Björnmamma

Lill går på gymnastik, hon tycker att det är jättekul men i onsdags när jag hämtade henne (tur att det var jag och inte Rachel) var hon så ledsen, så ledsen för en av tjejerna plus en till plus Lills bästis (!) hade gaddat ihop sig och varit så hjärtskärande elaka mot Lill. Utstuderat elaka. Jag vet ju vilken av tjejerna som är drivande i det och hennes mamma hade inte kommit än så i oredan när alla skulle ha på sina skor gick jag fram till henne, satte mig på huk och med blicken som Make kallar "laser eye" förklarade för henne exakt hur arg jag kommer bli om hon är taskig mot Lill en enda gång till TITTA PÅ MIG väste jag när hon vände bort blicken. Ord som ingen kan hålla emot mig men en blick som säger jag fucking dödar dig om… Först när hon darrade på underläppen gav jag henne en sista BZZZZZ med ögonen och sedan köpte Lill och jag pizza. Det planerade onsdagsmyset hade inte kunnat komma mer lägligt.

 

Det där låg ändå och gnagde och i lördags kände jag att jag behövde prata med flickans mamma som jag vet är en vettig. Jag ringde upp henne och det visade sig att hon inte vetat vad som hänt eller vem det hänt mot, hennes dotter hade skyllt på andra och friserat rätt rejält, men klubben har nolltolerans mot oschysst beteende, så de hade skickat mejl till föräldrarna och sagt att om det händer igen får tjejerna inte vara med på gymnastiken mer. Vi hade ett bra samtal, mamman blev ledsen (men inte förvånad) när jag berättade vad som hänt. Hon konstaterade att det är jättejobbigt när någon är elak mot ens barn, men det är nästan lika jobbigt när ens barn är elakt mot andra. Jag hoppas verkligen att alla åtgärder, sammantagna, kommer få flickan på bättre tankar.

 

F ö, på tal om pizza (blev gnocchi med brysselkål för mig istället – minst lika gott!) är jag väl inne på en dryg vecka nu med att tänka-på-vad-jag-äter och jag hade aldrig trott att jag skulle märka skillnad så snabbt. Idag på morgonen laddade jag ner en kaloriräknarapp. Har använt det någon gång tidigare, mest för att veta vad som påverkar med hur mycket, men hade lyckats förtränga att min vanliga frukost bestående av en skål naturell yoghurt och müsli tangerar 600 kalorier. Tre kokta ägg motsvarar drygt 200 kalorier, bara för att jämföra. Behöver fundera lite på det här känner jag. Det är en kul utmaning att se hur jag långsiktigt kan balansera kaloriintag med livskvalitet. Som farmor sa: Man måste ha lite salt på ägget. 

Gösta for president!

Igår hade Son en ny kompis med hem, en pojke vid namn Gösta (typ). Ingen han direkt pratat om tidigare, det kom lite från ingenstans men när Gösta kom in i köket där jag stod och lagade middag kände jag omedelbart igen honom. Han och Son lekte tillsammans på fina lekparken i centrum en gång när de var runt 3-4 år. Minns det så väl, eftersom Gösta är kolsvart. Får man säga så? Det är han i alla fall. Med den svennebanan-blekaste av pappor man kan tänka sig. Det finns inte jättemånga kolsvarta killar vid namn Gösta i den här stan.

 

Sedan den gången har jag sett Gösta och hans pappa då och då, på Maxi, i simhallen. Varje gång har jag tänkt "Där är han Gösta som Son hade så kul med". Så en tisdagskväll i mitten av oktober står så samma Gösta i vårt kök eftersom han börjat i Sons klass den här terminen och nu är de bänkgrannar.

 

Jag frågade om Gösta ville (och fick) stanna på middag. Det välsignade barnet åt köttbullar och potatismos som en häst, bad om extra mycket sås (en kombination av svamp- och grönpepparsås - fick feeling vid spisen). Så kul med ett barn som äter sås! Sedan tackade han ja till backning. En klok kille. Fattar liksom. Nästan som att prata med en vuxen.

Make småpratade lite med Rachel på franska och då kommenterade Gösta på svenska, det de pratat om på franska. Det visade sig att hans mamma är född i en f d fransk koloni, vilket förklarar både Göstas utseende och att han pratar franska med en afrikansk brytning som till och med jag uppfattar. Men ändå! Om inte Gösta har en fan club redan ska jag starta en. 

