Tackåhej!

Så världens bästa chef har sagt upp sig, fick vi veta idag på morgonmötet. Fan också. Hon har ju tidigare flaggat för att hon ser mig som sin kronprinsessa men sedan en dryg månad har hennes ansvarsområde tredubblats och jag känner att även om jag nu skulle få frågan (vilket jag verkligen inte tror att jag får) hade jag inte övervägt att ens tackat ja ens till hennes ursprungliga tjänst. 

Fattar inte att hon orkat så länge som hon gjort, sitta fast mellan alldeles för högt ställda förväntningar från chefer alldeles för många lager från verkligheten, och att inte ha mandat att fatta några som helst beslut. Nu ska hon till ett mindre företag med lokalt ägande där hon får forma sina förutsättningar efter eget huvud och budget. Fattar att hon tog det, alla da'r i veckan. 

Hon har liksom varit behållningen med mitt jobb och jag är inte ensam om den uppfattningen. Det var som att luften gick ur hela teamet idag när vi fick nyheten. Själv är jag, efter många organisationsturer på många företag, helt osentimental. Jag vet att min nästa chef sannolikt blir sämre än min nuvarande, men det är inget jag kan påverka. Dessutom har Make vänligt men bestämt tagit mig ur villfarelsen att jag kan byta till ett hobbyjobb närmaste åren, så det är lika bra att ställa in sig på ännu ett byte till ett annat "riktigt" jobb eller tugga på och gilla läget där jag är ett tag till. Jag kommer inte ligga vaken och oroa mig för något av det.