fyra år och nu är jag så inåtahelvete trött på att alltid ha hjälmfrissa, bortgnuggat smink, vinterjacka i maj, blöt och kall när det regnar. Nu tycker jag att det är min tur att köra bil. Det tycker inte Make. Han säger att han inte kan komma till jobbet på tjejmoppe (jaja, orka) och hjälmfrilla. Samtidigt vägrar han köpa en ny benisn/dieselbil. Han säger att om vi ska köpa ny bil så måste det bli en elbil. Benhård på den punkten. Han vill ha en Tesla. Helt såld på Tesla är han. Manisk nästan. Sitter på kvällarna och tittar på långa Youtube-klipp. Som tjänstebil skulle kostnaden vara hög men överkomlig. Det är vår stundande renovering som gör mig osäker. Det känns inte bra att sätta sig med en så pass stor fast utgift när vi ska renovera för vill-inte-tänka-på-hur-många-hundra tusen. Samtidigt: Jag har noll extra minuter att lägga på vägen till/från jobbet om jag inte ska gå back på flexen.
Vi har pratat om att jag skulle gå ner i tid (hej kvinnofälla!) men det bär mig emot. Det känns som att man blir blåst. En vän jobbar 80 procent och är hemma en dag i veckan med barnen. Lyx. Bokstavligen. Om jag jobbade 80 procent skulle det vara för att spara barnen någon dryg timma på dagis varje dag, inte för att såsa runt i pyjamas eller hitta på roliga saker en dag i veckan. Men kul för henne. Verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar