* För första gången någonsin har jag inhandlat fejk-blommor. Vita liljor från Ikea. De står liksom lite i periferin, man befinner sig inte jätteofta i närheten av dem utan ser dem mest i ögonvrån. Make hade, när jag gjord en snabb poll, inte noterat att de inte var riktiga. Å andra sidan är det tveksamt om han noterat dem ö h t. Känns ändå som ett framsteg, att man försakar det fåfänga i att vilja ha färska blommor hela tiden till något som känns lite... tja, tantigt men ändå.
* Sagt till Son (och menat) att om han inte äter det som serveras får han somna hungrig. Innan vi fick barn var Makes hypotetiska inställning benhård. Hans föräldrar erbjöd inga alternativ, det var bara att äta det som serverades oavsett om man gillade det eller ej. I mitt fall tvärt om, jag levde på snabbmakaroner, smör och ketchup när jag var liten och tyckte att jaja, det viktiga är väl att barnen äter.
Nu är vi precis tvärt om. Make är blödig och har jättesvårt att neka en macka till hungrigt barn. Jag är Hitler, noll empati. Med urskiljning, ska sägas. Jag vet vad barnen borde tycka om, om de bara ger det chansen och då tycker jag att de kan äta. Lagar jag något som jag vet är lite komplicerat skulle jag inte tvinga dem att äta (men vill gärna att de smakar). Men: Son kan vara odräglig när det kommer till mat. Han kan titta på maten, något jag vet att han egentligen gillar, från tre meters håll och förkunna att det är äckligt och han tänker inte äta. Lilltjomp, som just skulle stoppa första tuggan i munnen tvärnitar och gör som storebror, skjuter ifrån sig tallriken så hårt att den far över bordet och nästan trillar över motsatt kant. Då blir vi vansinniga. Jag säger till Son att han hade mått bra av att somna hungrig några kvällar. Även det menar jag.
* Infört familjeregeln att man sitter vid bordet tills antingen alla är färdiga eller tills man frågat om lov och fått tillåtelse att lämna. Det går sådär. Man kan ju inte binda fast dem vid stolarna men ändå tycker jag att det går bättre och bättre. Bakgrunden är väl mest att när Son lämnar bordet gör lillasyster, som tar längre tid på sig att äta, det också, oavsett om hon är klar eller inte.
5 kommentarer:
Alltså det här med barn och mat är ju en ständig källa till frustration. Pga yngsta barnet är JÄVLIGT selektiv och vi gärna vill se till att han 1) äter 2) gärna får i sig det han behöver och 3) inte får en komplicerad relation till mat har vi plöjt så mkt info från psykolog, logoped, dietisk och specialister. Det här är tvärtemot det ni gör, men kolla in instakontot @feedinglittles som förrspeåkar en helt annan inställning till barn/mat. Jag var 100% ”barnen får äta det som serveras” pre-kids, men när fakta säger annat och jag ser att det funkar så kanske det är vår uppfostran som var fel?
Ja, så himla svårt det där. Dels konflikten förälder - barn, men även förälder - förälder. Mitt första och främsta mål är att undvika att det blir för stor grej av det och att måltiderna blir en krigszon.
Försöker också tänka mig in i barnens situation...typ, äta en stor portion av något jag inte bett om och inte tycker om? Nä det känns ju inte jättekul. Men att säga Blä, äckligt! till något jag inte ens smakat? Absolut inte okej.
Och försöka mötas nånstans i mitten.
Ett så otroligt onödigt bråk vi har hemma var och varannan kväll är att vår snart 5-åriga dotter plötsligt inte vill ha nån mat blandad. Allt ska ligga för sig. Lätt i vissa fall, svårare i andra. Men min man glömmer/struntar ofta totalt i det och blandar makaroner, korv och ketchup.... varpå hon får ett utbrott, vägrar äta, han inte vill slänga maten..... jag tycker att då får han äta röran själv (det var ju han som blandade) och ger henne ny mat i separata högar, då tycker han att jag curlar.....gah
Ljuva matro.
Linn: Det tog mig/oss sex år att landa i "Nej men somna hungrig då!" :-) Det är mer en reaktion på odrägligheten i att skrika DET ÄR ÄCKLIGT JAG TÄNKER INTE ÄTA innan man ens sett vad som ligger på tallriken, än en fix idé om att barnen ska äta allt man lagar (som Makes föräldrar körde han han var liten). Det är fanimej hög tid att Son höjer sin lägstanivå lite.
Som Åsa säger, man får mötas någonstans i mitten. Fundera på vad som är rimligt att kräva/förvänta sig.
Livet är härligt! :-D
Vänta ni bara, sen blir de tonåringar och äter en halv häst, minst. I alla fall de maskulina avkommorna😉
Carina: HAHA! Det är nästan så man längtar efter att slippa behöva tjata om mat! :-D
Skicka en kommentar