Naturliga förklaringar

Min dipp i helgen var, har jag insett idag, delvis hormonellt betingad. Jag har ju i princip aldrig mens längre, på grund av hormonspiralen, men då och då har jag ändå PMS. Det inser jag aldrig förrän efteråt, när jag några dagar senare får en blödning. Det i helgen var väl ingen-rök-utan-eld, glad att jag tog upp det med Äventyret, men allt kändes väldigt mycket mörkare än det kanske egentligen var. Jag tittade förbi honom en kortis igår, behövde bara prata lite. Stannade inte ens en halvtimma, satt i soffan med kläder på. Han bad om ursäkt för senast, för att han inte hade förstått riktigt hur jag kände. Jag sa att det inte handlar om ett enskilt tillfälle utan att det snarare är en serie tillfällen som – om de hänt isolerat – inte spelat någon roll. Så har det varit för mig innan också, det är därför jag är där jag är nu. Det är inte de enskilda händelserna utan att de inträffat gång på gång på gång på gång och snabbare än man tror blir man skev, tar skada.  

Jag undrar vad skillnaden är, säg tio år senare, om man varit med om EN enda mer traumatisk händelse.. Är det lättare att hämta sig efter det, än en lång serie som enskilt knappt varit traumatiska alls, eller svårare? Övergrepp ja, men inte traumatiska sådana – vad jag lägger i begreppet. Man har inte varit rädd, inte gråtit efteråt, lätt att vifta bort. Man är egentligen inte otrygg, det är inget våld inblandat, inget hot om våld, bara en person som skiter i att man inte vill. Om man återgett de enskilda händelserna hade en åhörare kunnat tänka Jaja, men det är väl sånt som händer? Jag vet inte och tänker inte spekulera i det men jag tror att det blir en annan typ av skada.

 

Ibland tänker jag att jag kanske skulle prata med ett proffs. Inte för att bli botad utan för att förstå, ett samtal om de psykologiska mekanismerna. Vet inte. Det är något jag funderat på i jättemånga år men undrar om det någonsin blir av. Skeptisk till om det faktiskt skulle göra någon skillnad, vägt mot vad det kostar på i att öppna sig för en främling, kanske riskera att riva upp jobbiga minnen, göra det värre än vad det är nu.

 

Har ni några tankar/erfarenheter av ovanstående? 

Hej här nedifrån

Det är inte ofta det händer men idag känner jag att jag har en mindre bra dag.

 

Jag har sovit 'sådär' två senaste nätterna. Vaknat p g a katten och Lill. De har samma rutin tidig morgon. Vid 4 börjar katten slipa klorna på madrassen för han vet att det blir fart på mig då. Han hoppas på mat men istället blir han utslängd. Strax därpå vaknar Lill och vill komma in till oss. Jag älskar att ligga under samma täcke som hon, klappa henne och känna hennes lilla, lilla hand på min. Hennes hand är så liten.

 

Jag har känt mig i olag med Äventyret, eller kanske mest med mig själv. De här korta mötena är svåra, jag har splittrade känslor för dem samtidigt som jag mår så väldigt bra av de långa, när vi har tid. Sent i fredags kväll, när jag just skulle somna hörde han av sig och fick mig att känna bara antydan till pressad och jag slog bakut som reaktion, kanske lite väl hårt. Vaknade natten mot söndag och tänkte mörka tankar, kände mig ledsen och trasig. Allt blir som bekant värre framåt natten, men även efter att ha sovit ut ordentligt hängde känslan kvar och jag funderade på om det inte vore bäst att strunta i allt med Äventyret, att – med tanke på mina issues – är det kanske rationellt att bara lägga ner. Deppigt när man börjar tänka på att vissa skador aldrig läker, inte riktigt. Man lär sig leva med dem, eller snarare runt dem. I perioder tänker man inte på dem lika ofta och börjar tro att de kanske äntligen är på väg att blekna men så pang, en gammal trigger och man inser att inget förändrats. Inte egentligen.  

