Tackåhej!

Så världens bästa chef har sagt upp sig, fick vi veta idag på morgonmötet. Fan också. Hon har ju tidigare flaggat för att hon ser mig som sin kronprinsessa men sedan en dryg månad har hennes ansvarsområde tredubblats och jag känner att även om jag nu skulle få frågan (vilket jag verkligen inte tror att jag får) hade jag inte övervägt att ens tackat ja ens till hennes ursprungliga tjänst. 

Fattar inte att hon orkat så länge som hon gjort, sitta fast mellan alldeles för högt ställda förväntningar från chefer alldeles för många lager från verkligheten, och att inte ha mandat att fatta några som helst beslut. Nu ska hon till ett mindre företag med lokalt ägande där hon får forma sina förutsättningar efter eget huvud och budget. Fattar att hon tog det, alla da'r i veckan. 

Hon har liksom varit behållningen med mitt jobb och jag är inte ensam om den uppfattningen. Det var som att luften gick ur hela teamet idag när vi fick nyheten. Själv är jag, efter många organisationsturer på många företag, helt osentimental. Jag vet att min nästa chef sannolikt blir sämre än min nuvarande, men det är inget jag kan påverka. Dessutom har Make vänligt men bestämt tagit mig ur villfarelsen att jag kan byta till ett hobbyjobb närmaste åren, så det är lika bra att ställa in sig på ännu ett byte till ett annat "riktigt" jobb eller tugga på och gilla läget där jag är ett tag till. Jag kommer inte ligga vaken och oroa mig för något av det. 

Framsteg i november:

 * För första gången någonsin har jag inhandlat fejk-blommor. Vita liljor från Ikea. De står liksom lite i periferin, man befinner sig inte jätteofta i närheten av dem utan ser dem mest i ögonvrån. Make hade, när jag gjord en snabb poll, inte noterat att de inte var riktiga. Å andra sidan är det tveksamt om han noterat dem ö h t. Känns ändå som ett framsteg, att man försakar det fåfänga i att vilja ha färska blommor hela tiden till något som känns lite... tja, tantigt men ändå. 

* Sagt till Son (och menat) att om han inte äter det som serveras får han somna hungrig. Innan vi fick barn var Makes hypotetiska inställning benhård. Hans föräldrar erbjöd inga alternativ, det var bara att äta det som serverades oavsett om man gillade det eller ej. I mitt fall tvärt om, jag levde på snabbmakaroner, smör och ketchup när jag var liten och tyckte att jaja, det viktiga är väl att barnen äter. 
Nu är vi precis tvärt om. Make är blödig och har jättesvårt att neka en macka till hungrigt barn. Jag är Hitler, noll empati. Med urskiljning, ska sägas. Jag vet vad barnen borde tycka om, om de bara ger det chansen och då tycker jag att de kan äta. Lagar jag något som jag vet är lite komplicerat skulle jag inte tvinga dem att äta (men vill gärna att de smakar). Men: Son kan vara odräglig när det kommer till mat. Han kan titta på maten, något jag vet att han egentligen gillar, från tre meters håll och förkunna att det är äckligt och han tänker inte äta. Lilltjomp, som just skulle stoppa första tuggan i munnen tvärnitar och gör som storebror, skjuter ifrån sig tallriken så hårt att den far över bordet och nästan trillar över motsatt kant. Då blir vi vansinniga. Jag säger till Son att han hade mått bra av att somna hungrig några kvällar. Även det menar jag. 

* Infört familjeregeln att man sitter vid bordet tills antingen alla är färdiga eller tills man frågat om lov och fått tillåtelse att lämna. Det går sådär. Man kan ju inte binda fast dem vid stolarna men ändå tycker jag att det går bättre och bättre. Bakgrunden är väl mest att när Son lämnar bordet gör lillasyster, som tar längre tid på sig att äta, det också, oavsett om hon är klar eller inte. 

Mjuka paket

 Farmor och farfars present till Lilltjompan kom igår. Kom kanske tidigare, men vi tömmer inte brevlådan varje dag. Jag fick bita mig i läppen. Farmor hade köpt en Frost-tröja, ljusblå förvisso, men ändå och en såndär plastig Elsa-klänning. Jag har konsekvent undvikit att köpa den sortens kläder till Lilltjomp, för jag vill inte att hon ska utveckla smak för prinsessstilen men misstänker att farmor köper halvt på pin kiv, för hon vet att vi inte vill att Lilltjomp ska ha tjej-tjejigt och farmor tycker att det är alla små flickors rättighet att klä sig i rosa och glitter och ryschpysch. Lilltjomp blev naturligtvis överlycklig och gick runt i den där äckliga klänningen resten av kvällen. Tröjan gömde jag undan och klänningen också, när hon väl tagit av den. Hoppas att den faller i glömska så att jag kan ge den till Erikshjälpen. Elakt att ge bort min dotters fördelsedagspresenter? Kanske. Ursäkta om jag inte ligger vaken på nätterna och tänker på det. 

Farmor har även satt i system att rycka bort lapparna på kläder hon ger till barnbarnen. Jag tror att det är för att man inte ska kunna smyg-byta dem. Ett tag köpte hon för små kläder till Son men det var ju kört att ens byta dem till större storlek. F ö har jag sagt till Make att säga till henne att barnen inte önskar sig kläder. Sons besvikelse varje jul och födelsedag när presenterna från farmor och farfar kommer. Han vill inte ens öppna dem. "Det är ju bara kläder" säger han. Inför jul ska Make säga till farmor att Son önskar sig Lego. 