 

Så jag skrev till honom, förklarade precis hur jag känner fast jag vet att det gör honom ledsen. Inget gör honom så ledsen som när jag inte mår bra, direkt eller indirekt på grund av något han gjort som väckt mörkret hos mig men jag vet att han ändå vill veta. Tar på mig skulden, för att jag absorberar och trycker undan. Han gör allt rätt, han frågar alltid hur jag mår, frågar om något skaver hos mig, uppmuntrar mig alltid att berätta hur jag känner, även när jag inte hittar orden och han har aldrig någonsin ens antytt att något i det skulle vara mitt fel. Han tar fullt ansvar för allt, även sådant han inte är orsak till.  

 

Igår kände jag mig bara allmänt inträngd i ett hörn. Vissa dagar blir så, mitt liv tillhör inte mig, jag ägs av alla i min närhet som behöver mig till olika saker och det enda jag vill är att bara vara själv. Bad Make natta barnen fast det var min tur, tog med sista vinet till sovrummet för att vika tvätt och kolla The Perfect Couple på Netflix men då fick Make för sig att han också skulle vika tvätt i sovrummet, kom med en bautakorg som han vände upp och ner på sängen.  Det bara kröp i hela kroppen för att jag inte ens fick den lilla stunden SJÄLV så jag sa att jag går en promenad. Planlöst och utan stuns i slumpmässiga slingor, fram och tillbaka, kors och tvärs bara för att få vara SJÄLV.

 

Idag har jag huvudvärk, ont i axlarna och nacken. Trött och urvriden. Önskade en kollega trevlig helg när vi avslutade ett Teams-samtal. Jaja, det kan ju bara bli bättre.   

Om vad som är viktigt och vad som spelar roll

På lunchen var jag en runda på Erikshjälpen men hittade inte mycket mer än en invandrarkvinna med en typ 1,5-åring i barnvagn. Förstod att hon bad mig om hjälp med att utläsa storleken på en sko. Jag stod kvar och gullade med barnet medan hon provade skon som satt bra men så frågade hon mig vad den kostade och jag visade prislappen. Då blev hon förtvivlad, tog sig för huvudet, sa att hon bara hade 50 kronor att handla för, visade foppatofflorna hon gått dit i (i oktoberrusk) och visade barnets foppatofflor som var för små. Herregud. Jaja, klart jag köpte skorna åt henne och avböjde den skrynkliga 50-lappen. Letade skor till barnet också men det fanns inget i rätt storlek.

 

En cyniker kan säga att hon kanske lurades och det tänkte jag med. Fullt medveten där och då om att hon kanske visst har mer än en 50-lapp i fickan men ofta tänker jag på en taxichaufför som körde oss i Egypten för typ 15 år sedan. Vi hade ju med oss att man skulle pruta så det gjorde vi på vad nu resan skulle kosta, antagligen under en hundralapp. Fick en så uppgiven blick av honom i backspegeln, tillsammans med orden, på perfekt engelska: "Det spelar ingen roll för er." Oj vad jag har tänkt på det sedan dess för nej, det spelade ingen roll för oss, det kanske handlade om en tia eller en tjuga, men för honom spelade det roll. Fan vad jag skämdes.

 

Så tänker jag lite om den här kvinnan också. Ja, hon kanske "lurade" mig men om hon gjorde det var det för att de där pengarna spelar roll för henne. För mig gör det varken till eller från, så jag bryr mig faktiskt inte. Jag bjuder gärna på skorna ändå.

Efter en bättre helg

Nästan lite overkligt att vara tillbaka på jobbet efter den här helgen. Det var fint att vara tillbaka i norr! I gaten på Arlanda var det plötsligt någon som sa Hej! Det var min svägerskas exman som stod där. Jag har alltid gillat honom och det var kul att snacka lite. Precis när vi skulle borda sa han att jag kunde åka med honom från flygplatsen men det blev så att vi tog vägen om hans lägenhet för att köra ena dottern till träning, så då fick jag chans att krama barnens kusiner också.

 

På fredagen var vi på restaurangen som svägerskans kille äger. Herregud vilken måltid. Han hade bett personalen om en överraskningsmeny, visste inte själv vad vi skulle få men det blev en 10-rätters där de så att säga inte hade sparat på krutet, varken när det gällde mat eller dryck. Minns inte när jag åt så bra senast. Extra kul att killen, som jag bara träffat en gång (för snart ett år sedan) och då upplevt som inställsam och lite handsy, visade en mycket trevligare sida nu. Kanske för att han är säkrare i relationen, kanske för att han var på hemmaplan, men jag tyckte bra om honom den här gången!

 

På lördagen var det storfest med firman och Make var påtagligt nervös. Jag tror faktiskt inte att jag sett honom så nervös någonsin, åtminstone inte på 12 år. Förstår det, ett elddop för honom, en sedan länge planerad första dejt med den man redan är gift med. Det gick i alla fall jättebra, det var livat (läs: många var rejält förfriskade) men alla positiva och glada. Dagen efter var det som att han var sig själv igen, en lättnad efter en ganska lång period av snarstucken och surmulen. Det har frestat på. Jag har ju en tendens att hårdna. Blir varken ledsen, arg eller upprörd, bara hård, inifrån och ut. Även om jag försöker, verkligen anstränger mig för att känna en enda känsla finns inget där. Jag känner ingenting. Så mjuknar han, ler och är på bra humör. Då blir jag samma, glad att vi är tillbaka och hoppas att det inte är tillfälligt.

 

En liten bonus-grej är att det äntligen verkar ha lossnat för Rachel med det sociala. Hon träffade två tjejer var för sig men det verkade inte ha klickat. Den ena hade hon inget att prata om med (hon är själv väldigt svårpratad) och den andra verkar vara ett riktigt mähä som "helst inte vill gå ut, hon vill bara vara hemma med sin kille" (?!?!?!). Min mamma tipsade om ett nätverk i stan som har volontärer från andra EU-länder. Rachel är väldigt pysslig och det här nätverket erbjuder kurser/workshops i allt möjligt. Hon vågade sig iväg på det i fredags, fick fin kontakt med volontärerna och hängde med dem hela lördagen. Äntligen lite kompisar!

Rapport från en resa

Idag är jag miljöbov. Sitter i loungen på Arlanda och har haft en fantastiskt produktiv dag, fått massor gjort här och på tåget upp. Önskar så att det hade varit möjligt (rimligt) att tåga hela vägen men det tar så sjukt lång tid om jag hade gjort det. Struligt. Buss sista 1,5 timman. Jag tittade på tåg, det gjorde jag. Helst nattåg men det hade inneburit nästan ett dygn på räls. Alltså flyger jag. Ska upp för att vara "respektive" på stor baluns på lördag. Det är med Makes firma. Det känns mest som jobb, faktiskt. Jag kommer vara representativ och trevlig, mingla fast jag hatar att mingla. Mitt knep är att le och ställa frågor. Låta andra prata. Funkar alltid.

 

Make mår rätt kasst just nu, brottas med stora beslut han drar sig för att fatta. Hemma drar han sig subtilt undan och eftersom människan väl är programmerad att sätta sig själv i centrum har jag gått och funderat på om det är jag som är problemet, om det är så att han inte gillar mig särskilt mycket längre men jag har heller inte velat ställa frågan. Kanske för att jag inte är helt hundra på att jag vill höra svaret. Jag ser i alla fall fram emot att komma upp idag, hänga med bara honom och hans syster. Det var länge sedan.

 

Igår hade jag både man- och barnfritt så jag var förbi Äventyret en stund, fast det inte var så länge sedan senast. Det blev annorlunda, avslaget fast inte på ett oangenämt sätt. Han hade halkat och landat gränsle över en otäck gren. Det var inte vackert och inte för att han klagade, men jag märkte att det påverkade honom. Helt oberoende av det utstrålade han ett lugn som jag nog inte sett hos honom tidigare, en tacksam ödmjukhet. Han har haft en bra vecka; fått reda på att han ska bli farfar och så har han pysslat med en grej ganska länge, en egen produkt relaterat det han jobbade med långt innan vi träffades. Den har han nu ansökt om patent för och det verkar som att det redan rasslar till. Han vet naturligtvis inte hur det kommer gå, men jag märker hur nöjd han är med att ha tagit klivet, att han liksom längtat tillbaka till den han en gång var och nu närmar sig den igen.

 

Jag var förresten också ganska avslagen. Kände inte samma lust som jag brukar, hade svårt att komma igång fysiskt. Det gjorde inget. Det var skönt att vi båda var så, låg rätt länge i sängen och bara pratade, delade lite plockmat. Man vet aldrig riktigt innan vad man känner för och den här gången blev det så.