Det är konstigt, för är det någon som utstrålar stilåklass så är det farmor. Hon är alltid ett eller två snäpp överklädd, har en riktigt schysst garderob som jag inte skulle ha något emot att ta över. Ändå tycker hon att småflickor ska se ut som våp. Jag får inte ihop det. 

Detta blir garanterat en av slutscenerna i filmen sen.

 

The low point of the effort undoubtedly came Saturday, when Giuliani held a news conference outside Four Seasons Total Landscaping in Philadelphia just after the race was called for Biden. Standing in the shadow of a sex shop and a crematorium, just down the road from a state prison, Giuliani called a disgruntled poll watcher to the microphone to discuss the “shenanigans” in the city. Political observers tuning in from nearby Trenton, New Jersey, immediately recognized the man as a convicted sex offender and perennial candidate for office.
(saxat från ApNews)

Frågan är bara vem som ska spela Trump. Jag ser ingen sådär direkt framför mig.

Kom ihåg var du hörde det först.

Kåvid schmåvid

 Äh, det är bara att vakna och lukta på kaffet. Jag kommer inte bli lyxhustru än på några år. Fan också. Synd och skam, det är en sysselsättning som klätt mig alldeles utmärkt. Jag får harva på ett tag till och idag känns det ändå lite bättre.

Nåja, meanwhile har jag kåååvid-testat mig idag på eftermiddagen. Har haft huvudvärk, svid i halsen, tjock i näsan och rösen, som det heter på småländska. Hurven, tror jag de säger i norrland. Make sitter hemma och jobbar idag och imorgon. Trevligt med sällskap. Hans arbetsgivare är jättesnåla med hemjobb. Till och med nu tycker inte hans arbetsgivare att det är relevant för dem. I mars, när vi på mitt jobb på skarpen blev tillsagda att hålla oss hemma och bara komma in om vi absolut måste, införde de på Makes jobb förebyggande rutiner som sa att man skulle undvika att skaka hand med andra. Punkt. Ingen begränsning i besök eller hemjobb eller någonting, bara det. Undvik att skaka hand. 
Nu i o m nya rekommendationerna hade de kommunicerat att det är fortsatt kontorsjobb som gäller om man inte har någon särskild anledning att jobba hemifrån, då ska man diskutera med sin chef. 

Det är som att de tycker att de står över sådant tramsigt som pandemier. Det gäller inte advokater utan bara vanligt folk. Skönt att tillhöra en så priviligerad grupp som är Covid-immun kommenterade Make torrt.

Lyxen man drömmer om

 Make och hans syster har bestämt att de ska fråga sin pappa hur han tänker kring generationsskifte. Vissa grejer är föräldrarna väldigt öppna med, till exempel var deras testamenten ute på remiss med efterföljande diskussioner hos alla tre syskonen vilket var ganska... obekvämt? Men det finns en stor elefant i rummet, den som är mellan nu och att föräldrarna, kanske främst pappan, inte finns längre. Det är aktier i ett stort företag som han fortfarande är tämligen aktiv i. Det hade varit skönt för Make och hans syster (brorsan bor i USA och kommer bara bli utköpt/ta vad han får) om det gick att genomföra ett ordnat, väl genomtänkt generationsskifte nu, medan pappan fortfarande är vid sina fulla fem, än att behöva fatta kanske snabba och pressade beslut i samband med ett frånfälle.

I fredags frågade Make lite på skoj hur jag skulle ställa mig till att bli blir delägare i förvaltningsbolget, med ett eget kapital på [obegripligt mycket pengar]. Jag sa att ja, då behöver jag inte snåla i fiskdisken nästa gång. Det blir förresten kummel till middag. Rödtungan var svindyr. 

Men skämt åsido. Jag vill sluta jobba. Jag hatar mitt jobb just nu. Jag ligger efter med allt, har dåligt samvete för allt och det är så många beslut som ska fattas som jag inte känner mig byxad att fatta. Jag har inte tillräckligt på fötterna men det finns heller inte tid stanna upp och tänka efter. Jag får gissa och det känns inte som att jag gör ett bra jobb. Lägg hemjobbarträsket på det. Jag har stirrat in i datorskärmen sedan kl 7 imorse. Enda pauserna, bokstavligen, är när jag varit på toa.  

Det är den enda lyxgrej jag drömmer om: Att säga upp mig utan att ha ett nytt jobb på lut. 

En man med glatt humör

 Vi har världens snällaste busschaufförer i vår kommun. Brukar inte busschaufförer vara sura? Inte våra i alla fall. De vinkar alltid glatt till barnen, om barnen vilkar först, och är jättesnälla med att stanna mellan hållplatser om någon viftar för att de inte hinner fram. Vi bor längst ut på fyrans linje och en gång gick vi förbi en buss som väntade på nästa tur och chauffören frågade om barnen ville komma in och titta. Så fick barnen öppna bussdörrar och chauffören visade massa coola knappar. Pre-Kåååvid, så klart. Men ändå. 

Busschaufförerna är några av mina trognaste stammisar i äppeltider, när jag ställer ut en korg med Varsågod!-skylt vid gatan. De stannar alla tider på dygnet och plockar på sig några äpplen. Då är det extra roligt att ge. 

Även våra sopgubbar är faktiskt väldigt trevliga. De tutar och vinkar också tillbaka, om barnen hoppar jämfota av glädje över att möta sopbilen på väg till dagis.